Stenålder i stallet

År 1912, för hundra år sedan så hade ännu inget av världskrigen brutit ut. Casimir Funk upptäcker att det finns något som faktiskt heter vitaminer och Titanic sjönk. Bilen, så som vi känner till den, var ännu inte i produktion.

År 1912 hade bara gått nio år sedan bröderna Wright lyckade flyga 36,5 meter i en flygmaskin och Stockholm hade ungefär 100 000 invånare. Folk bodde på landet och livnärde sig som lantbrukare. Sina hästar skötte de däremot precis på samma sätt som vi sköter om dem idag.

Är det ändå inte lite märkligt? Människan har gjort fantastiska tekniska framsteg på hundra år. Vi har uppfunnit mängder med prylar och vi lever i snitt tjugofem år längre nu än vi gjorde 1912. Varför har då ingenting utvecklats i stallmiljön? Nog för att hästmänniskor över lag är konservativa, men det får väl ändå finnas gränser?

Avhandlingen från SLU slår fast att vi använder redskap som var moderna för hundra år sedan, och att hästbranschen hör till de sektorer som är de allra minst mekaniserade. Man utför helt enkelt allt arbete för hand, trots att hjälpmedel finns. Det här leder (självklart) till att de som arbetar i stall får förslitningsskador.

Nog för att det finns många hästtjejer, men vi kanske inte behöver slita ut allihop innan de fyller trettio? Att jobba i stall är slitigt och skitigt, fastän det faktiskt inte behöver vara det. En hästmänniska klagar inte, hon kör sin skottkärra som knappt hänger ihop. Hon mockar med en grep som uppfanns av någon snubbe från stenåldern och hon fyller vatten i hinkar som hon sedan bär ut.

Det handlar förstås om ekonomi. Varför kosta på sig något så modernt som en vattenslang när man har personal som bär vatten? Varför lägga pengar på ett modernt strömedel när stalltjejen ändå skall fylla sin arbetsdag med någonting att göra? De pengarna kan man ju istället använda till att köpa ännu en häst.

Jag tycker att det är hög tid att modernisera stallen i Sverige. Att istället för att anställa en ny hästtjej när den gamla gått sönder faktiskt använda några av de moderniteter och kunskaper som vi har lärt oss under de senaste hundra åren. När nu äntligen den ålderdomliga hatten är på väg ut ur dressyren så tycker jag att det är dags att våga ta ännu ett litet steg för mänskligheten.