Svar om alternativa metoder

Rapporten, som i korthet tidigare publicerats på vår webb, är sammanställd av den arbetsgrupp som gått igenom och utvärderat effekten av 19 olika metoder.  Hela rapporten finns HÄR.

LSVET:s kommentar, som inte  fick plats i Ridsport nr 21 följer här i sin helhet.

Sektionen för sjukgymnastik inom veterinärmedicin, LSVET, gör följande kommentar till det informationsmaterial angående alternativmedicinska behandlingar som nyligen blivit klart:
”Vi välkomnar informationsmaterialet och tycker att det är mycket bra att denna sammanställning blivit gjord. Men det är synd att man inte valt att komplettera med fler av metoder som t ex shockwave, ljusterapier (BioLight, Pharmalight, Infraljus etc), vibrationsplattor/golv, hydroterapi m.m. för att verkligen täcka den behandlingsarsenal och verklighet som finns idag och som faktiskt används av både djurhälsopersonal och andra.

Begreppet ”alternativmedicin” är som författarna anger ett mångfacetterat begrepp och inte alltid helt enkelt för gemene man att hålla isär. Därför är det viktigt med den vetenskapliga dokumentationen för att stärka en behandlingsmetods effekt och graderingen av den dokumentation som finns. Som djurägare är det lätt att förlita sig till en person som säger att denne kan hjälpa djuret, alla vill väl sitt djurs bästa. Dessvärre har inte alla som behandlar djur rätt kompetens för att behandla och/eller bedöma dem eller kunskap att kunna bedöma och tolka behandlingsmetoder och forskningsresultat. Därför kan det ibland bli lite si och så med de bedömningar och behandlingar som utförs och marknadsförs.

Sedan 1 januari 2010 finns lagen om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård, där sex yrkesgrupper legitimeras eller godkänns efter ansökan till Jordbruksverket (veterinär, djursjukskötare, sjuksköterska, tandläkare, sjukgymnast och hovslagare). Denna legitimerade och/eller godkända personal ingår i den så kallade djurhälsopersonalen och har en universitetsförlagd grundutbildning (förutom hovslagarna) och har således fostrats i att arbeta inom den evidensbaserade medicinen (EBM) ”Evidensbaserad medicin är den samvetsgranna, tydliga och omdömesgilla användningen av bästa möjliga bevis för att fatta beslut om vård av individuella patienter” (Centre for Evidence-Based Medicine).

Den som tillhör djurhälsopersonalen kan göra en kvalificerad bedömning av behandlingssituationen, och fullgör på en så säker grund som möjligt genom sin utbildning och lagstiftningen enbart uppgifter som vederbörande har kompetens för. Denne bär själv ansvaret för hur arbetsuppgifterna fullgörs.
Det ingår i djurhälsopersonalens dagliga arbete att ständigt väga risker, fördelar och nackdelar med befintliga behandlingsmetoder för att slutligen kunna välja den, för det individuella djuret, bästa behandlingen.
I arbetet ingår dessutom att ständigt uppdatera sig på vad som händer; t ex inom forskning och utövande på sitt område. Att arbeta evidensbaserat inom veterinärmedicinen innebär att man även måste se till olika aspekter. Personen måste ha kompetens för behandlingsvalet, man måste använda sig av bästa möjliga och befintliga evidens för behandlingen samt inneha kompetensen att söka efter evidens ur rätt källor.

När djurägare anlitar någon inom djurhälsopersonalen kan de lita på att denne har rätt kunskap och behörighet för att utföra sitt arbete, arbetar inom den evidensbaserade medicinen inom sitt kompetensområde samt är insatt i gällande lagstiftning. Djurägare är dessutom skyldiga att se till att djur får rätt hjälp om de anses vara i behov av vård eller behandling.

De s.k. alternativmedicinska metoderna i informationsmaterialet är alla metoder som används inom ett för veterinärmedicinen – i synnerhet – nytt och relativt obeforskat område, och för att det ska kunna ges samma evidens inom veterinärmedicinen som det som redan eventuellt finns inom humanmedicinen, måste forskningen göras även på djur  för att det ska kunna ske en vidareutveckling av det veterinärmedicinska området.

