Svenska Emelie Sellberg tog andraplatsen på isländsk distansritt

Emelie Sellberg från Sverige var en av de ryttare som blev handplockad till att rida Survive Iceland Endurance Ride, en utmanande tävling där ryttarna ska rida närmare 25 mil på fyra dagar.

För Emelie Sellberg, vars hjärta till vardags klappar för träning inför ultramaraton, blev det ett mäktigt äventyr. Att hon dessutom lyckades komma på en andraplats med minsta möjliga marginal med tiden 16:17, mot ettans tid 16:16 ser hon som en bonus.

– Men det känns också oerhört snöpligt. Först gjorde de en räknemiss, då var det först större marginal mellan oss, typ tio minuter. Men efter några dagar så insåg de att de hade räknat fel så de fick revidera resultat och då var det bara en minut som skilde oss åt, säger Emelie Sellberg som i stora drag är otroligt nöjd över sin insats och tacksam över upplevelsen.
– Det var helt underbart med naturen och hästarna var ju underbara. Jag hade kunnat ta med alla mina tre hästar hem. Jag är otroligt imponerad av dem, de visste exakt var de hade hovarna hela tiden. Det var imponerande att de kan gå i väldigt högt tempo i sån terräng.

Emelie Sellberg berättar att vid ett tillfälle red de ner för ett berg efter en av de andra deltagarna.

– Vi red bland all lavasten som är vassa och otrevlig på alla sätt du kan tänka dig. Min häst tyckte det var en dålig idé att ligga efter, så till slut tog jag tag i manen och gav honom långa tyglar. Han bara flög fram över lavastenarna. Jag är väldigt imponerad över att hästarna på Island är så modiga. De går bara rakt ut i vatten upp till magen utan att tveka till exempel.

Totalt red Emelie Sellberg tre hästar under de fyra dagar tävlingen pågick. Under varje dag var det två hästarna som fick ridas och den tredje vilade.

– Jag hade tre stycken hästar, ett litet mindre sto – som de trodde skulle vara bäst och bli min förstahäst under tävlingen och två valacker, varav en inte töltade utan bara travade.

Inför tävlingen så fick hon provrida hästarna och samtidigt provades utrustningen ut, med bland annat sadeln och annan utrustning.

– Jag red två av hästarna på bett och en av på hackamore. Så här i efterhand tror jag att kunnat rida en till av hästarna på hackamore då jag mestadels red honom på lång tygel under tävlingen. Under tävlingen adderade vi även lite skydd på hästarna allt eftersom vi upptäckte att de behövde det. Det är skillnad på att gå turridning i lugnt tempo i 1,5 timme kontra att gå ett långlopp.

Pulsklockan gav kunskap och förståelse

Totalt red Emelie Sellberg fyra till sex timmar per dag och ritten var uppdelad i etapper. Efter varje etapp kontrollerades hästarna av veterinär där bland annat pulsen togs. Under tävlingens gång fick ryttarna också möjligheten att rida med pulsklocka tack vare att en forskare var på plats och ville se hur mycket hästarna ansträngde sig. Tidigare har det gjorts en studie om islandshästars ansträngning, studien gjordes i samband med en avelsvärdering på Island och studien publicerades 2015.

– Det var inget måste att ha pulsklocka. Första dagen hade nån pulsklocka och sen slutade det med att alla deltagare hade det på hästarna. Det var otroligt bra verktyg för oss eftersom vi inte kände våra hästar. Det som alla insåg var att det är väldigt lätt att överskatta hästarnas förmåga för de är så himla tuffa och vill så gärna gå framåt. Som en av de isländska männen sa  ”de springer tills de dör”, berättar Emelie Sellberg och konstaterar att de flesta av deltagarna fick jobba för att hålla ner tempot på sina hästar för att de skulle klara pulskontrollerna efter etapperna.

– Stoet, vi trodde skulle bli min bästa häst, behövde gå långsammare för att komma ner i puls. Jag red henne två etapper. I andra etappen så red jag i rumpan på hästen framför för att få henne att gå långsammare. Försökte jag bromsa så sa hon i princip ”Shut up – I got this!”.

