Stjärnskottet som inte ville mer: ”Han var emot allting, protesterade mycket och stegrade sig”

Daniel Bachmann Andersen skrällde ordentligt tidigare under säsongen. Han kammade hem inte mindre än två segrar över dressyrdrottningen Isabell Werth i världscuptävlingarna i Holland.

När Ridsport träffar chefsberidaren på Blue Hors anläggning på Jylland, är det bara dagar innan 28-åringen och hingsten Zack ska resa till världscupfinalen i Göteborg. Till Göteborg tar han med sig nya insikter – som, enligt honom själv, ska visa sig bidra till ekipagets personbästa där: 85,468 procent och en fjärdeplats i den avslutande küren.

I Europafinalen i Holland vann han med Zack, trots att utsikterna såg mörka ut för ekipaget under uppladdningen strax innan, hemma i Danmark. De hade tränat betydligt mindre på hemmaplan än vanligt. Han höll igen även på framridningen på världscupen. Själv tror Daniel att det kan ha varit ett framgångsrecept.

– Zack drabbades av hålvägg i Neumünster och det hindrade mig från att rida i några veckor. Det var först en och en halv vecka före ’s-Hertogenbosch som det gick att rida honom igen. Då sätter du inte i gång med massor av övningar, du ska egentligen bara ha hästen i gång. Målet blev att få hästen klar och samtidigt sund och mjuk i kroppen.
– Jag behöver faktiskt inte heller öva så mycket med Zack. Han kan sitt jobb och glömmer aldrig bort vad han har lärt sig. Det som var lärorikt för mig var, att nu var jag tvungen att rida på lydnad och smidighet. Det fanns ingen tid till att drilla övningar. Det var så kul, för han var skarpare än någonsin förut, säger Daniel entusiastiskt och fortsätter:

– Jag lärde mig så mycket av det. Och det är en av de saker som jag gärna skulle vilja ändra i vår sport; att vi tänker lite som i andra sportdiscipliner och tar hänsyn till både hästens fysik och mindset. Om du gör övningar under den mesta tiden på uppvärmningen, har du redan spenderat mycket energi.
– I stället, om du bara värmer upp hästen, så att musklerna är varma, hästen lyssnar på hjälperna  och du litar på din häst, då har du redan nått långt. Du kan kanske bara be hästen om en enda piaff och passage, och kolla att den reagerar på hjälperna? Det testade jag för första gången i ’s-Hertogenbosch på både Don Olymbrio och Zack, alla dagarna. På träningsdagarna gjorde jag inga övningar alls. Vanligtvis gör jag mer. Det var coolt att känna, och man ska ha is i magen, för det där med att drilla, det görs mestadels för ryttarens skull, inte för hästens, slår han fast.

Mer upprepning

Daniel påpekar att det inte gäller på samma sätt om det är en ung häst. Unga och orutinerade hästar behöver få lite mer upprepning så att de förstår vad som gäller, anser han.

– För rutinerade Grand Prix-hästar som Zack, 15 år, och Don Olymbrio,  11 år, gäller det bara att de känns bra i kroppen, reagerar för hjälperna, svarar på halvhalter och att de lyssnar framåt och förhållande för min sits. Det är de viktiga elementära saker som ska vara på plats med en rutinerad GP-häst. Allt annat, har jag lärt mig nu, är helt överflödigt.

Samtidigt som Blue Hors nu har kammat hem så stora framgångar, berättar Daniel att de nyligen bestämt sig för att inte låta prestation på tävling stå i fokus under unghästutbildningen.

– Före unghästchampionaten i år var det en del som mumlade att ”vi vinner aldrig för att vi inte pressar hästarna så mycket som de andra”. Det tröttnade vi på, och i stället tog vi fram nya riktlinjer, som vi skrev ner. Nämligen ”vi betraktar championaten som ett led i hästens utbildning”. Det innebär att, om vi inte kan få hästen klar i tid med vanlig ridning, med de rätta grunderna och under lätt press, då stannar hästen hemma. Om du ska fixa och trixa för mycket är den inte redo. Vi rider också bara helt normalt och lugnt på de tävlingarna. Räcker det inte till priser får det vara så. Ändå kom jag tvåa i finalen både för 4- och 5-åriga hästar, med helt vanlig ridning.

Tror på 6-åringen

Daniel berättar om 6-åringen Znickers som han rider nu och tror mycket på, men som ännu inte har varit ute på en enda tävling.

Det är en vansinnigt bra häst men ingen känner till den än.

Hästen är 1,80 meter i mankhöjd och sen i utvecklingen både mentalt och fysiskt, enligt Daniel. Därför har de lagt upp en långsiktig plan och struntar i championat.