Dock, för att citera professor Cathy McGowan*, veterinär och forskare vid University of Liverpool: ”Om man vid en behandling av människa ser ett liknande problem hos ett djur och det saknas forskning på behandlingen på djur innebär inte detta att du inte kan använda behandlingen på djuret. Vi ska inte glömma att de flesta humana behandlingsmetoder först gjordes på djur och att människan också är ett mycket bra exempel på en djurart”.
Inom EBM ingår dessutom att man vid brist på tydlig evidens ska använda den bästa evidens som finns att tillgå – och samtidigt kritiskt granska denna. Vi tycker att det är viktigt att poängtera att bland det som kallas alternativmedicin på djur idag finns en del behandlingar som kan komma att klassas som skolmedicin i framtiden, efter att forskning är gjord.

Veterinärmedicinen saknar idag många av de policys och riktlinjer gällande olika behandlingsformer som finns inom humanmedicinen, och veterinärmedicinen har fortfarande mycket att ta efter humanmedicinen, även om det är i kommande. Det saknas en hel del evidens gällande påverkan av behandlingsresultat även på de idag accepterade behandlingsmetoderna på djur och generellt saknas det kliniskt användbara utvärderingsmetoder.
Diskussioner och möten pågår idag inom djurhälsopersonalen för att arbeta fram riktlinjer, förhållningssätt och för att vårt gemensamma arbete ska ske i samarbete för djurens bästa. Ett utökat samarbete djurhälsopersonal emellan sker ständigt för att utnyttja de olika kompetenserna på optimalt sätt och för att ge djuren bästa möjliga vård – och samtidigt tillgodose djurägarens efterfrågan om en god och säker vård. Det finns många goda exempel på detta.

Vid jämförelse av många av de behandlingsmetoder som nämns i informationsmaterialet med hur det ser ut internationellt, finns det stora skillnader vad gäller behandlingar som utförs, inte minst när det gäller karenstider i vårt dopingreglemente jämfört t ex med FEI:s regler. Internationellt är man betydligt mer öppen till ”alternativa behandlingsmetoder” inom veterinärmedicinen än i Sverige. Vi ska absolut värna om vår unika djurskyddslag, men det är en viktig aspekt i diskussionen.

I informationsmaterialet föreslås bl. a. att man under en prövoperiod skulle få använda en behandlingsmetod på djur. Man jämför med förskrivning av ett licenspreparat. Då djurhälsopersonalen redan idag arbetar utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet – de arbetar inom sin kompetens inom sitt kompetensområde och följer de regler och lagar som finns med journalskrivning, utvärdering, tystnadsplikt, smittskyddsbestämmelser etc. – anser vi att den inom djurhälsopersonalen som önskar använda någon behandlingsmetod i sitt dagliga arbete bör kunna göra detta genom redan befintliga krav på journalföring och utvärderingar. Om möjlighet finns ska även retrospektiva studier kunna utföras. Djurhälsopersonalen bör också uppmanas att göra detta i den mån det är möjligt och om man är ansluten till universitet i sitt arbete på kliniken eller som egenföretagare.

Informationsmaterialet kan nog till viss del vara användbart för att slå efter kortfattad fakta, men det produceras oavbrutet ny forskning inom alla områden, vissa forskningsrapporter inom ett ämne är direkt överförbara till ett annat, vilket leder till att detta informationsmaterial riskerar att snabbt bli inaktuellt och därmed förlora sitt värde. Materialet täcker inte heller flertalet av de idag använda alternativa metoderna och därför kan anses ganska ointressant att ha med sig ut i verkligheten.”
LSVET 2013.10.23

Fotnot: Professor Catherine McGowan BVSc MACVSc DEIM DECEIM PhD FHEA MRCVS blev färdig veterinär 1991 och arbetade på universitetet i Sydney fram till 1999, då hon knöts till Royal Veterinary College i London. Där började hon forska på PPID och EMS, vilket hon fortsatt med på olika akademiska poster i Queensland, Helsingfors och Liverpool.
Cathy är nu tillbaka i England, som chef för den veterinära utbildningen vid universitetet i Liverpool.