Världen
1 september 20:01
Ridsportplus

”Trodde aldrig att jag skulle bli så nedbruten”

Del 1 av 6: Knäckta utomlands”Det var mobbning från dag ett”, berättar Agnes. Hon vittnar om hur svenska ungdomar som vill lyckas utomlands i stället knäcks av okänsliga arbetsgivare och omänskliga arbetsvillkor.

”Trodde aldrig att jag skulle bli så nedbruten”
”Jag var så godtrogen när jag åkte ner, jag tänkte aldrig att någon skulle vilja lura eller utnyttja mig, men det var fel”, säger Agnes (bilden är arrangerad). Foto: Sandra Nordin Johansson

Hej, den här artikeln tillhör Ridsport Plus - vårt låsta material.

För att snabbt läsa vidare har du två möjligheter:

Redan prenumerant?

Prenumerera på Ridsport

Det har inte varit lätt en sekund, det har varit otroligt tufft och jag har sett många svenska tjejer vända om och åka hem igen. Själv skulle jag aldrig åkt ner om jag hade vetat hur det är – samtidigt är jag glad att jag har gjort det, berättar ”Agnes”, som i dag är beridare på ett proffsstall i Tyskland, där hon äntligen trivs med livet.
Hon och de andra två tjejerna i vår artikelserie vill vara anonyma, därför är både namn och vissa detaljer ändrade.

Agnes första beridarjobb i Tyskland var ingen dans på rosor. Redan andra veckan bröt hon benet efter att stallchefen jagat hästen med långpisk när hon skulle hoppa en av hästarna. Samtidigt skrek han åt henne att hon var sämst i världen. När benet hade läkt var det jobb upp till 15 timmar per dag, sju dagar i veckan. Men det var inget emot den psykiska misshandeln som Agnes konsekvent utsattes för. Att hon var en ”jävla idiot” och hade ”fet röv” var något hon fick höra dagligen. Stallägaren var också ”extremt våldsam” mot sina hästar.

Få av löftena infriades

Till slut hittade hon ett nytt jobb hos en svensk ryttare i Tyskland, vilket kändes tryggt. Agnes skulle få rida ”massor” och få ”jättebra” lön. Hon skulle få stallplats till båda sina hästar som hon hade med sig från Sverige, mat och tillgång till bil. Få av löftena infriades, hon kunde få lite yoghurt och en macka till lunch, och Agnes fick leva på sina föräldrar för att klara sig. Dessutom fick hon ”skit” för allt hon gjorde samtidigt som hon fick löften om guld och gröna skogar – om hon bara jobbade på tillräckligt bra.

Jag tror det handlar mycket om pengar och att ingen vågar säga ifrån.

På nästa ställe fick Agnes börja rida mer och allt kändes mycket bättre. Men när den andra tjejen i stallet slutade blev Agnes ensam med runt 60 hästar, varav flera var avelsston och föl.
– Det var jobb dagarna i ända. Jag kunde ta ut 50 hästar ur boxen och rida 14. Ibland kunde jag gå ut vid fyra på morgonen och jobba till nio på kvällen. Jag räknade ut att jag jobbade för 80 cent i timmen (drygt åtta kronor, reds anm). Det var tufft, men jag lärde mig massor.

Det hela tog dock en ände med förskräckelse när Agnes fick hjälp med att sälja sin ena häst. Efter diverse förvecklingar visade det sig att hästen var såld för fyra gånger så mycket som stallägaren hade sagt. Agnes pappa lyckades kräva tillbaka en del av pengarna och därefter tog hon sin kvarvarande häst och flyttade så fort hon kunde.

På nästa ställe upprepades historien. Agnes pressades att rida knappt inridna hästar. Hon var konstant blåslagen efter alla avramlingar. Hon blev hånad medan hon hade visningar för kunder, ”de skrattade och sa att jag red dåligt för att hästen skulle verka bättre”, och stallägaren ville att hon skulle visa hästar medicinerade med lugnande. Agnes vägrade och vid ett tillfälle reste sig hästen rätt upp och höll på att gå över. Då fick hon nog, hoppade av och gick ut med orden ”jag vill inte dö här”.

Kränkningarna blev vardag

Hon lyckades få jobb hos en ”ganska stor ryttare”, men vid det här laget var hon så knäckt att hon hade svårt att behålla maten hon åt. Sakta mådde hon bättre, det gick bra och hon fick rida fina hästar. När det kom in en ny stallchef i bilden förändrades dock situationen och kränkningarna blev återigen vardag.

Om Agnes hoppade tio språng och ett inte var bra, då ”gallskrek” han att hon red dåligt och ”hur kan du ens få fel distans på den hästen”. Och kränkningarna bara fortsatte. Om hon bad att få åka hem till jul eller undrade över planen med hästarna skrek han ”vad är det för fel på dig” och sa att han skulle gått och hängt sig om han var hon.
– Det har varit en sådan sjuk resa att man nästan inte tror det är sant. Jag trodde aldrig att jag skulle bli så nedbruten som jag blev. De vet vad de ska säga, det går väldigt fort, och när man är här – då är detta hela ens värld, säger Agnes, som till slut landade där hon jobbar i dag.

Att du får jobba dig upp är självklart, men mycket handlar om vilka människor du möter och vilka som äger stallen, menar hon.
– Jag tror det handlar mycket om pengar och att ingen vågar säga ifrån. De tar hit oss svenska småtjejer och kör runt med oss så länge vi orkar, helt enkelt.

Ridsport i morgon: Johanna Lassnack: ”Det börjar aldrig med den största smällen”

Fotnot: Tjejerna i artikelserien ”Knäckta utomlands” har önskat att vara anonyma. På bilderna gestaltas därför berättelserna av andra.

Fakta

Om du behöver prata:

Jourhavande medmänniska: 08 – 702 16 80
Öppet dagligen kl. 21.00 – 06.00

Mind: 90 101
chat.mind.se
Öppet dygnet runt.

Denna artikel publicerades första gången i Ridsport nummer 14/2020.

Så arbetar Ridsport

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Ridsport är oberoende och fristående i förhållande till ekonomiska, privata, politiska och andra intressen.

BESTÄLL NU

Köp Ridsport Komplett från 100 kr i månaden
Hingstar Online

Just nu 122 hingstar i vår databas

Visa alla hingstar

Ridsport digital

59:- i månaden