– Det är en vansinnigt bra häst men ingen känner till den än. Han utvecklar sig helt otroligt mycket, det är en underbar häst, men ett championat hade varit en killer för honom. Det viktigaste målet för Znickers är att han ska bli en hållbar GP-häst. Vägen dit ska vara bäst för honom, så att han fortfarande tycker att det är roligt och inte går sönder. Jag tänker inte dagligen på att han ska bli GP-häst, jag rider bara och känner av hästen. Det tar den tid det tar.

Daniel understryker att han känner sig uppbackad av stuteriet som ryttare. Don Olymbrio står till exempel inte till förfogande alls för avel i år och Zack får tjänstgöra först efter världscupfinalen.

Hemma på Blue Hors:

Nedersta bilden: Med hjälp av en bioraffineringsanläggning omvandlas gödsel och strö från 100 boxar (5 ton) varje dag till pellets. I vinter värmde den upp hela Blue Hors anläggning.

Zack på tvären

Det mesta tycks gå som på räls just nu och Zack är i sin bästa form någonsin. Men när Daniel kom till Blue Hors och först fick stifta bekantskap med hingsten, gick det allt annat än lätt. Zack var inte nöjd med att bli riden och satte sig på tvären. Även om ingen tvivlade på att han var en bra häst, hade alla gett upp på honom i ridningen. Daniel fick börja om från början med grunderna.

– Han har alltid varit snäll i stallet, men tyckte inte att det var roligt att gå till ridpassen. Det har jag lärt honom att tycka om. Tidigare hade han stängt av och blivit stark. Han var ett stjärnskott som ung, men sedan blev det ingenting mer av det. Han var emot allting, protesterade mycket och stegrade sig.

Utmanade vad folk sa om Zack

Det tog flera år innan det lossnade på riktigt. Om vägen dit berättar Daniel:
– Jag red helt vanligt och försökte att få honom med mig, i stället för emot mig. Jag tittade på vad han hade svårast för och att få honom tillräckligt lösgjord. Han var så hemskt stel i kroppen, hela hans kropp var som en spänd båge. Samtidigt försökte jag lära honom det han inte kunde, som seriebyten, piaff och passage. När han mådde bättre i kroppen, ändrades hans mindset också.

Daniel berättar att när det väl började gå bättre, sa folk till honom att det räcker om Zack blir en ”lilla rundan-häst”, alltså klarar S:t Georges och Intermediaire I, men det var något som han ville utmana.

– Alla sa: ’Han kommer aldrig att gå Grand Prix’, och det var en motivationsfaktor för mig. Han är mycket begåvad och en fin avelshingst med berömda avkommor som Zepter, Zonik och Sezuan. Även det var motiverande och jag har alltid gillat honom riktigt mycket. Han har haft stor betydelse för mig och det har så klart bara vuxit över tid.

Genombrott 2017

Ekipaget nådde nationell Grand Prix när Zack var tolv år och tog sedan steget till internationell Grand Prix. Hösten 2017 kom genombrottet, då de tog sig över 73 procent i World Cup-kvalet i Herning. Sedan dess har det bara gått uppåt, berättar Daniel. Att återgå till grunderna och sedan anpassa sig efter hästens takt var den enda framkomliga vägen för att han skulle få med sig Zack.

 På Blue Hors vill vi gärna försöka rädda vår sport från att bli förstörd av folk som rider dåligt och beter sig elakt mot hästarna.

Det här är en fråga som engagerar Daniel Bachmann Andersen:
– På Blue Hors vill vi gärna försöka rädda vår sport från att bli förstörd av folk som rider dåligt och beter sig elakt mot hästarna. Mitt rättesnöre är att ju längre du kommer i utbildningen, desto lättare ska du kunna rida. Då kan du alltid rida snyggt, också på uppvärmningen. Det samma gäller med unga hästar.

Själv brukar han ta lektioner för den danske beridaren Lars Pedersen som är bosatt i USA, men kommer en gång i månaden till Blue Hors. Däremellan kan han hjälpa till via Skype.

Zack är ett levande exempel på betydelsen av god grundridning och även att en häst kan vara långsam i starten och ändå nå toppen.
– Jag har tvivlat ofta, men tack vare att jag fick tid på mig, vilket var viktigt också för Blue Hors, lyckades det. Hade de tjatat på mig efter ett halvår, för att det inte gick snabbare, så hade jag ju pressat på. Då hade det gått fel i stället. De har litat på mig och gett mig den tid jag behövde. Det har betytt allt.

Mycket med hästarna

Daniel tillbringar mycket tid med sina hästar och speciellt med Zack, berättar han. Det gör även hans groom Robbie Sanderson, med 35 års erfarenhet och fem OS i bagaget.

