Susanne Högdahl: ”Alla stjärnor stod rätt för Sverige”

Redan när tredje ryttaren hade ridit stod det klart att det svenska hopplaget var bäst i världen. Att det var Jens Fredricson och Markan Cosmopolit som fick rida i mål med lagguldet –  i ett lag där alla dragit sitt guldstrå till stacken – kändes som en seger i sig. En seger för SWB-aveln, den svenska skolhästen och tron på Ridhandbokens utbildningssystem.

Markan Cosmopolit utbildades först för att bli skolhäst men ”upptäcktes” av Jens och köptes av Strömsholms Markenteri. Ett partnerskap där hästägarnas kärlek till hästen, sporten och ryttaren lyser starkare än alla pengar i världen. Det förtjänar att hyllas.

Att Jens Fredricson gör en ny guldkarriär efter Lunatic, med en häst som gjorde sin första femstjärniga start i Aachen för ett år sedan, handlar till lika delar om hästnörderi utan dess like, pannben och Isabelle Fredricson. Det vill säga om att skruva på alla detaljer som gör skillnad, en enorm drivkraft och kraften i teamet.

Nerver av stål

Detsamma gäller för resten av OS-guldsvenskarna i laget, om än på olika sätt. Att få den olyckliga start som Malin Baryard Johnsson fick med Indiana, som började ”hissa” i den inledande tidshoppningen, och sedan komma tillbaka för laget kräver otrolig skicklighet och nerver av stål.

Mångas blickar har riktats mot 16-årige All In inför mästerskapet, skulle den redan legendariske valacken verkligen kunna leverera en gång till? Och visst visade han vägen mot guldet med rundor som gav de svenska fansen ”hjärtögon”. Att Peder Fredricson inte ”fick” rida sin ”Allan” felfritt i mål i finalrundan kändes snudd på orättvist, men det är hästlivet.

Oavsett vad som hände och vad som händer framgent är All In och Peder tillsammans med resten av VM-guldlaget – inklusive lagankaret på marken, Rolf-Göran Bengtsson, och den mästerlige lagbyggaren Henrik Ankarcrona – för alltid inskrivna i historieböckerna. VM-guldet som bärgades i lagfinalen är det första någonsin för svensk ridsport.

Med det individuella VM-guldet som Henrik von Eckermann och King Edward därefter red i mål med är det svensk ridsporthistoria upphöjt till oändligheten. Med OS-guldet i backspegeln och Peder Fredricsons mästerskapsmedaljer med Christian K och All In är det framgångar som vi aldrig tidigare sett maken till i svensk ridsport. Det är en era som vi för alltid kommer att se tillbaka på med något drömskt i blicken.

Att Henrik von Eckermann först fick FEI att räkna om rankningspoängen så att rätt skulle bli rätt, för att sedan med armbindeln på rida i mål med guld på världens bästa hopphäst, är ren och skär perfektion.

Världsetta blir du inte över en natt, det krävs att du presterar på topp under lång tid. Att följa upp det och OS-guldet med att bli världsmästare är en sportbragd av hisnande proportioner.

King Edward gick redan i Tokyo till historien som en av de tre hästar som gått felfri rakt genom ett OS, och med samma ”royal flush” i Herning blev han dubbelt historisk. En liten gummiboll till häst, som inte ens är avlad för hoppning och är som en hund.

Och som hittat sin perfect match i perfektionisten Henrik von Eckermann – som fick en son och en guldhäst på samma gång. King Edward får sannerligen hjärtat att slå dubbelvolter.

Vad svensk hoppning anbelangar stod alla stjärnor bokstavligen, inte bara bildligen, rätt för Sverige i Herning.

Att Patrik Kittel inspireras av de svenska hoppryttarna är således inte konstigt. Även om hoppsvenskarna sitter på hästar som inte är av denna värld, finns det en del att ta efter för dressyrsvenskarna. Att rida i mål som fyra i lag med OS-kvalet fixat är inte på något sätt fy skam. Inte heller att Patrik Kittel och ännu ”gröna” SWB-valacken Touchdown blir sjunde bäst i världen med ny kür och att Therese Nilshagen och hennes hjärtehäst Dante Weltino OLD rider in på elfte plats efter piafftrubbel. Men nästa gång det vankas stort mästerskap suktar vi efter en bragd liknande hopplagets.

”Vi behöver rida felfritt och våga ta ut svängarna bättre”, sa Bo Jenå efter att Sverige landat precis utanför VM-pallen. Förbundskaptenens analys är ”on point”, frågan är bara vad som fattas för själva genomförandet? Är det detaljerna, pannbenet eller teamet som det behöver skruvas mer på? Det blir något att fundera vidare på i jakten på nästa mästerskapsmedalj för svensk dressyr.

I Herning var det den omtalade danska dressyrdynamiten som levererade. Att de rödvita var där för att ta guld gick inte att ta miste på. Lagandan var som en egen kraft, som bar ryttarna upp på pallens topp.

Cathrine Laudrup-Dufour och Vamos Amigos kunde dock inte rå på naturkraften som bevingade Glamourdale bjöd på med brittiska Charlotte Fry i sadeln.

Att topptrion var unga kvinnliga atleter med mjuk, framåtsyftande ridning blev beviset på att trenden vi länge sett är befäst – och förtjänade ett guld i sig.

OS i Paris 2024 – bring it on!