Tuffa år med postcovid för hästtjejen Sara Björklund

Från att ha vara väldigt aktiv med tävling och träning i dressyr med sina hästar ändrades allt för nu 25-åriga Sara Björklund från Karlstad när hon fick covid-19 i mars 2020.
– Jag var blev sängliggandes och har varit det sedan dess, i tre och ett halvt år, berättar hon.

De korta stunder jag orkade ta mig till stallet fick hästarna mig att bli lugn och att bara glömma allt annat för en stund.

Sara Björklund.

Hon har ridit sedan hon var ”pytteliten” och blev tidigt tävlingsbiten. Först handlade det om hoppning men det var dressyren hon fastnade för till slut. Den första egna ponnyn, Miranda, kom när hon var 14 år. Men hon räckte inte riktigt till för att svara upp till Sara Björklunds dressyrintresse – men det gjorde hennes nästa ponny; Wiggley.
– Med mycket slit uppfylldes min dröm, att rida SM där vi knep en sjätteplats. Där tog vår resa slut och jag sålde honom och köpte mig sedan en unghäst, Castor, som jag har kvar än i dag, fortsätter Sara Björklund.

Men hon hann knappt börja sin tävlingsresa ihop med Castor innan sjukdomen som vände upp och ner på hennes liv kom.

Det var inte bara ridningen med stallsysslor, tävling och träning som upptog hennes tid före sjukdomen. Hon pluggade dessutom till civilekonom och arbetade en del extra. Hon var ordentligt sjuk i tre veckor, men hade ingen tanke på att det skulle vara covid-19, utan trodde det var en vanlig förkylning.

Andra symptom

När hon trodde att hon var fri från den kom andra symptom.
– Jag märkte att jag inte hade någon ork alls och så fort jag gjorde något blev jag helt svimfärdig. Jag höll på att tuppa av när jag skulle hjälpa mamma att dammsuga.

Läkarna trodde det var hennes astma som hade kommit tillbaka och gav henne nya mediciner – men inget hjälpte.
– Castor bara stod under den tiden och jag väntade på att jag skulle bli frisk. Men den dagen kom aldrig.  

Under flera månaders tid orkade hon inte ens ta sig till stallet och var så orkeslös att en dusch gjorde henne liggandes i dagar för att hämta sig efter ansträngningen. Castor lånades ut och först ungefär ett år efter det första insjuknande kunde Sara Björklund börja hänga lite i stallet, även om det blev bakslag ibland.

Diagnos efter över ett år

Det dröjde ända tills sommaren 2021 tills hon fick sin diagnos: postcovid.
– Jag köpte tillbaka Wiggley och jag var mig nästan helt lik igen. Men så kom hösten och jag blev återigen sjuk i covid-19. Det var värsta dagen i mitt liv och jag fick postcovid en gång till.
– Denna gång blev det dessutom mycket värre. Jag var helt sängliggandes, tog mig inte upp. Mamma och pappa hjälpte mig något enormt med stallsysslor och med hästarna. Vi kämpade verkligen för att kunna behålla dem då det betyder otroligt mycket för mig. Hästarna är verkligen mitt liv och jag vägrade att ge upp, ville inte ens tänka tanken att jag skulle behöva sälja mina älskade hästar. 

För att hantera allt började hon skriva en del och till slut blev detta en bok som publicerades i slutet av oktober: Ett liv i spillror: När covid-19 förstörde allt.
– Jag vill skapa en förståelse för sjukdomen hos människor. Det har varit väldigt ensamt att ha varit så sjuk. Det har varit tuffa år och jag har också mått väldigt dåligt rent psykisk. Det är jobbigt att sitta instängd och inte klara av att leva ett normalt liv.

På väg tillbaka

Nu är hon dock på väg tillbaka igen, och där har hästarna varit till stor hjälp.

– De korta stunder jag orkade ta mig till stallet fick hästarna mig att bli lugn och att bara glömma allt annat för en stund. De gav mig hopp och de gav mig så mycket energi. Det är tack vare den energin som jag tagit mig igenom de allra tuffaste dagarna. Ibland kunde jag även titta lite när de blev ridna och det gav mig en sådan motivation till att kämpa mig igenom detta för att kunna sitta på hästryggen igen, fortsätter Sara Björklund som mår lite bättre dag och då och så sitter en kort stund till häst.Hon kan också jobba litegrann och har startat en egen redovisningsbyrå.
– Jag kan jobba lite i min egen takt hemifrån. 

Mycket vila

Hon behöver fortfarande mycket vila och får ransonera sina krafter.
– Jag åker till stallet några gånger i veckan, men gör inga stallsysslor. Någon gång ibland hjälper jag min sambo med sysslor i hemmet.
– Jag längtar jag allra mest efter att få rida igen men det har varit en terapi att bara få vara i stallet. Det var tack vare mina hästar som jag tog mig igenom postcoviden. Bara tanken av att få sitta i sadeln igen gav mig precis den motivationen jag behövde.