SWB dalar på internationella rankningen

2018 var det klang och jubel när SWB klättrade till sjätteplats som hopphästproducerande avelsförbund.

Inte lika roligt i år, då förbundet rasade till elfte plats i både hoppning och dressyr (nionde plats i fjol).

Vad beror det på, Emma Thorén Hellsten?
– Det finns inget tydligt svar. Rankningen baseras på våra sex främst placerade SWB-hästar internationellt. I år saknade vi i hoppning Hansson och Main Road.
Bianca var med i fjol och när hon tävlar gör hon det bra, men hennes ryttare har tävlat henne mer sparsamt det här året och då blir det färre intjänade poäng. Miebello är näst bäst i år men har hälften så många intjänade poäng.

Så det har inget med vår avel att göra?
– Nej, det handlar om vilka hästar som väljs för landslagsuppdrag och det har varit lite stolpe ut för de SWB-hästar som varit uttagna. Vi är en liten stambok och oerhört beroende av att våra SWB-hästar hamnar hos ryttare som tävlar internationellt, och inte bara hos svenska ryttare. Större förbund har ofta hästar hos flera olika länders landslagsryttare och då har de större chans att dra ihop många poäng. På så sätt är det kvantitet som är viktigare än kvalité.

Och elfteplatsen på dressyrrankningen?
– Vi hade förutsett att vi skulle sjunka på rankningen i år. SWB har väldigt få dressyrhästar ute internationellt och när betäckningarna sjönk för några år sedan blev det ännu färre. Den perioden vi är inne i nu finns det väldigt få vuxna dressyrhästar, och av dem är det ju ännu färre som blir topphästar. Vi får vänta på unga lovande talanger som Astoria, Springbank II VH och Quarton till exempel.

Men till och med BWP, som verkligen inte är känt för att ha någon dressyravel att tala om, är rankade högre är SWB. Är inte det pinsamt?
– Inte alls, det har skett ett dressyrunder i Belgien och det kommer många fina dressyrhästar därifrån nu och framöver. BWP har satsat med ett dressyravelprogram som har gett genomslag.

Hur mycket betyder den här rankningen då?
– Ur ett internationellt perspektiv tror jag inte att den har så stor trovärdighet. Den ger en indikation, men viktigast är att ha hästar ute på tävlingsbanorna så att ryttare och handlare ser dem.

Är vi så mycket sämre än våra konkurrenter, Danmark till exempel?
– Om vi ser på det ur ett mängdperspektiv, i förhållande till hur stor uppfödning vi har, är vår genomsnittskvalité inte sämre än de stora förbundens. Men därifrån till Grand Prix är det en massa miljöfaktorer som spelar in. Vi har en för liten topp. Min uppmaning är: Föd upp fler dressyrhästar.

Räcker det?
– Nej, Holland och Danmark har varit väldigt bra på att hitta försäljningskanaler, det måste vi också bli. Och vi måste våga marknadsföra det vi har.
– Sedan säljs ofta de bästa stona här till tävling medan de på kontinenten kan ta tio föl via ET på en riktigt bra 2-åring. Det blir en otrolig skillnad på hur man växlar upp sin avel.

Denna artikel publicerades första gången i Ridsport nr 21 2019.