Porträtt
9 november 09:19
Ridsportplus

Ulla Håkanson fyller 85 år: ”OS i München är det starkaste tävlingsminnet”

JubilarHon har ridit i över 80 år, tog sin första OS-medalj för 50 år sedan, och tävlar fortfarande. I dag den 9 november fyller den svenska ryttarlegendaren Ulla Håkanson 85 år. För Ridsport berättar hon om sitt liv med hästar, och om sina tankar kring att börja tävla hästar för tidigt.

Ulla Håkanson fyller 85 år: ”OS i München är det starkaste tävlingsminnet”
Många rosetter för Ulla Håkanson och Bobby, bilden är från 1998. Foto: Krister Lindh

Hej, den här artikeln tillhör Ridsport Plus - vårt låsta material.

För att snabbt läsa vidare har du två möjligheter:

Redan prenumerant?

Prenumerera på Ridsport

Bredvid sig har Ulla Håkanson två böcker lätt tillgängliga. Den ena är boken ”Ajax och jag”, den andra är den anteckningsbok där hon har skrivit upp varenda start sedan den allra första, 1950.

− Min pappa var hästintresserad och hade häst, så jag fick börja rida väldigt tidigt, på en kudde framför sadeln när pappa red. Enda gången jag grät var när de skulle lyfta ner mig, har jag fått berättat för mig.

Jag visste tidigt att jag ville hålla på med hästar hela livet

Detta var i Ljungsbro, där familjeföretaget Cloetta ligger, och så småningom fick Ulla börja rida själv med pappa cyklande bredvid.
− Jag visste tidigt att jag ville hålla på med hästar hela livet, berättar Ulla.

När familjen flyttade till Djursholm blev ridskolan där Ullas andra hem. Hon och systern fick en ponny, men det fanns inga ponnytävlingar på den här tiden.
− Jag fick tjata mig till att tävla, och det gick an i hoppningen, men i dressyren tyckte domarna att det var svårt att döma en ponny.

Red en mil för att komma till tävlingar

Hon läser i boken om de allra första tävlingsstarterna.
− Det var 1950. Ponnyn hette Felix och vi kom sexa i dressyr och sjua i hoppning.

Så småningom gick hon över till storhäst, och fick låna andras hästar som hon tävlade, innan hon fick någon egen. På den tiden var det inte tal om att lasta hästen i en transport och fara iväg.
− Vi red till träningar och tävlingar inne i Stockholm, ofta på K1. Det var en mil dit, och särskilt otäckt var det att rida över vattnet på Stocksundsbron. Där satte vi full fart på trottoaren.
Hon bläddrar i boken och ser att hon faktiskt vann en tävling på K1.

Ulla Håkansons pappa var militär.
− På den här tiden var ridsport till stor del männens värld, eftersom det var mycket hästar inom det militära.
På mammas sida var familjen från Zagreb, och mormor hade flyttat till Wien, dit familjen ofta reste.
− När vi var där besökte vi Spanska hovridskolan, och vid ett tillfälle frågade pappa om de tog emot elever. Jo, det gjorde de, så jag var där i tre månader.

Hon berättar om den första lektionen som innebar att hon linades på en häst utan stigbyglar och tyglar, bara för att öva sitsen, och sedan började utbildningen på riktigt på lipizzanerhästarna.
− Jag fick inte lära mig sprången men det var piaff, passage och byten. Det var väldigt intressant och lärorikt.

Därefter blev det långa kursen på Strömsholm, där Ulla och hennes syster var civila kvinnor och övriga deltagare manliga militärer.
− Det var en lyckad kurs, för vi träffade båda våra män där.

Så kom Ajax in i Ulla Håkansons liv. Året var 1961 och Ulla var 24 år. Hon bläddrar i anteckningsboken och hittar den första gången hon startade Ajax.
− Det var 1962. Vi bodde i Skövde då och min man Arne var löjtnant på K3. Vi hade hästarna på regementet, och jag var utbildad sekreterare men arbetade som lärare i maskinskrivning.

Img_2414
Ulla Håkanson och Ajax, Nina Swaab och Maud von Rosen.
Img_2415
Prisutdelning i dressyr vid OS 1972 i München: 1

 Sovjet 5095 poäng (Jelena Petuschkowa/Pepel, Iwan Kisimow/Ichor, Iwan Kalita/Tarif). 2 Västtyskland 5083 poäng (Liselott Linsenhoff/Piaff, Josef Neckermann/Venetia, Karin Schlüter/Liostro). 
3 Sverige 4849 poäng (Ulla Håkanson/Ajax, Ninna Schwaab/Casanova, Maud von Rosen/Lucky Boy). Foto: Werner Ernst

Målet var att Ajax skulle bli en riktigt bra hopphäst och 1967 vann ekipaget NM i hoppning. Men sedan kom en vändpunkt.

