”Risken är att vi får passa på att njuta”

Låt oss stanna kvar vid de smått osannolika resultat som vår superkvintett hoppryttare förgyllt våra liv med det här året. VM-guldet i lag och Henriks individuella guld, lagsegern i Spruce Meadows, Malins GCT-vinst i Rom. Vi har fått uppleva en sommar som vi bara har kunnat drömma om, en uppföljning av förra årets otroliga OS-guld; Sverige har imponerat som världens ledande hoppnation, bekräftat med en etta på världsrankningen.

Men risken är att vi får passa på att njuta. För även om det, som alla hästmänniskor vet, tar många år att komma upp på världsnivå kan underbart vara kort. Eller, kanske bättre uttryckt, underbart kommer i cykler.

Sverige har imponerat som världens ledande hoppnation, bekräftat med en etta på världsrankningen.

Vi har sett det tidigare. Minns fri-idrottsundret, när det blev fyra OS-guld i Aten 2004. Eller fotbollslandslagets VM-brons 1994, pingisdominansen med JO Waldner i spetsen, tennishärjningarna med Borg, Edberg, Wilander. Det handlar ofta om slumpen, om att ett antal talanger blir väldigt bra samtidigt, speciellt i ett litet land som Sverige.

Just nu har vi vår superkvintett inom hoppsporten. Kan den hålla sig och sina hästar utan skador finns det skäl att hoppas på ännu mer framgångsglädje även kommande år. Men risken är att det blir tomt sedan, att Sverige hamnar utanför världsscenernas rampljus, där exempelvis tennisen och fotbollen hamnat.

De som ska/vill ta vid efter Fredricsons, Baryard, Bengtsson och von Eckermann, finns de där? Svenska Ridsportförbundet har tagit fram ett måldokument ”Hoppsportens vision 2030” och det är både omfattande och bra – och med ett egentligen ganska självklart innehåll. Förbundsstöd är nödvändigt men i en individuell sport är det individens eget driv som är avgörande.

Är dagens ungdom alltför bekväm?

Det tar, som sagt, många år att komma till den verkliga toppen. Bra hästar finns det många av, hästar som kan studsa runt en internationell 1,50 felfritt då och då. Men det räcker inte, det går inte att vara nöjd där. King Edward var en supertalang men hade aldrig blivit världsbäst utan Henriks målmedvetna och skickliga arbete, All In hade aldrig kunnat hänga tre olympiska medaljer och ett VM-guld på boxväggen om inte Peder konstant jobbat för utveckling. För att nå ända fram måste man ha innovationslusten, nyfikenheten, viljan att lyssna av andra och att lära.

Finns det någon som kan ta över efter våra guldglansiga 50-plussare? Finns drivet? Eller är dagens ungdom alltför bekväm?

Detta är en krönika – en personligt skriven text. Åsikterna är skribentens egna. Krönikan publicerades första gången i Ridsport nummer 17/2022.