Sissela Smith: ”Alla tyckte det var oschysst att jag vann”

Sista året som Sissela Smith red ponny infördes det nya systemet med inverkan på SM. Hon fick full pott och vann med ponnyn Coral Springs. Allra mest minns hon de fina lovorden som hon fick av Alexander Zetterman, en av hennes stora förebilder både då och nu.
– Han sa att jag red bra vägar, hade bra tempo och bra distanser, att jag planerade min ridning väl och att det syntes att jag visste vad jag gjorde. Jag var helt chockad, jag som satt på en ponny som inte ens var vår. ”Wow”, tänkte jag, ”han tror på mig”. Jag var helt i extas, berättar Sissela.

Sedan började hysterin, som hon minns det. Vissa föräldrar luftade sitt missnöje högt redan vid prisutdelningen. Besvikelsen över att deras egna barn hade förlorat med några decimalfel visste inga gränser och de hårda orden bara haglade vid sidan av banan.
– De tyckte inte detta var ”fair”, och det var föräldrar som sa att jag hade vunnit bara för att jag hade en fin kavaj. De sa det gång på gång, berättar Sissela vars glädje över segern förbyttes till tårar.

Detta var 2011 och Sissela var då 16 år gammal. Hon hade precis blivit bästa skandinav på ponny-EM och hon hade vunnit silver individuellt och i lag på NM. Hon var ingen ”rookie” och hade levererat innan, menar hon. Och så här i efterhand känns det inte alls orimligt att hon fick till en pangrunda den där dagen på SM för nio år sedan. Men så upplevde hon det inte då.
– Jag tänkte att de kanske hade rätt och att jag inte alls var värd att vinna. Allt hopp och alla drömmar om att lyckas bara spolades rakt ner i toaletten – av vuxnas ord. Idag fattar jag att det var deras besvikelse som talade, men det tänker du ju inte när du är 16 år.

Jag tänkte att de kanske hade rätt och att jag inte alls var värd att vinna.

Men det stannade inte där. Även barnen till de besvikna föräldrarna snappade upp att Sissela inte var någon ”rättmätig vinnare”, berättar hon.
– Föräldrarna är ofta lika mycket tävlingsmänniskor som barnen, de gör en stor satsning och blev jättebesvikna. ”Helvete, vad orättvist”, säger de till sitt barn, som pratar med andra barn och för mig betydde det att jag blev utanför.
– Alla tyckte det var oschysst att jag vann, men jag red en klass och jag red den bra – varför skulle jag straffas för det?

”Bara att gilla läget”

Som tur var hade hon en klok och pragmatisk mamma. Marlene Smith har själv tävlat i hoppning och är även tränare.
– Hon sa att det inte var någon idé att säga något, att jag bara skulle göra mitt jobb och fokusera på ridningen och mina resultat. Det är bara att gilla läget, sa hon, berättar Sissela.
– Efteråt kan jag tänka att det är bra att det blev en diskussion, allt var ju nytt och provades för första gången. Men det var lite som att ”gå över min döda kropp” känslomässigt.

Att hennes tränare sedan lång tid, Pether Markne, var en av domarna när hon vann inverkan den där gången gjorde inte saken bättre. Att tränare dömer sina egna elever är också en del av den återkommande kritiken kring jäv i samband med inverkansbedömning. För Sisselas del har det bara varit till en nackdel när Pether har dömt, menar hon. Är det någon som inte är rädd för att poängtera hennes skavanker som ryttare och döma ner henne, så är det Pether. Och i det aktuella fallet för nio år sedan, då bad Pether Alexander Zetterman att ta hand om huvuddelen av bedömningen.

Det är svårt att helt utesluta att tränare dömer sina elever, men när det är möjligt är det bästa om domare kan hämtas in utifrån, menar Sissela. Samtidigt säger hon att det måste finnas ett förtroende för dem som dömer, att de gör det sportsligt och med ryttarnas bästa för ögonen.
– Det har till och med hänt att Pether har kommit fram till mig och bett om ursäkt för att han inte har gett mig så höga poäng som han har velat göra, för att folk har haft synpunkter redan innan, berättar Sissela om ett annat tillfälle då hon ridit inverkan.

Jag tror också det är viktigt att tänka på vad man som förälder säger runt sina barn.

Trots att Sissela blev utsedd till ”syndabock” är hon ändå väldigt positiv till inverkan som koncept. Hon menar att andra länder använder sig av det, exempelvis USA med sina hunterklasser och att det leder till god ridning. Om systemet används rätt ser hon det som ett starkt hjälpmedel för att utveckla ridningen i tidig ålder, då man präglas mycket som ryttare.
– Men då måste föräldrarna också vara med och förklara för sina barn att det här är för att du ska växa och bli en bättre ryttare. Det handlar inte om vem som rider finast, utan om att utvecklas som ryttare. Och att ta till sig kritiken och de positiva orden – och ta med allt hem till sin tränare för att träna och bli ännu bättre, säger hon.

Förhoppningsvis har saker och ting förändrats till det bättre idag, menar Sissela, även om hon kunde uppleva att det var lite ”härjigt” i allmänhet på ponnysidan i Falsterbo under hopp-SM.

– Bästa kombon är om man har två domare, en duktig tränare och en aktiv tävlingsryttare. Jag fick livekommentarer direkt efter ritten, vilket är väldigt bra. Oftast har man ju en förälder som står och filmar och då kan man titta på allt efteråt. Man kan lyssna på kommentarerna och visa för sin tränare. Får man inte kommentarer live måste man få ett ordentligt protokoll. Barn måste få förklarat för sig vad man ska göra för att bli bättre. Om jag får en femma eller sexa på tempo, då måste jag ju få klart för mig vad jag ska göra för att få en tia.

Måste få ta tid

– Tävlingsarrangörerna och förbundsledningen måste låta det ta lite tid med inverkan. Det kanske är svårt att få tag i domare och det kanske är dyrt, men ska det göras så ska det göras ordentligt. Får man inte ordentligt förklarat för sig vad man kan göra bättre, då blir det inte ”fair”.

Sissela tror också att det är bra med mer återkommande inverkansbedömningar, och att det kanske till och med ska vara en förutsättning för att få klättra i klasserna. Återigen, om det görs på rätt sätt.

– Jag tror också det är viktigt att tänka på vad man som förälder säger runt sina barn. Och att man lär sina barn att glädjas med andras framgångar, delad glädje är dubbel glädje. Det var mycket av en sjuka när jag red ponny, det vill säga att det fanns mycket avundsjuka, säger Sissela.

Hon minns när en av hennes bästa vänner, Emma Falk, grät av lycka för hennes skull på SM för två år sedan. Sissela var helt chockad.
– Jag hade aldrig upplevt det innan, det var starkt för mig.

Sissela avslutade sitt sista ponnyår med flera segrar i Medelsvår A och att vinna i Globen, innan Coral Springs gick vidare till en ny ryttare.
– Jag hade ett fantastiskt år och avslutade på topp. Mamma sa till mig: ”Nu har du visat dem att det inte bara handlade om en kavaj.” Det är något jag har tänkt på många gånger, och att jag faktiskt också har lyckats ta mig hit där jag är idag.

– Jag arbetar ändå på ett stall där jag har tagit upp flera hästar till Grand Prix. Det har varit en ganska lång och tuff resa utan ekonomiska medel, där de små ögonblicken när någon tror på mig har betytt väldigt mycket. Men där vuxna människor förstörde just ett sådant ögonblick för mig. Det gjorde mig jätteledsen.