– Robbie vet allt. Han kollar hästarna varje dag och tipsar mig om hur hästarna mår. Om han säger att jag ska låta bli att göra något, för att det kanske är någonting på gång, så respekterar jag det.

Han berättar vidare att Robbie lärt Zack en lustig sak. Innan Zack tränsas vill han stå med huvudet högt och bli kliad – länge.

– Jag tillbringar mycket tid med Zack för att han är så speciell och jag har fått honom att lita på mig. Han skulle gå genom eld och vatten för mig i dag. Och han kommer alltid att vara min favorit på grund av allt som vi har gått igenom och att han har en sådan personlighet. Han är en enmanshäst och helt inne i mitt hjärta.

Blind efter olycka

När Zack var sex år blev han blind på höger öga. Han hade en hovböld och när de skulle sätta hans hov i såpvatten blev han rädd och slet sig bakåt, så pass att grimman gick sönder och spännet slog till ögat med stor kraft. Hade de inte snabbt åkt till djursjukhuset hade han förlorat ögat.

Daniel Bachmann visar runt på gården som är så stor att den nästan känns som en liten by. Här bor 250 hästar, varav 50 är ridhästar. Trots storleken, är det lugnt och tyst. Stallarna är uppdelade med avelshingstar för sig och med ridhästarna i olika stall beroende på ryttare. Förutom Daniel har Blue Hors ytterligare tre anställda ryttare: Nanna Merrald, Christian Ruiz och OS-ryttaren Agnete Kirk Thinggaard, som nyligen anställts.

Det är 50 människor anställda på anläggningen och Daniel betonar betydelsen av samarbetet dem emellan.
– När vi vinner, så vinner alla. Det här kunde inte funka utan teamet, även den som sopar i stallet har en viktig roll. Alla är viktiga. Jag älskar att alla här är med och alla har vinnarmentalitet, säger han.

Bodde nära OS-ryttare

Själv kommer han från en liten familj som hade några hästar för hobbybruk. Redan vid sex års ålder blev han fascinerad av hästar och ridning, berättar han.
– Jag började åka till stallet som alla andra. Sedan träffade jag Morten Thomsen, den tidigare olympiska ryttaren, för att han bodde i samma by som jag. Han gav en clinic när jag var nio år. Jag var ett väldigt framåt barn och frågade honom om hans häst skulle kunna göra piaff och passage. Det var hans OS-häst och han tyckte det var kul att en ung pojke pratade om piaff och passage, så jag fick hans uppmärksamhet och sedan fick jag besöka hans ställe.

Efter det var Daniel alltid i stallet. Alla helger, varje semester och varje eftermiddag. Så gick åren från 10 till 16 års ålder. Under alla år sa Daniel  till Morten att han ville bli beridare. Och Morten sa, nej du behöver inte vara som jag, jag jobbar alldeles för mycket. Men Daniel fortsatte tjata om att han ville bli beridare.

– Till slut sa Morten: Då måste du åka till Tyskland. Jag letar rätt på ett bra ställe där, och jag vill inte att du kommer hem när det blir jobbigt. Sedan ringde Morten till Rudolf Zeilinger, som var tränare för Danmark vid den tiden, minns Daniel.

Sagt och gjort. Så var han där i Tyskland, mitt i vintern, 15 år gammal. Efter tre dagars ridning frågade Zeilinger: ”Vill du vara lärling hos mig?” Daniel tackade ja, men ville först gå klart skolan. Ett halvår senare var han tillbaka.

Fru och barn

Han blev kvar i Tyskland, först i tre år som lärling och sedan ytterligare tre år som beridare. Under tiden lärde han känna Tiril, som tränade där. De gifte sig och fick sitt första barn redan vid 22 års ålder. Sedan gick flyttlasset till Danmark och Daniel började som beridare hos Andreas Helgstrand. Efter två år där, blev han headhuntad av Blue Hors.

Allt har gått i en rask takt. Det ligger nära till hands att tro att han skulle aspirera på att dra i gång en egen verksamhet. Men det säger han sig inte ha några planer på alls.

– Jag vet bara att om jag var egenföretagare skulle jag behöva kompromissa. Du måste sälja de bra hästarna och rida salu-ridning där utbildningen ska gå snabbt. Det skulle jag inte gilla så mycket som det jag kan göra nu.

– Var annars kunde jag få de här möjligheterna, med fyra GP-hästar, massor med talangfulla hästar på väg och all den tid jag behöver till att utveckla dem på deras premisser, utan att kompromissa med hästens välmående?
– Jag har gjort min sport till min livsväg och det är hela mitt liv.

Reportaget publicerades första gången i Ridsport nr 7/2019.