Som om tiden stått still

På något sätt är det alltid fel. Fel hingstar godkänns, fel testryttare används, fel hinder hoppas, fel dagsprogram är upplagt. Bruksprovet är evenemanget vi älskar att klaga på. Det hävdas ofta att det är helt annorlunda utomlands.

Bullshit! Danska, tyska och holländska uppfödare är liks tjuriga efter varje års upplaga av deras förbunds premieringar och läktarexpertisen är minst lika högljudd. Högljuddast är de som år efter år kommer tillbaka med flera hingstar, visst är det märkligt?

Så innan ni får ta del av årets funderingar så kör jag en repris, ungerfär som SVT. 

Det jäser under bruksprovet – alltid

Bruksprovsbägaren är som en ständigt levande surdeg, just när det verkar vara ro i lägret jäser det och sväller över alla breddar. Hingsthållare är engagerade, de kan gå långt för att föra fram just sin individ och ingen ska stå i deras väg. Det kommer med yrket och konkurrensen på marknaden – sommarens intäkter hänger på det för många. Därför kommer det aldrig att finnas ett bruksprov, i dagens form eller annan modell, som gör samtliga parter nöjda. I själva begreppet prov ligger bilan, godkänd respektive icke godkänd.

Parterna är många dessutom: SWB, hingsthållare, stoägare, läktarexperter, sociala medier-panelen – som kanske inte ens är på plats. Samtliga förbund har sin mönstrings- och premieringsdel öppen, medan flerdagarsproven är stängda för allmänheten. I SWB sker allt inför en liten men virtuellt högljudd publik. Det skrämmer många hingsthållare, utom de som kan visa upp sin produkt hingsten och träningen av honom 24:7 utan att någonsin skämmas/ oroas/tveka.

När då en erkänd auktoritet som Sven Rothenberger hyllar bruksprovsmodellen och menar att det är den enda framkomliga vägen i framtiden, vänds saker och ting på ända för många. Hans kompetens kring utbildning av hästar från unga år till Grand Prix och den långa erfarenheten från avel, gör argumentet tungt, eller borde vara tungt för de flesta.

Vila då i den tanken en stund, att modellen är bra, bortse från pseudo-diskussionerna i sociala medier – de är trots allt inte hela sanningen utan bara en skärva verklighet.

Om avels-Sverige accepterar att modellen är bra, vad kan då förbättras inom den ramen? Det är en konstruktiv diskussion jag hoppas fler skulle vilja delta i Utvärdera stam mer och tydligare, ge individer med intressant genpool chansen trots ungdomliga aber” – som motsats till nätets motorsågsmassaker som inte leder någonstans.

Jag kan givetvis börja här och nu. Inom ramen för de redan befintliga visningsmomenten vill jag höra mer ren gångartsanalys från Christina Ohlsson.

Exteriörbedömningen vid hand kan kompletteras med mer lös galopp och trav för att ge bilden av hingstens medfödda egenskaper.

Ridmomentens kommentarer är alldeles för inriktade på utbildningen, inte hästens grundegenskaper. God utbildning är bra men den följer inte med spermadosen.

Måste hopphingstarna hoppa bana redan i början på veckan, och med testryttarna och i slutet av veckan? Kan de inte göra språng över olika hinder i kortare serier för att få ett teknikutlåtande och senare hoppa bana?

Vi är ett litet land, alla är mer eller mindre i varandras syltburkar. Låt domarna Peter Kierstan eller Mikael Nolin följa Susanne Gielens exempel och testrida hopphästarna, komplettera med en verbal utländsk ryttare. *)

Och sen, varför ska unga hingstar stå längst bort? Lös uppstallning- en på närmare håll med tempo- rärboxar i täckta banan.

Sist men inte minst, utvärdera stam mer och tydligare, ge individer med intressant genpool**) chansen trots ungdomliga aber. Kom ihåg Maloubet de Pléville; det rasade på läktaren när han blev godkänd med pimpade exteriör- och gångartspoäng. Uppfödarna skrämdes bort och han fick bara 124 föl. I dag är han Elithingst och hade kunnat göra så mycket mer för svensk avel.

Slut.

Vad har då hänt sedan sist, lite i alla fall:
*) Mikael Nolin vill absolut inte gå in, hoppet står till Pieter Kerstan. Susanne Gielen sa själv att detta var hennes sista år.
**) Pimpad genpool har Gare Du Nord, godkänd med dispens, yipee.