Mängder av medaljer

Ulla Håkansons meritlista

Fyra olympiska spel
1972 i München med Ajax
1984 i Los Angeles med Flyinge Flamingo
1988 i Seoul med Cesam
1996 i Atlanta med Flyinge Bobby
(Kvalad till OS i Montreal 1976 då Ajax dog, samt till OS i Sydney år 2000 då Bobby blev halt på framridningen)

Sex världsmästerskap
1970 i Aachen med Ajax
1974 i Köpenhamn med Ajax
1978 i Goodwood, Storbritannien med Elymus
1986 i Cedar Valley Kanada med Flyinge Flamingo
1994 i Haag, Nederländerna med Flyinge Tolstoy
1998 i Rom med Flyinge Bobby

Tio Europamästerskap
1971 i Wolfsburg med Ajax
1973 i Aachen med Ajax
1979 i Århus med Elymus
1985 i Köpenhamn med Elymus
1987 i Goodwood Storbritannien med Cesam
1993 i Lipica, Slovakien med Flyinge Tolstoy
1995 i Mondorf, Luxemburg med Flyinge Tolstoy
1997 i Verden, Tyskland med Flyinge Bobby
1999 i Arnhem, Nederländerna med Flyinge Bobby (Bobby 896)
2001 i Verden, Tyskland med Flyinge Bobby (Bobby 896)

Fem bronsmedaljer i lagdressyr
EM 1971 och 1997, OS 1972 och 1984, VM 1998

Nordiska Mästerskap
Totalt 4 guldmedaljer, 2 silver

Svenska Mästerskap
Totalt 12 guldmedaljer, 7 silver varav två i hoppning med Ajax, och 5 brons

Elva championatstecken som årets ryttare, det första 1970, det sista 1997

Övriga meriter
1971 Svensk Ridsports Hederstecken
1988 Kunglig medalj för sina sportsliga insatser
1988 Första upplagan av Ullas bok Ajax & jag ges ut
2014 Utsedd till Tidernas idrottsprofil i Kristianstad kommun när staden firade 400 år
2014 Utnämndes till mastertränare

Expandera

− Vi var med i landslaget som skulle åka till Aachen, men starten i första klassen vi skulle rida tidigarelades med en halvtimme. Beskedet kom väldigt sent och jag förlorade den tid jag skulle rida fram på. Samtidigt hade jag just vägts in och fick lägga blytackor i schabraket och i fickorna för att komma upp i de 70 kg som kvinnliga ryttare skulle väga, inklusive sadel.

En förlorad förberedelsetid och en ryttare som inte kändes som vanligt på ryggen blev för mycket för Ajax, som vägrade ut sig på tredje hindret.
− Vi försökte igen dagen därpå, men det gick inte bättre. Jag tror han blev chockad av allt.

Vid hemkomst blev det en noggrann genomgång av veterinär, men det var inget fysiskt fel på honom. Ulla fortsatte tävla Ajax i hoppning, men framgångarna uteblev.
− Han hoppade jättebra på framhoppningen, men blev osäker på banan. Jag ville inte sälja honom för jag tyckte så väldigt mycket om honom, så då fick det bli dressyr i stället.

Orden som Hans Wikne fick äta upp

Ajax hade redan tävlats upp till medelsvår, och piaff kunde han, men passage och bytesserier saknades.
Hans Wikne som var dressyrens förbundskapten på den här tiden sa att det var ju trevligt att jag ville rida dressyr men att då får jag skaffa mig en dressyrhäst. Det gjorde mig lite arg.

Ilskan gav Ulla drivkraft att utbilda Ajax till högsta nivå, och resten är, som det brukar heta, svensk ridsporthistoria. Ulla och Ajax utgjorde tillsammans med Ninna Slöör SwaabCasanova och Maud von RosenLucky Boy laget som tog OS-brons i München 1972 och Ulla slutade sexa individuellt.

− Efteråt påminde jag Wikne om vad han sagt och han sa att han kom ihåg det. ”Men det var ju bra att ha fel åt det hållet”, sade han.

Planen var att det skulle bli ett OS till för Ulla och Ajax, men vid ankomsten till Montreal 1976 blev Ajax dålig.
− Vi trodde att det var kolik, men det visade sig vara en tumör på binjuren som fått ett blodkärl att spricka. Han gick inte att rädda. Det var ett tråkigt slut.

