Astrid Ohlin om resan med Peder, stoltheten och framtiden

Mästerskapshästar kräver investeringar som räknas i mångmiljonbelopp. Medan vissa hästägare ser möjligheten till en bra affär, är det andra, likt Astrid Ohlin, som köper hästar av ren kärlek till hästen.

Hästar har intresserat Astrid Ohlin, 82, sedan barnsben och hon började rida som åttaåring. Men något tävlande på egen häst har det aldrig blivit, trots att hon var aktiv som ryttare fram till för fem år sedan.

Hästägaren Astrid Ohlin skyller på dåliga tävlingsnerver och säger att hon ”absolut inte” är en tävlingsmänniska. Men ett visst mått av tävlingssinne vilar nog där under den stillsamma, närmast godmodiga, ytan ändå.
– I Paris svor jag så tyskarna vände sig om och undrade vem det var som satt bakom, bekände hon för Ridsports reporter tidigare i år.

Hon syftade då på den olyckligt rivna oxern i omhoppningen som gjorde att Peder Fredricson och Ohlin-ägda Hansson WL slutade på ”bara” en nionde plats i GCT-Grand Prix i juli.

Astrid Ohlin har sponsrat Peder Fredricsons ryttarkarriär till den absoluta toppen. Resan har inte varit spikrak, men sedan 1997, då hon köpte sin första häst åt Peder, har hennes engagemang varit hundraprocentigt.

Varför då, kan man undra?
– Det började med en fälttävlanshäst till Peder, Fearless Phil, som inte alls höll måttet, förklarar hon glatt.
– Men vi hade så himla roligt, vet du.

Det var kul att åka på tävlingar, se sin häst ”in action”. Astrid Ohlin trivdes från första stund i rollen som hästägare, i synnerhet ute på olika tävlingsplatser.
– Så när Phil såldes sa jag till Peder att; om du vill ha en ny häst, ring mig!

Det gjorde han, och Astrid Ohlins hängivna hästägarresa tillsammans med Peder Fredricson fick fortsätta.
– Det är en oerhörd glädje att fortfarande få vara med på den här resan, säger hon.

Bland de egna vännerna, de som inte tillhör ryttarvärlden, är intresset för väninnans hästaffärer relativt svalt.
– Vissa av dem har tittat lite på hästsport, andra vet ingenting om vad jag pysslar med.

– Jag umgås fortfarande med nio av mina gamla klasskamrater, alla är över åttio. Några av dem tror nog att jag håller på med galopp faktiskt. Jag tycker mycket om opera också, och mina musikvänner vet inte mycket om mitt hästengagemang.

Hon återkommer många gånger till glädjen i sitt eget hästägarskap. Hon blir glad av sina hästar, men är också innerligt glad över sin relation till Peder Fredricson och hela verksamheten på Grevlunda.

Vår privata relation, den jag har med både Peder och Lisen, numera också med Stephanie, har varit absolut avgörande för mig.

– Vår privata relation, den jag har med både Peder och Lisen, numera också med Stephanie, har varit absolut avgörande för mig. Vi har trevligt ihop helt enkelt.

– Jag är också väldigt förtjust i sättet som Peder rider och hanterar hästarna. Om jag vore 50 år yngre hade jag velat rida som Peder, mjukt, bestämt och lyhört.

Om jag vore 50 år yngre hade jag velat rida som Peder, mjukt, bestämt och lyhört.

För tio år sedan var Astrid Ohlin delvis kritisk till hur hästägare behandlades i Sverige. Hon uttryckte flera gånger, inför olika sportjournalister, ett milt men tydligt missnöje med att inte alltid ses som en självklar del i teamet runt ett tävlingsekipage. Men mycket har hänt sedan dess.

– I dag är det mycket bättre. Förbundet ser oss, tycker att vi gör bra grejer. Nu får vi gratis parkering och blir insläppta på alla tävlingar. Så var det inte förut.
– Jag tror att förbundet, arrangörer och allmänhet har börjat förstå att hästägare behövs för att sporten ska kunna utvecklas.

Ny nivå

Astrid Ohlin beskriver sitt nuvarande engagemang för sporten som att hon i dag, när hon har möjlighet att sponsra elitryttare med hästar, ”tagit djurägande till en ny nivå”. Just nu äger hon nio hästar.
– Jag känner stolthet i att se att hästarna gör väl ifrån sig, säger hon.

Sedan förra året är det Stephanie Holmén som rider Flip’s Little Sparrow, hästen som Astrid Ohlin köpte för åtta år sedan direkt av uppfödaren Kristina Larsson. Peder Fredricson började rida och utbilda den då 4-åriga hästen, som nu bytt ryttare.

– Jag har följt Peders utveckling, nu får jag också se Steffi på nära håll, det är en sådan härlig känsla, säger Astrid Ohlin.
– Hästägande är också mitt sätt att hålla kontakt med djuren, och en möjlighet för mig att ge tillbaka något av all den glädje som jag själv har fått uppleva genom hästar under mitt liv.

Hästpassion, gemyt och glädje i all ära, men vid sidan av sin känslomässiga övertygelse har Astrid Ohlin alltid varit noga med att också skriva tydliga avtal med sina ryttare.

Avtal är A och O och något jag verkligen tycker att alla hästägare ska skriva med sina ryttare.

–Det fick jag lära mig av min pappa, ju godare vänner man är, desto mer noggrann ska man vara med avtal när det är pengar inblandade.

Några tvister eller bråk har hon därför, menar hon, aldrig behövt hantera.
– För varje ny häst skriver vi avtal. Tillsammans sitter vi först ner och går igenom hur vi ska göra i alla tänkbara lägen. Avtalet skrivs därefter, för allas skull.
– Avtal är A och O och något jag verkligen tycker att alla hästägare ska skriva med sina ryttare.
– Utöver avtalet har vi samma grundsyn på hästar, även det är så klart en viktig förutsättning för ett bra samarbete mellan ägare och ryttare.

Framtiden för svensk ridsport ser ljus ut, tycker Astrid Ohlin. Men hon oroas över stigande kostnader för utövarna.
– Folk har verkligen fått upp ögonen för hästsporten nu och det är roligt. Man kan till och med läsa i Svenska Dagbladet om hästar numera.

– Men sedan får man väl se vad det blir utav det, det börjar bli väldigt kostsamt. Det blir allt dyrare att tävla och svårare att kvala till större tävlingar. Där är jag orolig, säger hon.

– Många av killarna och tjejerna som är duktiga och har talang har svårt att ta sig fram. Det är trist. Då kommer det till sist bli så som vissa föraktfullt säger, att ridsporten bara är en rikemanssport.

Reportaget publicerades första gången i Ridsport nr 20/2018.