Ridsportens kvinnliga pionjärer

Ridsporten framhåller gärna att män och kvinnor tävlar på samma villkor, men så har det inte alltid varit. Först på 1940-talet fick kvinnor ställa upp i tävlingar på svår nivå i hoppning och dressyr, och i fälttävlan dröjde det längre än så.

Framför allt var det officerare i eleganta uniformer som möttes i sporten, medan kvinnor visserligen fick hålla på med ridning, men inte fick vara med när det gällde själva tävlandet. Tilltron till att en kvinna skulle kunna utbilda en dressyrhäst ända till Grand Prix, ja den var obefintlig.

Representerade Sverige vid VM 1955

En av de första svenska kvinnorna som tävlade framgångsrikt i dressyr var Carin Laurin (född Collett) i sadeln på lilla, ädla Rose-Marie. Ekipaget placerade sig i SM och representerade Sverige vid VM i Aachen 1955, där resultatet blev en fin femteplats. Carin Laurin gifte sig senare med dansken Knud Wold och är säkert bekant för många som just Carin Wold i sadeln på det eleganta fullblodet Avila xx, liksom med skimmeln Lhasa.

”Nu går det utför med svensk dressyr, när en kvinna kan vinna SM …”. Året är 1967 och 26-åriga Ninna Slöör (sedermera Swaab) på Casanova har som första kvinna vunnit svenskt mästerskap i dressyr på Strömsholm. De som suckade och sörjde svensk dressyrsports tillbakagång var hennes medtävlare – alla de slagna manliga officerarna.

Nu går det utför med svensk dressyr, när en kvinna kan vinna SM …

Lika illa var det när samma Ninna, efter ytterligare två SM-segrar och OS-brons, tilldelades Ridsportförbundets hederstecken i guld för sina insatser i sporten. Medaljen gick ju under benämningen ”stor grabb”. Vad skulle den kallas nu?

Några andra av de kvinnliga pionjärerna på dressyrsidan här i Sverige var Margareta Tengelin, Ulla Håkanson och Maud von Rosen. De red skjortan av officerarna – knep medaljer i SM och visade framhovarna även internationellt.

Hela svenska dressyrlaget bestod av kvinnor

Inte minst sensationellt var det helt kvinnliga svenska dressyrlaget som red hem OS-brons i München 1972. Ett OS som dessutom vanns individuellt av en kvinna – tyskan Liselott Linsenhoff på den svenskfödde hingsten Piaff.

Inom hoppningen kunde tävlingar vara öppna för kvinnor från 1920-talet, men det skulle då anges i propositionerna. Det fanns även särskilda tävlingar för kvinnliga ryttare, eller ”amasoner” som de ofta kallades.

OS-medalj direkt när reglerna öppnades upp

Vid ryttar-OS i Stockholm 1956 fick kvinnor för första gången delta i hoppning. Legendaren Pat Smythe på Flanagan tog brons i lag för Storbritannien.

Lena Nathhorst var första kvinna att ta SM-medalj i hoppning, när hon tog silver 1962. Ulla Håkanson och Ajax började sin karriär inom hoppningen och tog silver 1966 och 1967.

Den första kvinnliga svenska mästaren i hoppning korades 1971, Marianne von Geijer på Mazurka. Sedan dröjde det till 1979 innan en kvinna tog medalj, Eva Larsson. Nästa medalj kom 1984 genom Ulrika Hedin. Därefter blev kvinnor allt vanligare på prispallen.

Inom internationell hoppning var det länge tunnsått med kvinnliga svenska ryttare. 1970 arrangerades två VM i hoppning, ett för män och ett för kvinnor. Vid VM för kvinnor i Köpenhamn deltog Marianne Leffler och Lamona, och slutade på  sjätte plats.

Tog längre tid i hoppningen

Det dröjde till 1992 innan kvinnor representerade Sverige i OS i hoppning. Då var det Maria Gretzer och Ulrika Hedin som tävlade i Barcelona tillsammans med Peter Eriksson och Henrik Lannér.

Åtta år senare, år 2000, blev Sverige först i världen med att skicka ett hopplag bestående av enbart kvinnliga ryttare till OS. Ryttarna som fick åka till Sydney var Lisen Bratt (Fredricson), Maria Gretzer, Helena Lundbäck och Malin Baryard (Johnsson).

2000 blev Sverige först i världen med att skicka ett hopplag bestående av enbart kvinnliga ryttare till OS.

Inom fälttävlan kallades grenen länge arméfälttävlan på hög nivå, och där var kvinnor inte välkomna. In på 1950-talet fick kvinnor bara tävla upp till Lätt A, så de var utestängda från mästerskapen.

Bi Asker (senare Wehtje) var den första kvinnan som tog SM-medalj i fälttävlan, när hon tog brons 1957.  Bi startade också i EM i fälttävlan i Köpenhamn det året, som första svenska kvinna i dessa mästerskap.

Nästa kvinna att ta medalj i SM var Bis dotter Caroline Asker som tog både silver och brons 1962. Caroline (gift Strömberg) tävlade sedan en hel del internationellt.

Marianne Hermann första kvinnliga SM-vinnaren i hoppning

Den första kvinnan att ta guld på SM var Marianne Hermann, som vann 1974. Hennes dotter Anna Hermann (senare  Hilton) gick i moderns fotspår och blev bästa svensk i fälttävlan vid VM i Stockholm tillsammans med Mr Punch. Även Ulla Olsson och Kapten Zoom startade i VM 1990, och det var första gången kvinnor red för Sverige i VM i fälttävlan.

OS i fälttävlan öppnades för kvinnor 1964, och 1992 blev Anna Hermann den första svenska kvinna att starta, med Malacky. Tilläggas bör att Sverige inte hade kvalat lag eller skickat fälttävlansryttare till alla olympiska spel mellan 1964 och 1992.

Sara Algotsson var den första svenska kvinnan att ta en OS-medalj i fälttävlan, silver i London 2012 med Wega.

Att ridningen fanns i familjen gällde flera av de kvinnliga pionjärerna. Ulla Håkanson satt framför pappa i sadeln innan hon kunde gå och Maud von Rosen red tillsammans med sin pappa över stock och sten hemma på gården Fituna. Hennes morfar var dessutom den legendariske Clarence von Rosen, hovstallmästaren som ledde kommittén med ansvar för ridsportens grenar vid OS i Stockholm 1912.

Denna artikel publicerades första gången i Ridsport nummer 19/2022.