Ulla Håkanson–ett unikum i hästvärlden

När Ridsports fotograf ringer Ulla Håkanson, 86 år, för att boka en tid är hon ute och stavgår. 

– Vänta, det blåser, jag går baklänges så jag hör vad du säger!

I en anteckningsbok har Ulla skrivit upp varenda tävlingsstart sedan den första tävlingen med ponnyn Felix 1950. 

– Jag tjatade mig till att få starta bland de stora hästarna.

I Ljungsbro, där familjeföretaget Cloetta ligger, satte pappa Harald Ulla framför sig i sadeln – redan innan hon kunde gå. Senare cyklade han bredvid med hästens tyglar i handen. Ibland åkte hon i diket.  

Strömsholm och Wien

När familjen flyttat till Djursholm skrittade Ulla en mil till K  1 i Stockholm för hoppträningar.

– Det tog en timme och det var väldigt kallt om fötterna på vintern. 

Sedan gick Ulla ridutbildningen, ”långa kursen”,  på Strömsholm, som var i militär regi på den tiden. Hon var också på Spanska ridskolan i Wien i tre månader, där hon linades utan stigbyglar och fick lära sig piaff, passage och byten.

Ulla började sin tävlingskarriär inom hoppning och hon var SM-medaljör med Ajax. Men på den enorma banan i Aachen blev han blyg och stannade ut sig. Hon hade alltid tränat även dressyr med honom så det var självklart att byta disciplin.

– Jag ville inte sälja Ajax. 

Många misstrodde hopphästens förmåga – men så kom segrarna. 1970 blev Ulla och Ajax svenska mästare, 1971 och 1972 vann de Grand Prix i Aachen och 1972 tog de lagbrons i OS. 

Därefter följde mängder med VM, OS och EM. För att inte tala om SM och NM.

Hon körde sin lastbil genom Östtyskland, efter att ha  dividerat med en östtysk man på Ministeriet, den myndighet som kunde ge tillstånd att resa genom det stängda landet. Hon upplevde terrorattentaten vid OS i München 1972, och bevittnade hård hästhantering. I boken ”Ajax och jag” beskriver Ulla en fransk hoppryttare: ”När hon kom in med hästen i boxen började hon slå den på frambenen med ridspöet. Hemskt”.

Håller i gång som vanligt

Förra året drabbades Ulla av hjärtinfarkt, men trots det kom hon tillbaka och red Grand Prix vid Falsterbo Horse Show några månader senare. 

– I dag mår jag bra, men efter infarkten har jag varit lite tröttare än tidigare. Men läkarna säger att det är bra att hålla i gång. Varje eftermiddag är jag ute och går med stavar och vissa dagar går jag även på gympa.

Alla de här championaten, 3- och 4-årschampionaten, en storvuxen häst klarar inte det.

Ulla Håkanson

I år har Ulla däremot inga tävlingsstarter inplanerade, än så länge. 

– Nej, det här året fokuserar vi mest på att bara må bra, hålla oss friska och ha roligt. Diddy Cool var lite halt för ett tag sedan, men när vi kollade honom hos veterinären nyligen gick han rent, så vi är redo att sätta i gång igen snart. 

Tre hästar på gården

Diddy Cool (val f -06 e Daddy Cool), son till Ullas tidigare Grand Prix-häst Richelle 2, är Ullas enda tävlingshäst i dagsläget. På gården finns även två pensionärer –
Lidro 32 år och Titus 29 år.

– De går i hage varje dag och vi promenerar med dem så att de också får röra på sig lite extra. 

Ulla rider på förmiddagarna och då mestadels utomhus, oavsett årstid. 

– Jag trivs bäst utomhus, jag skulle inte vilja rida inne i ett ridhus varv efter varv varje dag. Hästarna mår bättre av att vara ute i skog och mark. De tänker efter var de sätter fötterna så att de inte snubblar när man rider över stock och sten och de tycker att det är roligare.

Domarkåren förvånar mig, att man tillåter att hästen går bakom lodplanet, det kan jag inte begripa.

Ulla Håkanson

Dressyr kan tränas precis var som helst, menar Ulla. 

– Du kan göra en piruett runt ett träd eller träna bytesserier och piaff i naturen. Jag har en ridbana, men där rider jag inte lika ofta. Jag rider på banan om jag behöver rida igenom ett specifikt program där jag behöver ha samma mått som vid tävling. 

Genom åren har Ulla bidragit med miljoner till ridsporten, både genom att stötta flera olika forskningsprojekt och genom att varje år dela ut Ajax-stipendiet till flera unga ryttare som därmed får möjlighet att åka och träna utomlands. 

Nutidskritik

Ulla tycker inte att allt var bättre förr. Eftersom hon gillar lätta hästar tycker hon att den nya, lättare typen av häst är bra. 

– Det är ädlare, snyggare och tuffare hästar nu, men det fordrar bättre ryttare och där är det en brist, man går ofta för fort fram när man utbildar de här fina hästarna. 

Och här kommer ändå lite nutidskritik.

– Den som bränner hästen när den är sex år har inte glädje av den så länge. Alla de här championaten, 3- och 4-årschampionaten, en storvuxen häst klarar inte det. Då ska de gå på toppen och mer därtill så att det blir resultat och så är det kört sedan.

En annan källa till kritik är hur hästarna utbildas och rids nuförtiden. 

– Domarkåren förvånar mig, att man tillåter att hästen går bakom lodplanet, det kan jag inte begripa. Det är till en del domarnas och tränarnas fel att hästarna går ihopkrullade, väldigt tråkigt. Man borde låta dem gå med nosen framme. 

Den här artikeln publicerades först i Ridsport nr 4/2024.