Så tänker vi: Hopp- och dressyrstallet om underlag

Dressyrstallet

Dressyrryttaren Jessica Nordin har upplevt det mesta när det gäller underlag. När ridhuset svämmade över ersattes gummiunderlaget med fiber. Men i det nya ridhuset är fiber uteslutet.
– Jag vill ha ett underlag som inte är halt, men det ska finnas en glidfas. Det ska stoppa upp lagom mycket, men det ska också gå att rida fort, säger Jessica Nordin, dressyrdomare och GP-ryttare som driver Vena Dressyrcenter i Ytterby.

Den då fallfärdiga gården köptes 2002. Sedan dess har Jessica och maken Claes Nordin renoverat sig fram till dagens anläggning – med både ett personligt ridskolekoncept och inackorderingsverksamhet samt Jessica Nordins egen elitsatsning, hästförmedling och avel i liten skala.

Under renoveringen har paret anlagt tre ridbanor från grunden. Favoritunderlaget är fortfarande det som ligger i paddocken; en mix av sjösand och gummiflis från återvinningsbara gummilister från Volvobilar. Underlaget har legat sedan 2003 och är påfyllt en gång.
– Jag älskar att rida i paddocken – gummit ger en härlig känsla, säger Jessica Nordin.

Samma underlag anlades i ridhuset, förutom att sjösanden var tvättad. Men efter en översvämning för fyra år sedan fick allt rivas ut. Eftersom det inte gick att få tag i gummiflis fick det bli ett av de populära fibersandsunderlagen. Men Jessica Nordin är inte helt nöjd.
– Det är ett bra underlag att lägga ut kortsiktigt, som på ett EM, men jag tvivlar på fibersand som långsiktigt underlag. Trots att vårt underlag vattnas och harvas enligt konstens alla regler har jag haft problem med att fibern släpper ifrån sig mikroskopiska partiklar.

”Vad händer med fibern på lång sikt”?

Jessica Nordin lät labbtesta partiklarna med hjälp av testföretaget Eurofins, som har konstaterat att ”de i alla fall inte orsakar stenlunga”.
– För mig är den stora frågan vad som händer med fibern på lång sikt. Man säger att ett fiberunderlag ska leva i 20 år, men det tvivlar jag på när jag tittar på fiberbitarna redan i dag. Min känsla är att vi har en bra bit kvar innan fibermaterialet du blandar i sanden är optimerat för att faktiskt vara underlag. Rätt eller fel vet jag inte, men jag kommer inte att lägga pengar på det igen, in-nan någon faktiskt säger att det är rätt.

Hästarna reagerar lite olika på fibersanden, fortsätter hon.
– Vissa tycker att det är roligt att trycka på för att det är lite stummare, medan andra blir mer försiktiga. Men ute i paddocken tar de för sig igen.

Snart väntar ännu ett nytt ridunderlag i det nya ridhus som planeras. Jessica Nordin är klar i sin uppfattning, inte bara när det gäller fiber.
– Jag kan inte heller se förnuftet i att blanda in organiskt material i ett underlag, särskilt inte om man ser till luftmiljön för häst och ryttare. Vare sig det handlar om flis, spån eller något cellulosabaserat, allt som är nedbrytningsbart vill jag inte ha inomhus.
– Jag har varit i alldeles för många ridhus där jag har mötts av en vägg av dålig luft som är fylld av sporer från tillväxt av svamp och bakterier.

Nu blir det vaxad fibersand

I det nya ridhuset blir det i stället vaxad sand, inte vaxad fibersand – som är förstahandsvalet hos flera av landets framstående dressyrryttare.
– För det första slipper du vattna hela tiden, för det andra blir toppskiktet fluffigare. Vaxet gör att du får en naturlig glidfas i steget som är väldigt trevlig.

Hoppstallet

Anne Cissig är mitt i förverkligandet av ett eget hästmecka med två elitsatsande ponnytjejer i familjen. Gårdens ridbanor är främsta fokus – ledorden är hoppvänligt, hästvänligt och lättskött.
– Det viktigaste för oss är att vi har olika underlag, så att hästarna inte går på samma hela tiden – men fiber har vi valt bort helt, säger Anne Cissig, som själv har ridit och utbildat unghästar men nu lägger all ledig tid på döttrarna Julia, 13, och Leiah, 9, och deras tävlande.

För tre år sedan köpte familjen, inklusive pappa Henrik, en hästgård i Åsa. Efter renoveringen av boningshuset har upprustningen av gården och stallet, med fyra egna ponnyer och runt fem inackorderade hästar, blivit en del av vardagen.

Sand med taggiga korn i paddocken

Främsta fokus nu är vad hästarna ska ridas på för underlag. Paddocken har fått ett nytt underlag – som liknar en vit sandstrand, men är en speciell sand med ”taggiga” korn som binder fukt och ser till att hovarna inte sjunker ner så djupt.

Galoppbanan som ringlar sig upp i skogen har också fått en uppfräschning. Underarbetet för ett ridhus, klart till våren, är färdigt och jordmassorna från utgrävningen har schaktats över till andra sidan gården. Där ska de utgöra grund för en gräsbana till nästa sommar.

Efter gedigna efterforskningar har familjen landat i en blandning av så kallad Baskarpsand och klenflis för ridhuset. Förlagorna är den nya tävlingspaddocken på Kungsbacka RK samt ett närliggande ridhus som ägs av professionella hoppryttare, där Julia och Leiah ofta hopptränar.
– Vi gillar verkligen det underlaget. Det är bra grepp och lite som fiber, men inte så stumt. Och när vi behöver fylla på med klenflis så känner vi en bonde som kan hjälpa oss, säger Anne Cissig, som inte har köpt något färdigt koncept utan i stället har plockat ihop ett underlagsteam på egen hand.

Inblandade är Mats Porsgårn på Kungsbacka Åkeri och ”underlagsperfektionisten” Stefan Eriksson på Össlövs Transport, som bland annat säkerställer jämnheten på underlaget med hjälp av laser, och en rad andra personer med olika expertkunskaper.
– Tillsammans har vi haft ett stort byggmöte och pratat ihop oss. På så sätt har vi kunnat göra det bästa av allas expertis, vilket jag tjänar jättemycket på. Dessutom har vi återanvänt material, som jorden till gräsbanan. Det går att spara mycket pengar om man tänker rätt, säger Anne Cissig.

Har valt bort fibersand

Anledningen till att de valde bort fibersand handlar främst om att mixen av klenflis och Baskarpsand inte kräver samma omfattande bevattning som fiber gör.
– För oss har det varit viktigt att det är ett underlag som inte sliter för mycket på hästarna och som man kan hoppa högt på – men det ska också vara lätt att sköta. Jag älskar att harva, men kan känna mig stressad över att jag måste vattna hela tiden, säger Anne Cissig, som har en specialharv där hon kan ställa in hur djupt den ska gå.
– Vi har tittat på många fiberbanor och har pratat med många som har fiber. De säger att det är mycket jobb. Vi känner att vi vill hinna lägga lite tid på att vara en familj också, och då måste underlaget vara lättskött. Detta är dessutom betydligt billigare än fiber.

Denna artikel publicerades första gången i Ridsport nummer 22/2019.