Stoet blev inte Emelie Sellbergs bästa häst under tävlingen. Istället var det Karel, valacken som inte töltade, som visade sig vara den bästa hästen. Valacken vann priset för bästa häst under tävlingen efter att ha vunnit alla sina tre etapper och klarat sig utan straffpoäng i pulskontrollerna.

– Tölt är väldigt bekvämt för den som sitter på, och många hästarna gillar att tölta. Det visade sig dock på pulskurvan på pulsklockan att trav är mer energieffektiv som gångart än vad tölten är. Det var intressant, sen kanske det inte är vedertagen sanning men just under denna tävling var det så. Tänker man på det så kräver inte traven lika mycket samling som tölten och då är det ganska logiskt.

Efter ritterna så kyldes hästarna ner och promenerades.

– Araber som många använder i distansritt har ju mycket tunnare hud och är anpassade för att snabbt kylas ner, islandshästar är lite tvärtom – de har tjock hud. Så det fick man ta hänsyn till.

Under tävlingens gång var isländska djurskyddsmyndigheten på plats och hade koll på hästarna. Efter tävlingens slut kom en av representanterna fram till Emelie Sellberg.

– Representaten sa att den tyckte jag ridit trevligast på mina hästar och att jag tog hand om dem på ett bra sätt. Att mina hästar såg glada och avslappnade ut, och det är jag otroligt stolt över, säger hon och tillägger:

– Om man ska tävla med hästar måste hästarna vilja det. Jag hade ett samtal med en av de isländska männen som red i tävlingen och han sa samma sak: om man ska tävla med hästar så. måste det vara på deras villkor. Men också att man har ett ansvar att inte be dem om för mycket, speciellt islandshästar som har sån otrolig vilja.

Fantastisk natur

Med fyra till sex timmar i sadeln kan man tro att skavsåren och träningsvärken skulle komma som ett brev på posten, men så blev det inte. Emelie Sellberg som till vardags lever ett aktivt liv med träning inför ultramaraton klarade den utmanade tävlingen bra.

– Det hjälpte mig att jag är i bra form. Jag trodde ändå att jag skulle känna av ridningen men jag fick ingen träningsvärk men de hästarna vi red hade heller inte superstora rörelser och rörde sig väldigt mjukt.

Det är lätt att tro att det var full framåt, men riktigt så rids inte en distansritt. Ett lagom tempo för att hålla hästarna vid god vigör är en en stor del, vilket också öppnade upp för att njuta av den unika naturen på atlantön.

– Jag kunde sitta där och bara njuta och bara titta på den fantastiska naturen. Deltagarna red ihop en del och då vi red ikapp men vi pratade också mycket under ritten. På kvällarna bodde vi tillsammans och åt middag och frukost tillsammans, säger Emelie Sellberg som i stora drag tyckte det var en fantastisk upplevelse men hon nämner även den kulturkrock det blev gällande hästhanteringen på Island.

– Hästhanteringen är lite annorlunda mot den man är van vid i Sverige. De är otroligt skickliga med hästarna men de ser lite mer på dem som ett boskap och arbetsredskap. Jag är så van vid hopphästar som man är lindar in i bubbelplast och överdriver åt andra hållet, förklarar hon,

Vill testa igen

Efter hemkomsten har det känts lite tomt berättar Emelie Sellberg.

– Det kändes sorgligt att lämna hästarna och nu har jag sån hästabstinens. När jag kom hem var ganska trött, det var mycket intryck och mycket som hände på kort tid. Jag har dessutom kommit på mig själv att tänka: ”Vad gör jag inomhus? Jag borde vara utomhus och rida”, skrattar hon.

Äventyret på Island har gett blodad tand. Emelie Sellberg har fått ett erbjudande om att bli medryttare på islandshästen hon red i Sverige innan loppet, något hon tänker bli. Dessutom gav andraplaceringen mersmak på tävlingen.
– Planen är att åka tillbaka nästa år och vinna, säger hon.

För dig som vill veta mer om tävlingen så kan du titta på Emelie Sellbergs instagram där hon berättar mer.