Ulrika Fåhraeus: ”Ibland måste man göra det man inte vågar”

Få saker fascinerar mig så mycket som tystnadskultur. Tystnadskulturen borde vara som trollen, att den spricker när man drar fram den i ljuset. 

Hästmänniskor anses ofta vara modiga, men när det gäller att berätta om missförhållanden är de ganska fega.

Ulrika Fåhraeus

Men tystnadskulturen är en seg rackare. Den har fler liv än katten och överlever även det mest skoningslösa ljus.

Hästvärlden är starkt präglad av tystnadskultur. Vi har sett det i Svenska Ridsportförbundets icke-hanterande av frågan om sexuella övergrepp. Vi har sett det i deras försök att tysta enskilda medlemmar, nu senast i form av ingripandet mot systrarna Bergåkras podd. Jag har hört om det i många berättelser om mobbning och maktmissbruk i klubbar och föreningar.

Hästmänniskor anses ofta vara modiga, men när det gäller att berätta om missförhållanden är de ganska fega många gånger, skulle jag säga. Och inte så konstigt kanske. Man är rädd om sitt anseende, om sina kontakter, man är rädd att inte få jobb i branschen om man blir för obekväm. 

Larmar man om sexuella övergrepp kan man bli polisanmäld eller få förövarnas advokater på sig – det har hänt mig själv. Flera gånger.

Nej, det är kanske inte så konstigt att folk är rädda, när självaste förbundet ger sig på folk. I stället för att ingripa och aktivt verka för en fräschare sport som vi alla kan stå för. 

Låt oss ta en titt på vad tystnadskultur är och vad den kräver för att uppstå:

• En grupp människor som är samlade kring något, oftast inom organiserade ramar och med tydliga hierarkier.

• En sammanhållning, en vi-anda.

• Uttalade eller outtalade förväntningar om lojalitet.

I en familj kan tystnadskulturen kretsa kring någon familjemedlems missbruk, ett självmord, övergrepp, det svarta fårets oacceptabla beteende.  Inom företag eller organisationer kan det vara något som hotar lönsamheten eller anseendet eller både och. I sekter – och dessvärre också inom idrottsföreningar, brukar det handla om förtryck, maktmissbruk och övergrepp. 

Den gemensamma nämnaren är att det finns vissa saker man inte pratar om. Inte ens när reglerna säger att man ska det. Straffet för den som pratar är vanligtvis utfrysning, mobbing eller uteslutning. Sparken från jobbet kanske, eller som i totalitära regimer att man mister livet.

När tystnadskulturen utmanas på riktigt, det vill säga när folk vägrar hålla tyst, kan det bli närmast kaotiskt. Jag har tänkt på det nu i vinter när folk vägrat sluta prata i kölvattnet av dressyrhaveriet som jag kallar det. 

Folk ur dressyrkretsar har attackerat hur det diskuteras. Man har uttryckt att jag har inte sett nåt, då kan det inte ha hänt, man har tyckt att man inte ska prata alls om man inte har sett något med egna ögon. Man har har sagt ”jamen titta på hoppningen då, eller fälttävlan”.

Och så det allra vanligaste: att ge sig på visselblåsaren. Hen borde inte ha gjort det, inte på det sättet, hen borde ha gått till polisen, borde ha anmält för flera år sedan, varför komma först nu?  Allt för att flytta fokus bort från frågan: hästar plågas även i svenska ridhus. 

Nå. Det vi måste komma ihåg när det gäller tystnadskultur är att det alltid finns offer. Det är alltid någon som blir lidande när lock ligger på. För tystnaden är förövarens bästa vän.

Gemensamt för offren är att de sällan vågar eller kan prata. Som barnen, som skrämts till tystnad av en vuxen. Som hästarna. Och när det gäller offer som inte kan prata måste vi som kan det göra det för dem – och ta fajten som följer.

Jag säger som Astrid Lindgren i Bröderna Lejonhjärta: ”Ibland måste man göra det man inte vågar. Annars är man bara en liten lort.”

Detta är en krönika – en personligt skriven text. Åsikterna är skribentens egna.