Jag frågar vad som gjorde Ajax så speciell.
− Han var samarbetsvillig. Han såg inte ut som en dressyrhäst, och skritten var dålig, men i övrigt klarade han allting.
− Det jag lärde mig av honom är att man aldrig ska ge upp.

Det har gått 50 år sedan OS i München. Ytterligare ett antal år var Sverige en av de stora dressyrnationerna, men i dag är det inte riktigt så. Jag frågar vad hon tror det beror på.
− Världen i övrigt blev bättre på dressyr, och svenskarna kom på efterkälken.

Kör fortfarande hästlastbilen

Tävlingsplatserna på 1960-talet skilde sig inte så mycket från dagens, utöver att dressyren reds på gräsbanor i de flesta fall. Resorna dit var däremot annorlunda.
− Vi åkte mycket tåg, och så hyrde vi lastbil. 1963 köpte vi egen lastbil. Jag har fortfarande en egen lastbil, en niometers som är lite stor för en häst, men den har en bra boendedel, säger Ulla och berättar att det är hon som sitter vid ratten.

1974 gick flyttlasset från Stockholm till Skåne, när maken fick jobb på Milostaben i Kristianstad. I Skåne möttes Ulla och Flyinge Flamingo.
− Landslagsryttarna var bjudna till Flyinge där vi fick prova hingstarna. Flamingo gick i fel form med huvudet upp, men någon sade att vi passade bra ihop. Jag tänkte att det skulle väl aldrig gå att få låna honom, men det fick jag, och jag hade honom i fem år.

Höjdpunkten för ekipaget var OS i Los Angeles 1984 där det blev ännu en bronsmedalj för det svenska dressyrlaget.

Jag ber Ulla räkna upp sina bästa hästar och överst på den listan står förstås Ajax. Men det är flera hästar på Ullas bästa-lista, hästar som alla har sin plats i svensk ridsporthistoria. Där finns Bobby, som Ulla kom femma med i OS 1996 och följde upp det med ett brons på VM 1998. Starter i EM blev det också, med en tredjeplats i Verden 1997 som bästa resultat.

Men något mer OS blev det inte för Bobby. De var kvalade till OS i Sydney år 2000, där Bobby blev halt på framridningen.
− Det var andra gången jag var på ett OS men inte kunde starta, säger Ulla med en suck.

På bästalistan finns också Flyinge Tolstoy, en Urbino-son liksom både Bobby och Flamingo, och som Ulla tävlade internationellt med i början och mitten av 1990-talet, med två starter i EM och en i VM på meritlistan.

Det bästa tävlingsminnet, och även det starkaste, är OS i München 1972.
− Det lever kvar i minnet, eftersom det var så mycket runt de tävlingarna. Det var attentatet där idrottare blev dödade, och det var diskussioner om att ställa in tävlingen. Men så fortsatte den ändå, och vi tog bronset.

− 1984 i Los Angeles var också speciellt, eftersom det var så stort intresse och stor publik, till skillnad från Seoul 1988 när det knappt var en människa på läktaren mer än några ditkommenderade skolklasser.
− Det blir en väldig skillnad att rida inför en engagerad publik. Det blir en helt annan inramning.

Seoul 1998 ja, det hade vi sånär hoppat över, men där tävlade Ulla med Cesam, som inte finns med på bästalistan.
− Vi köpte hästen av grannen, och han stod mest på bakbenen, men jag sade till honom att står du bakbenen en gång till åker vi till Helsingborg och då är du inte hingst längre. Sedan höll han sig lugn.

Tillbaka till detta med att rida inför publik. Vi kommer in på hur det var på VM i Herning, där den entusiastiska publiken började applådera redan vid uppridningen på sista medellinjen.
− Engagemanget kan bli för stort. Det räcker med att applådera efter sista halten. Sedan kan det alltid hända saker på en tävling, och hästarna reagerar olika beroende på hur känsliga de är.

Jag skulle inte stå ut med att sitta i ridhus dag ut och dag in

Ulla Håkanson är känd för många saker, och en är att hon helst rider utomhus i stället för att sitta och nöta på en bana i ett ridhus. Det gör hennes hästar mer vana vid oväntade händelser.
− Jag trivs också bättre med att rida ut. Jag skulle inte stå ut med att sitta i ridhus dag ut och dag in.

