Ulrika ”Ponnymamman” Fåhraeus: Somliga människor måste få ta risker

Sommarnatten var ljus och vi hade just kommit hem från en fest hos goda vänner när Saga fick syn på nyheten i sin mobil. Inom mig uppstod ett tomt, ordlöst fält. Jag gick och lade mig med en ödslig och nästan skamsen känsla. Hur mådde deras anhöriga nu, och hur kan jag låta mitt barn hålla på med detta.

När jag pratar med erfarna fälttävlansryttare säger de att dö, det kan man göra när som helst, så det är bara att leva på och ha roligt. Och det är ju sant. Att man kan dö när som helst alltså. När jag är ute i stockholmstrafiken och ser hur ungefär var tredje medtrafikant tittar i mobilen medan de kör tänker jag att det är ett under att man kommer hem helskinnad.

Jag tycker om fältisarnas inställning. Samtidigt är det skillnad på farliga saker man gör för att man måste, som att vara i trafiken, och sådana som man väljer. Och nu gäller det inte mig själv, utan mitt barn.

Det har länge intresserat mig för varför somliga människor är försiktiga medan andra är mer modiga. För några år sedan hade jag ynnesten att få intervjua en neurolog och professor i Uppsala som förklarade vad det beror på.

Professorn berättade i korthet följande: vi föds alla med ett ämne i kroppen som avgör hur riskbenägna vi är. Det heter monoaminooxidas och förkortas MAO. Har du medelhöga nivåer av detta ämne är du som de flesta, varken speciellt modig eller överdrivet rädd. Har du lägre nivåer är du mer riskbenägen, men också mer kreativ. Har du höga nivåer är du väldigt försiktig, kanske rentav ängslig och vågar i värsta fall knappt någonting alls.

Det är lätt att räkna ut var fälttävlansryttarna hör hemma i denna lilla gruppering. Och nu till något viktigt: det går inte att ändra på det. Det är genetiskt. VAD du väljer att tar risker med varierar, men att en person som har lågt MAO vill ta risker och rent av behöver ta risker, den saken kan inte ändras på.

Så här är det alltså:

Lågt MAO: tar gärna risker, kreativ, behöver utmaningar.

Mellanhögt: varken riskbenägen eller försiktig, som folk är mest.

Högt MAO: riskmedveten och försiktig. Alltför mycket MAO är förknippat  med vissa neurotiska beteenden.

Som mod beskrev professorn även sådant som att starta företag, våga ta ett utmanande jobb, våga resa, våga flytta långt bort, våga förändra. Samhället behöver både risktagare och trygghetstänkare. De djärva med lågt MAO driver allting framåt; utan dem skulle ingenting utvecklas. Men utan de försiktiga som drar i nödbromsen ibland  skulle hela samhället gå över styr.

När Saga var liten såg vi tidigt att hon var en spänningssökare. Hon klättrade högt upp i trädtopparna. Hon tog sig upp på hustak, hon skulle högst upp på trampolinen på badplatsen. När hon med sina kompisar hittade på något bus var hon ofta den drivande. 13 år gammal lyckades hon starta bilen och körde iväg med ett gäng kompisar i sätena. Lyckligtvis kom de inte så långt innan jag kom på dem och stoppade hysset.

Emil i Lönneberga, han hade säkert ganska lågt MAO med tanke på allt han hittade på! Modiga, kreativa  Pippi Långstrump också, inget tvivel om den saken. Astrid Lindgren älskade busiga barn och såg deras kvaliteter, i en tid då barn bara skulle lyda och sitta still i bänken.

Hursom helst. Vad skulle vi som föräldrar göra med det här behovet av spänning som vårt barn uppenbarligen hade? Ridning känns som en bra kanal. Jag är helt övertygad om att om hon inte hade haft ridningen hade det blivit… ännu mer bus och dumheter.

Men när rapporterna om dödsfall kommer. När en människas liv tar slut och en familj står där, förkrossad. När flaggorna hissas på halv stång, när man bara blir tom och ifrågasätter sitt förstånd. Jag HAR skäl att må illa när starten går. Jag har skäl att kallsvettas och nästan kräkas när Saga dånar iväg ut i terrängen. Sylve har en poäng ändå (se mitt inlägg Fälttävlansfasa som jag skrev i april).

Varje gång någon dör i fälttävlan hörs röster om att sporten borde förbjudas. Men dödsolyckor förekommer i många sporter, även i andra ridgrenar och vid hantering av hästar, och vi kan inte förbjuda allt som är farligt.

Vart jag vill komma är att det är ingen idé att försöka förbjuda människor med ett stort sug efter utmaningar och adrenalin att utöva farliga sporter. Får de inte göra en farlig sak så kommer de söka upp något annat som är farligt. Istället borde vi ta tag i att göra terrängen i fälttävlan säkrare.

Min tröst än så länge är att i ponnyfälttävlan är svåra olyckor mycket sällsynta. Det är på häst det börjar bli läskigt på allvar, enligt de som varit med länge.

Nå. Varje gång det är dags för terrängmomentet är den över mig igen. Fasan. Ångesten. Den får jag leva med.

/Ulrika

PS Jag har inte glömt hästarna. Jag tänker på dem också. Men fälttävlanshästarna älskar terrängmomentet. Hästar har olika MAO-nivåer precis som vi, och de hästar som kommer högt upp i klasserna är nog också adrenalinjunkies. Hästar skadas i alla grenar, i hagar och även i andra sammanhang än ridning. Ska vi helt undvika det måste vi nog sluta att ha och använda hästar över huvud taget.