Svensk hoppsport blev världsledande

Äntligen har vi lämnat bakom oss ett år som av väldigt många betraktas som ett riktigt skitår. Restriktioner, tomma läktare, otäckt utbrott av hästepidemi, inställda tävlingar med rumphuggna världscuper och inga finaler i Göteborg. Den där första delen av året släckte mångas ambitioner och entusiasm.

Men det ljusnade – och det blev ett olympiskt spel. Visserligen inte ett spel som vi är vana vid att uppleva. Men ändå.

Och tur var väl det för svenskarna. Även om man kan prata om det och återuppleva det hur många gånger som helst, så ska jag inte frossa i den osannolika spänning som gav laget guld och individuellt silver till Peder Fredricson. Framgångar och lyckokänslor som vi behövde för att kunna glömma den tråkiga våren, och som fick påspädning när Falsterbo Horse Show, i bantad form, blev av, liksom även EM.

Raderat ur minnet är när en svensk sjundeplats i en 1,40-hoppning på Scandinavium gav stora rubriker.

Lagom till tidningen Ridsports 50-årsjubileum blev svensk hoppsport världsledande. Raderat ur minnet är när en svensk sjundeplats i en 1,40-hoppning på Scandinavium gav stora rubriker.

Sedan lagsilvret i EM i Arnhem 2001 har Sverige mer eller mindre ständigt varit på pallen i mästerskap och kulmen kom i fjol. Peder i topp på världsrankningen både de sista månaderna av året och i början av detta, och med Henrik von Eckermann trea, OS-laget bragdmedaljbelönat och med rekordlågt odds för att laget ska ha fått Jerringpriset när denna tidning når läsarna.

Vi gläds så länge det varar. För, som man säger, är man på topp finns det bara en väg kvar: nedåt.

Det här året har ju börjat lika eländigt som det förra med massor av inställda tävlingar.

Men för den sakens skull behöver man inte falla hur långt som helst, och det tror jag inte svensk hoppsport kommer att göra heller. Förbundets långsiktiga arbete med bland annat talangutveckling och ungdomarnas allt bredare insikt i hur omfattande en satsning för att nå toppen är, underbygger kontinuiteten. Lär sig ryttarna att rida sina hästar på rätt sätt (som jag skrev om i min förra krönika) och träna dem tillräckligt (som tränarna Åsa och Ewa Hellström påpekar i denna artikel), kan det, med rätt hästmaterial, bära långt.

Peder och Henrik kämpar för att bli kvar på topp-10 och förmodligen kommer det inte att dröja alltför länge förrän de får sällskap av fler svenskar, åtminstone bland topp-100.

Sedan gäller det förstås att det finns tävlingar att samla rankningspoäng på. Det här året har ju börjat lika eländigt som det förra med massor av inställda tävlingar. När detta skrivs är det tveksamt om Gothenburg Horse Show blir av och med galopperande coronaspridning i världen ser det mörkt ut för inomhussäsongen.

Bulan
Fullblodshästen Big Round, Bulan kallad, född 1977, som jag hade mycket roligt med i 19 år, och som gick upp till 1,30-hoppning.

Barrering
Ludger Beerbaums barrering, avslöjad av en tv-kanal och direkt fördömt av FEI. Utredning följer.

Detta är en krönika – en personligt skriven text. Åsikterna är skribentens egna. Krönikan publicerades första gången i Ridsport nummer 1/2022.