Hon berättar hur hon en dag blev uppringd av en ung Peder Fredricson, som ville ha hjälp med sin fälttävlanshäst Hilly Trip.
− Hästen var lite spänd, så han ringde och bad mig titta på henne. Han kom hem till mig och red runt bland buskar och träd medan jag instruerade honom. Efter en stund där i dungen slappnade hästen av, och Peder förstod att det fungerade att rida hästen på det sättet.
− Sedan byggde han sin egen naturbana, säger Ulla och fnyser bara lite åt det faktum att en naturbana presenterades som en ny tanke.

Hingstar och valacker med meriter

Ulla Håkansons tävlingshästar

Ajax (SWB, f -57 död -76 , e Jovial-Novarro, uppf Sixten Pohl)

Elymus (SWB, f -68, död -85 e Utrillo 432- Drabant, uppf Marianne Duverius, Eslöv)

Flyinge Flamingo (SWB, f -69, död -94, e Urbino 430 – Jovial, uppf Knut Nilsson, Höör)

Cesam 736 (SWB, f -77, död -95, e Ceylon 454 – Astronaut, uppf Lennart Söderlindh, Åsumtorp, Kristianstad)

Flyinge Tolstoy 701 (SWB, f -82, död -07, e Urbino 430-Bordeaux, uppf Susanne och Nils Orrenius, Alvastra kungsgård, Ödeshög)

Bobby 896 (SWB, f- 86, död -07, e Urbino 430 – Hertigen, uppf Jan Åke Ohlsson, Hörby)

Diddy Cool (Rhein, val, f -06, e Daddy Cool – Rivero II, uppf ZG Rueben, Gebr Rueben)

I stallet Libero 30 år, Titus, 27 år, som promenadrids eller tömkörs varje dag

Expandera

Efter mer än 80 år på hästryggen rider och tävlar Ulla Håkanson fortfarande. I fjol startade hon i SM – ännu en gång. Det har blivit 12 SM-guld genom åren, det första i Vetlanda 1970, med Ajax.

I år har det blivit fyra starter, bland annat i Grand Prix på Falsterbo, där för övrigt Ulla Håkanson-läktaren står, och där Ajax-stipendiaterna varje år får ta emot utbildningsstipendierna. Hennes nuvarande tävlingshäst heter Diddy Cool.

− Han är inte så cool som namnet låter. Han är rätt lättskrämd, säger Ulla, som inte kommer att tävla mer i år.
− Jag tror inte det. Jag har en dålig rygg och känner av mitt diskbråck. Dessutom har jag känningar i lederna.

Hon håller i gång med gymnastik varje morgon, promenader med hund och häst, och har också börjat med line dance och gympa.
− Även ridning är ett bra sätt att hålla igång kroppen, säger Ulla som berättar att hon inte bara ägnar sig åt dressyr och ridning utomhus. Hon hoppar också.
− Då får Diddy ha lite roligt och använda andra muskler. Vi travar också över stockar, och rider cavaletti, vilket är något jag kan rekommendera.

Varnar för att tävla hästar för tidigt

Hästvälfärd är en viktig fråga för Ulla Håkanson, som ställer sig mycket tveksam till att tävla med alltför unga hästar.

− Tyvärr har dagens ryttare inte förstått hur viktigt det är att ta det lugnt med unghästar, och inte tävla när de bara är 4 eller 5 år. Hästar har inte växt färdigt förrän de är 7 år, och väntar vi med att tävla håller de längre.
− De unga hästarna är så fina, men det är synd att ta i så att det blir tokigt, och de blir halta. Jag har många gånger tänkt: ”Vart tog den och den hästen vägen, den var ju så bra som ung?” Och så visar det sig att de försvann.
Listan i faktarutan över hästarna som Ulla tävlat är ett tydligt vittnesbörd om det hon säger. Flera av hästarna har blivit 20 år och väl det, och hemma på gården finns två pensionärer på 27 respektive 30 år som fortfarande rids och hålls i gång.

När vi talas vid återstår det någon vecka till 85-årsdagen 9 november, och Ulla har ingen klar bild över hur den dagen kommer att bli.
− Jag hade tänkt bjuda in ett fåtal vänner, men så hörde jag på omvägar att det kommer betydligt fler, så jag vet inte hur det kommer att gå. Men kaffe och tårta ska de få i alla fall.

I nya numret av Ridsport kan du läsa om fler kvinnliga pionjärer inom ridsporten.

Så arbetar Ridsport

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Ridsport är oberoende och fristående i förhållande till ekonomiska, privata, politiska och andra intressen.

BESTÄLL NU

Köp Ridsport Komplett från 99 kr i månaden
Hingstar Online

Just nu 95 hingstar i vår databas

Visa alla hingstar

Ridsport digital

99:- i månaden