Ulrika Fåhraeus: ”Avfärda inte ryttares upplevelser”

Jag minns en morgon i april för många år sedan. Jag och en vän var ute och red två fullblod. På en raksträcka hade vi tänkt oss en lugn galopp. Plötsligt hände det – hästarna började tävla. De drog på och skulle förbi varandra. Jag och min vän tittade förvånat på varann. Vi hade inte gjort något för att det skulle hända. Men hästarna var ju ändå avlade för detta, så det var nog inte så konstigt. Tävlingsinstinkt finns även hos djur och den ligger nära leken och lusten. 

Jag kommer att tänka på den händelsen när jag lyssnar på P1:s avsnitt av Filosofiska rummet, ”Är det moraliskt försvarbart att tävla med hästar?”, där etologen Anna Lundberg och filosoferna Jonna Bornemark och Petra Andersson diskuterar hästsporten. Det är intressant lyssning om våld, tvång och gränsdragning. Jag håller med om allt, tills man hävdar att hästar knappast kan uppskatta tävling. Att det bara är något som ryttarna intalar sig.

Alltså, hästar är ju olika. En av våra vill inte tävla, han slipper. Vår andra, en gammal fälttävlanshäst, lyser upp när vi kör fram släpet, hon blir glad när vi åker ut. Jag tänker på de två fullbloden den där aprilmorgonen. Jag tänker på hästar jag ridit som sugit mot hindren med spetsade öron. På min dotters ponny som bubblade över av glädje på terrängbanan. 

Jag får inte ihop det med inställningen i radioprogrammet, att det skulle vara så otroligt sällsynt med hästar som gillar att träna och tävla. Ja, vill jag säga, hästar vill helst äta gräs och klia manke – men det är inte det enda de kan uppskatta.

Det är för mig att ha en smal och onyanserad bild av hästar.

Det går inte att bevisa att hästar mår bra i det vi gör med dem, förklarar etologen, och därför måste vi utgå från motsatsen. Läs det igen. Vi ska helst inte göra någonting om det finns en ”risk”. Det landar ju strikt tolkat i att vi inte kan göra nånting med hästar. Alls. 

Här känner jag att det blir smått orimligt. Hästvälfärdsdebatten är oerhört nödvändig och jag är glad att den inte har dött denna gång. Det finns många problem med hästhållning och ridning och massor vi måste förändra. Men att avfärda hästmänniskors upplevelser av sina hästar öppnar inga dörrar. 

Jag vänder mig mot den falang som tycks utgå ifrån att hästar lider av precis allt vi gör med dem, utom möjligen klickerträning med morötter. Det är för mig att ha en smal och onyanserad bild av hästar.

Detta är en krönika – en personligt skriven text. Åsikterna är skribentens egna. Den publicerades första gången i Ridsport nummer 9/2024.