SvRF:s ordförande: ”Reaktionerna speglar vad våra medlemmar tycker”

Ärendet i sig är en fråga för juridiska utskottet och dess ordförande Cecilia Tholse, konstaterar Sandra Ruuda.
− Men det handlar om att vi har rättsprinciper i Sverige som ett förbund inte kan ställa sig över. Därför ska misstänkta brott anmälas till och utredas av polisen, och först när det är klart kan vi som förbund agera utifrån resultatet, säger hon.

I fallet med banbyggaren ska det finnas en polisanmälan, men mer information än så har inte nått juridiska utskottet, och inte heller en tydlig bild av skälen till att mannen förlorade sin anställning.

− Vi kan inte fatta beslut om vi inte har underlag, och då är det också en förutsättning att ridsportsverige hjälper till genom att göra polisanmälningar, säger Sandra Ruuda.

Jag förstår och tycker det är bra med reaktionerna

Sandra Ruuda

Hon har stor förståelse för de reaktioner som kommit på JU:s beslut, bland annat från Ulrika Fåhraeus som i sin blogg Ponnymamman  ifrågasätter varför mannen får behålla sin licens trots misstankarna som riktas mot honom.
− Jag förstår och tycker det är bra med reaktionerna, och de speglar vad våra medlemmar tycker. Reaktionerna ger oss energi att fortsätta arbetet.

− Men min bild är också att alla inte vänder sig till polisen först. Det är dessutom ett problem att polisens begränsade resurser och långa handläggningstider inte harmonierar med den korta preskriptionstid vi har i disciplinnämnden, som hanterar tävlingsrelaterade frågor.

Men är det ens lönt att vända sig till JU om det inte leder till något?
− Om medlemmar inte vänder sig till JU eller förbundet kan vi absolut inte göra något. Vi är inte nöjda med hur det är, men vi arbetar med processerna, och vi lär av varje fall.

Vad säger du till alla som inte kan förstå varför förbundet inte kan agera?
− Att vi jobbar stenhårt på detta men kan bli bättre, och att målbilden är tydlig, en trygg ridsport. Men att jag inte kan göra detta ensam, utan att vi alla måste hjälpas åt med de tre viktiga uppgifterna att främja trygghet, förebygga otrygghet och kränkningar, samt upptäcka dem.
− Då får vi på sikt allt mindre behov av att åtgärda dem, säger Sandra Ruuda.