”Trodde man skulle vinna OS”

Både Maria och Margareta, och även den tredje systern Marianne, har tävlat sedan ponnyålder. Storasyster Margareta var den som skulle vara först med att leda in familjen på de större tävlingarna. 1985 vann hon NM på ponny.

– Det var stort, på hemmaplan i Vetlanda och de spelade svenska nationalsången på prisutdelningen. Det var det största som hänt i vår familj. Sen kom Maria och hon var bättre än mig, säger Margareta och skrattar.
Efter NM har det blivit en hel del SM-medaljer, hur många har Margareta inte full koll på.
– Det är lite medaljer här och där. Men jag var mest fyra och sexa och kanske aldrig den som vann jämt. Men jag vann Västerås Derby och Stockholm Grand Prix.

Lillasyster Maria Bäckström skulle även hon visa att hon var ett namn att räkna med på de svenska och internationella hoppbanorna. Det blev en rad medaljer som junior och Young Rider på SM, NM och EM. Maria tog ett individuellt brons på Young Rider-EM tillsammans med Shalom Hall och ett lagguld med de svenska ryttarkollegorna 1995.
– Det var jättekul när man vann lag-EM som ungdomsryttare. I den åldern var man så hungrig, man ville så mycket och hade såna framtidsutsikter. Man trodde att man skulle vinna OS. Det blev ju inte riktigt så men då hade man visionen. Det räckte inte hela vägen fram men jag har haft en bra resa i alla fall så jag ska inte klaga.

Med Shalom Hall och stoet Amarige hade Maria en del större framgångar, med Grand Prix-segrar internationellt, placeringar i Grand Prix i Falsterbo och vinst i Globen. Några år i landslagets spetstrupp blev det också. Till OS i Atlanta 1996 stod Maria som reserv kvar på hemmaplan och på EM i Mannheim -97 var hon med som reserv.
2005 blev det en till medalj på SM; guld och en plats till Globen. Killgrews Attraction, hästen som ledde Maria till guldet, såldes dock till USA. I samma veva beslutade sig Maria för att trappa ner.

– När man hållit på på en viss nivå så vill man vara där. När man känner att man inte riktigt håller måttet så ledsnar man. Man är på topp men sen är man inte lika hungrig längre. Allt har ju sin tid. Det är svårt när man producerar hästar, det är en dyr sport och man måste få in pengar på något sätt. Vi försökte med avel men det blev inte så bra som vi hoppats på, säger Maria.

För Margaretas del trappades tävlandet ner i samband med att hon fick barn 1999, även om hon red hem ett Lag-SM guld på Strömsholm med dottern i magen.

2000 tog hon dock en placering på SM i Helsingborg på stoet Sidney som sedan såldes vidare till Nathalie Adelborg. Efter det blev det lugnare på tävlingsfronten.
– Hästarna räckte inte till och sedan måste man ha ett sådant himla driv själv. Jag var nöjd med livet, jag hade min dotter. Ibland saknar man hetluften. Men jag är jätteglad över den karriär som jag har haft och alla otroligt underbara människor man har träffat. Det inser man nu, säger Margareta.

Systrarna Bäckström i dag
Även om de lämnat de stora internationella tävlingsarenorna har hästar ändå fortsatt vara en viktig del i livet. I dag driver de bland annat Näsets ridcenter, där Margareta sysslar med försäljning och träning och Maria rider och utbildar hästar.
– Vår pappa gick bort 2006. Han var en viktig del av verksamheten och nu har jag lite annat att ta hand om, med företag och så vidare. Jag trodde att jag skulle känna mig ganska klar med att tävla men det är jag inte. Jag tycker fortfarande att det är så löjligt kul att rida. Jag är snart på det igen. Inte hela vägen, den resan skulle jag inte ta igen tror jag, säger Margareta.

Maria, som aldrig slutade rida utan i stället satte sitt hopp till den egna avelsverksamheten och de egna uppfödningarna, erkänner att det kändes motigt när hästarna aldrig blev så bra som de hoppats på.

– Jag har tyckt att det varit lite tråkigt ett tag men jag har börjat komma tillbaka. Nu har jag riktigt fina hästar och har börjat hoppa 1,40 igen från förra året. Det var många år sedan.

Vad är framtidsplanerna för Maria?
– Nästa år kanske det blir 1,50. Nu är jag lite sugen igen. Jag har en jättefin egen uppfödning efter Argentinus. Men man vet vad som krävs för att ligga på topp. Oftast räcker det inte med en häst och det är så dyrt att rida internationellt. Men man kan ändå vara med på nationell nivå.

Vad är det bästa tävlingsminnet?
– Det har varit så mycket. Ibland var det fantastiskt när man utbildat en häst och fick den första placeringen i 1,40. Men vinsten på NM var stort, säger Margareta.
– Min hästskötare klippte Shalom Hall i stallgången på en tävling. Hon gick runt, landade på bogen och bröt sju tonutskott på manken. Hon fick vila i flera flera månader och året efter åkte jag till Gävle och hoppade en 1,10 och sen kom jag trea på SM. Jag byggde upp henne i sex månader och sedan fick jag en medalj. Det var så himla roligt. Det är inte alltid vinsten som är viktigast, menar Maria.