Sofia Björserud: ”Vad får våra hästar ut av det?”

Redan vid det första styrelsemötet i SWB fick Sofia Björserud vara med och besluta om att stänga av en unghästvisare, som utreds för otillåten medicinering och överträdelser mot SWB:s unghästreglemente.

Tror du att den här typen av genvägar är ett utbrett fenomen?

– Jag kan inte kommentera i det enskilda fallet, men jag är i sporten och på unghästvisningar, och där har jag inte sett några oegentligheter. Med väl förberedda unghästar och god utbildning ska man inte behöva tänka på att fuska. 

– Vi har alla gått in i sporten av kärlek till hästen. Om någon går vilse på vägen är det bra att det granskas, för det ska vara tydligt att sådant inte är normaliserat.

Vad fick dig att tacka ja till en plats i SWB:s styrelse?

– Jag är väldigt avelsintresserad och har egen uppfödning i liten skala. Jag tycker också att det är jätteroligt att utbilda unghästar.

Som ny i SWB:s styrelse, vad vill du bidra med?

– Jag vill framför allt att vi ska fortsätta ha hög nivå på aveln, genom att hela tiden ha örat mot tävlingsvärlden för att veta vad ryttarna vill ha. Varje uppfödare får följa sitt avelsmål, men det är viktigt att det finns en närhet mellan uppfödare och ryttare, eftersom sporten är i ständig rörelse.

”Måste börja nu”

Vad vill ryttarna ha?

– För min del vill jag ha smäckra hästar som orkar, och som är så lätta att de inte landar tungt i fibersanden utan snabbt kommer vidare. De ska också ha naturliga bakben så att den framtida hästen kan ridas med så enkel utrustning som möjligt.

– Vi vet inte vilka krav som kommer att ställas på tävlingsryttare om fem eller tio år. Därför måste vi börja nu med att ta fram tävlingsindivider som går fram för lätta hjälper, och som har hög ridbarhet, är kvicktänkta och spänstiga men inte spända. Moderna tävlingshästar ska inte behöva betslas upp med hela sadelkammaren. Själv har jag två- eller tredelat eller enkla gummibett på alla hemma

Vad har du för tankar om samspelet med hästen?

– Jag ser hästarna som mina arbets-kollegor. Jag är övertygad om att det går att utbilda hästen hela vägen upp till svår klass genom att leka sig fram. Inom affärsvärlden ska man ställa sig frågan ”What’s in it for me?”. När hästarna ställer den frågan till oss måste vi kunna svara på det.

– Jag kan inte skylla på hästen när den inte hoppar utan fråga mig själv: ”Varför skulle den?”. Vad får den att springa rakt mot ett högt hinder och ta sig över? Jag har tävlat så mycket att jag är säker på att hästen får en adrenalinkick av det, precis som ryttaren. Känslan när ryttare och häst blir ett är oslagbar.

Tredje generationen hästar

Hur ser din egen uppfödning ut?

– Det började med min young rider-häst Olga, som blev skadad just när vi hade debuterat på 1,50. Jag tog föl på henne och är nu framme vid tredje generationen. Vi får mellan ett och tre föl varje år, och jag utbildar unghästarna själv för att sedan sälja dem. Men det är som att sälja sina barn, det är inte lätt. Och jag ser alltid till att behålla några ston.

– Några uppfödningar har blivit riktigt fina, som Cardigan (e Cardento u Olga e Jupilot). Vi blev trea i Breeders för 6-åringar, fick rida i Scandinavium när han var sju år och tog placering där.

Den här artikeln publicerades först i Ridsport nr 7/2024.