Sara Algotsson Ostholt: ”Jag kunde inte se mig själv på ett VM”

Efter en väl genomförd testtävling i italienska Pratoni del Vivaro i mitten av maj var Sara Algotsson Ostholt på god väg mot sitt andra VM – mästerskapsrutin finns det gott om efter fyra OS, med ett individuellt silver från 2012, och sex EM. Hennes senaste mästerskapshäst Chicuelo (SWB val f -11, e Click and Cash-Empire, uppf Agneta Lembke, äg Patricia Oddshammar & Gunnar Modalen) kändes fräsch efter terrängen i de italienska backarna och avslutade med en felfri banhoppning.

– Jag hade lagt ner mycket jobb och tid under vintern och våren med sikte på VM. Vi körde hela vägen ner till Pratoni och testtävlingen där, som gick jättebra, så jag var verkligen taggad. Men det går inte alltid som man vill, konstaterar Sara Algotsson Ostholt.

Två veckor senare är hon i polska Baborowko med yngre hästar, när olyckan är framme. I vattenhindret i den trestjärniga klassen faller 9-årige Dynamite Jack, ett av Saras framtidshopp, och Sara drar på sig en hjärnskakning. Det är i slutet av maj och en månad återstår till Aachen, en tävling hon gärna vill rida för att visa VM-form.

– Det var en tidspress att komma med till Aachen, vilket jag tyckte var väldigt viktigt. Jag ville såklart prestera bra där och försökte ändra på mycket – toppa formen och få ut det bästa. Men det fanns liksom inte där. Hade jag kanske bara taggat ner lite hade jag säkert hittat tillbaka till formen, men det blev som en ond cirkel.

”En riktigt otäck olycka”

Hennes egen hjärnskakning kommer i skymundan när Saras man Frank Ostholt skadas allvarligt på en framridning bara sex dagar efter att hon själv gått omkull.

– Jag slog nog i huvudet rätt rejält. Hade jag bara fått chansen att ta det lugnt ett par veckor så hade det säkert funkat bra. Men när Frank flög av och hade en riktigt otäck olycka – han var rätt illa däran – så blev det totalstress för min hjärna som bara skulle ta det lugnt. Det var som om det blev hjärnskakning gånger två för mig, utan att jag egentligen gjorde något.

Det var som om det blev hjärnskakning gånger två för mig.

– Jag tänkte att jag skulle rida hans hästar också, och så det här med att jag gärna ville till Aachen och VM – det blev för mycket för tidigt. Hade jag bara bromsat lite tidigare och gett det den tiden som behövdes så hade jag säkert befunnit mig på ett VM om någon vecka. Men så är det ibland, man får lära sig så länge man lever.

Hon utgår i Aachens terräng då inget känns som vanligt och Chicuelo får ett stopp.
– I slutänden så blev det för mycket stress och oro, och en kamp för att försöka få till bra resultat för snabbt utan att tänka till riktigt – det skulle bara rulla på. Chico är så pass känslig också, det var inte hans grej. Under de här åren har vi systematiskt byggt upp honom så han förstod nog inte vad jag höll på med. För att försöka hitta formen snabbt åkte jag på tävling på tävling på tävling – det blev ett ekorrhjul av det hela, som inte gav någon bra ridning och utveckling för oss tillsammans.

Vet vad som krävs på ett VM

Att kasta in handduken är inget en envis smålänning med enorm mästerskapsrutin gör i första taget. Men så som våren och sommaren utvecklat sig fanns det inga andra alternativ.
– Jag sa till Fredrik Bergendorff att jag har ingen lust att stå med på en startlista bara för att, jag vet vad som krävs på ett VM. Då är det bättre att andra som är mer förberedda får åka.

– Man har en sådan dum järnvilja också, att det bara ska gå – man ger inte upp. Men jag kunde inte längre se mig själv på ett VM, så då sa jag det till Fredrik. Jag vill kunna prestera, jag vill inte bara åka med för att vara med. Allt ska kännas som om det sitter på plats, men det har jag inte hunnit med nu. Det är ganska komplext med våra tre grenar, särskilt i terrängen måste man ha fullt förtroende för varandra.

Man har en sådan dum järnvilja också, att det bara ska gå – man ger inte upp.

Istället får hon blicka framåt, med siktet inställt på nya mästerskap som EM 2023 och OS i Paris året efter.
– Ja det gör jag absolut, det är jag jätteladdad för.

Kunde inte komma ihåg banan

Hon har inga sviter av hjärnskakningen idag, men insåg mitt i allt att hon nog ändå behövde hjälp att hantera vad den förde med sig.

– Jag har tagit hjälp av SOK:s mentala tränare, även om det blev lite långt efter med allt som kom emellan. Jag förstod nog att allt inte stod rätt till när jag var ute på hopptävling och insåg att jag inte kunde komma ihåg banan. Jag minns att jag trillade av på ponny en gång och fick hjärnskakning, och då hände samma sak. Så nu när det hände igen, även om det var flera veckor efter mitt fall, förstod jag att jag nog måste ta tag i det. Men nu känns det bra, just nu är alla på benen igen, säger hon med ett skratt.

För 11-årige Chicuelo väntar troligtvis ytterligare någon start under hösten, innan vinterträningen tar vid. Sara hoppas att han snart kan få sällskap på högsta nivå, då Dynamite Jack nyligen debuterat i fyrstjärnig klass med bra resultat.
– Kanske har jag två hästar på den nivån i framtiden, det vore ju väldigt kul.