Krönika
23 oktober 20:48

Tonläget i brevet skaver

SportkrönikaI Sverige är det möjligt att rida hela vägen till Grand Prix på tränsbett om ryttarna så vill. När FEI nu tänkt följa det svenska exemplet blir det liv i luckan, och Ridsports sportkrönikör Elisabeth Hoff undrar vilket blåmärke det är som ömmar så till den grad att de internationella klubbarna för tränare och dressyrryttare protesterar.

Tonläget i brevet skaver
Ridsports krönikör Elisabeth Hoff. Foto: Privat

I Sverige kan dressyrryttare sedan 2015 rida på träns hela vägen till Grand Prix om de så vill. Utan sporrar också. Jag kan inte minnas någon debatt kring den regel-ändringen. Mest ett okej, ett naturligt steg att ta. En signal i takt med tiden. Helt odramatiskt.

I praktiken har de svenska GP-ryttarna fortsatt att rida på kandar medan allt fler i 7-årsklasserna tycks välja träns. Senast Anita Roslund på Breedersvinnaren Fontanell som gick med skummande mun och härlig schvung.

När FEI nu tänkt följa det svenska exemplet blir det helt annat liv i luckan och jag undrar vilket blåmärke det är som ömmar så till den grad.

Dressyrtävlingar följer man knappast för spänningens skull utan för att njuta.

I ett öppet brev menar de internationella klubbarna för dressyrryttare och tränare, IDRC och IDTC, att valfriheten inte skulle ha ”någon positiv inverkan på hästens välbefinnande”. Så kan det nog vara. Det är inte alls säkert att just de som inte kan hantera kandar väljer träns.

Men tonläget i brevet skaver. Rejält. Som att en regeländring skulle vara oseriös och cynisk, ett irrationellt beslut som minskar FEI:s trovärdighet. ”Att ge efter för obefogad eller okunnig kritik är etiskt fel” och att erbjuda valfrihet ”som en fredsgåva” är ”inkorrekt och naivt”, heter det.

Är det svenska förbundet cyniskt? Okunnigt? Oseriöst? Är jag naiv för att jag tycker det är plågsamt att se torra gapande munnar? Dressyrtävlingar följer man knappast för spänningens skull utan för att njuta.

IDRC och IDTC vill uppenbarligen sätta ner foten, säga att de vet själva vad som är bäst, nu får det vara nog med kritik och de ÄR inga djurplågare. Jag kan förstå det. Men det görs från väldigt höga hästar.

Kritik mot kandartvång kommer inte bara från djurrättsaktivister utan även inifrån och den egna trogna, betalande, dressyrpubliken förtjänar inte att kallas okunnig. Dressyr är ingen stor publiksport. Efter VM letade jag i brittisk press efter nyheter om världsmästaren Lottie Fry. Jag hittade nada. Inte en rad. Så lite mer ödmjukhet kanske inte är så dumt.

Och tänka sig – ingen dressyrryttare slutade tävla när den älskade hatten lades på hyllan.

Rätta mig om jag har fel. Men tänk om dressyretablissemanget någon gång kunde komma upp med egna nytänkande idéer i stället för att bara säga nej. För har sporten på något sätt blivit sämre genom årens förändringar? Knappast. Den blir bara bättre. Och tänka sig – ingen dressyrryttare slutade tävla när den älskade hatten lades på hyllan.

Detta är en krönika – en personligt skriven text. Åsikterna är skribentens egna. Krönikan publicerades första gången i Ridsport nummer 18/2022.

Så arbetar Ridsport

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Ridsport är oberoende och fristående i förhållande till ekonomiska, privata, politiska och andra intressen.

BESTÄLL NU

Köp Ridsport Komplett från 99 kr i månaden
Hingstar Online

Just nu 95 hingstar i vår databas

Visa alla hingstar

Ridsport digital

99:- i månaden