Unga toppryttare tror på förändring

Carl Hedin, 32, är influencer med 400 000 följare samt tävlingsryttare i dressyr och en del i hoppning. På Instagram visar han upp sin vardag med hästar (och hund), hur han umgås med och tränar dem på ett lekfullt och kamratligt sätt. 

Den senaste tidens stora avslöjanden om våld mot sporthästar har tagit hårt.

– Ledsen är ordet, säger han.

– De fall som uppdagats har varit framgångsrika personer, mina tävlingskollegor. Så kallat duktiga. Som haft stora framgångar och som jag kanske sett upp till. 

Han är ändå optimist och övertygad om att avslöjandena leder till förbättringar. Att reaktionerna varit hårda är han inte det minsta förvånad över.

Det är ett otroligt stort ansvar att nyttja ett djur för sport.

– Det är rätt att reagera. Det är ett otroligt stort ansvar att nyttja ett djur för sport. Som ryttare måste jag hela tiden fråga mig hur hästen upplever olika situationer. I dag rider jag så gott jag kan med den kunskap jag har nu. Men om tio år kanske jag säger, herregud hur kunde jag rida så eller hantera mina hästar så. Vi lever ju i ständig förändring. 

En stor del i dramat när hästar far illa tillskriver han kommersiella intressen. 

– I storskalig djurhållning finns alltid en given förlorare och det är djuren, oavsett om det är exklusiva dressyrhästar eller kycklingar. Vi måste börja se våra hästar som individer i stället för som handelsvaror. 

Dressyr i ny skepnad

Carl Hedin tror att dressyr som tävlingsform finns kvar om tio år, men i lite ny skepnad. 

– Allt tar tid. Vi har hästar på hög nivå nu som är tränade enligt en viss princip. Om tio år kanske det ser annorlunda ut. En del i att vara med i den utvecklingen är att vara aktiv, inte bara stänga av. 

– Sedan är det min åsikt att man inte ska behöva vare sig kandar eller frack i framtiden.

”Hundra procent!”

Om dressyr trots allt förbjuds, fortsätter du rida då?

– Absolut. Hundra procent. Även om det är jättekul att tävla. Jag älskar hästar och kan inte tänka mig ett liv utan dem. 

– Ridsporten måste bevisa, inte bara säga, att det är kärleken till hästen som kommer först.

Siri Ehrnrooth, 20, dressyrryttare:

”Jag hoppas att vi kan förändra tillsammans”

– Jag hoppas på mer valfrihet, som att kandar blir frivilligt. Och på mindre prestige. Att man låter en häst stanna på en lämplig nivå. Eller inte tävlar alls om den inte gillar att det, hur fin den än är. Vill de inte ska de inte behöva. 

– I bedömningen kanske mjukhet kommer att premieras mer framför jättestora gångarter. 

– Det är viktigt att ta upp saker som är orätt. Förändring är bra, jag hoppas vi kan förändra tillsammans i stället för att hata varandra och tycka att alla andra gör fel.

– Som ryttare har jag ögonen på mig, klart jag tänker på det. Men jag gör inget jag inte kan stå för. Det känner jag mig helt trygg i. Men misstag gör alla. Jag rannsakar mig själv varje dag jag sitter av, tänker igenom exakt vad jag gjort.

– Det är ett tufft klimat i dag. I grund och botten gör jag det här för mig och min häst. Vi älskar att göra det tillsammans. Det kan ingen ta ifrån mig. Men helt ärligt känns det inte lika självklart att vara på tävling nu som för sådär tre år sedan.

– Om tävlingar förbjuds skulle jag rida ändå. Bara att komma in i stallet och få en puss av en mule, det är oslagbart. 

Linnea Holmgren, 22, dressyrryttare:

”Domarna kommer att belöna finstämd ridning”

– Jag tror att aveln kommer att gå mot mer ridbarhet och mjukhet i stället för ha fokus på stora gångarter. Med det följer en mer finstämd ridning, som jag tror att domarna kommer att belöna. Det ska se vackert ut, en fröjd att titta på. Mer av det hoppas jag på.

– Själv känner jag av varje häst. Vad behöver den? Hur ändrar jag mig? Hur gör jag den tryggare? Vi gör detta tillsammans. Det är inte jag som går in och rider programmet, jag lotsar och hästen dansar under mig.

– Samma sak med betsling. Det viktigaste är att hästen är nöjd. Nu sätter vi regler i stället för att låta hästen välja. Hästar är så olika i allt. En del älskar lösdrift. Andra vill ha sin box. Det måste vi lyssna på. 

– Vi i sporten borde själva driva förändringar och den som inte behandlar sin häst väl borde inte få fortsätta. Men jag är optimist och tror att tävlingar kommer att finnas kvar. Vi är för många som brinner för det. 

– Utan tävlingar skulle jag ha en mindre verksamhet. Men jag skulle absolut rida. Kemin med en häst, vare sig det är på en arena eller hemma på fältet, är helt underbar. Den känslan skulle jag sakna för mycket. 

Erik Nordström, 22, hoppryttare:

”Vi unga måste våga stå upp för positiv förändring”

– Jag tror att tävlingar finns kvar om tio år. Det är nog fler som förstår sporten än som är emot den. Som tycker att hästarna används i ett positivt syfte. 

– Men just nu har vi ögonen på oss. Det är mycket om välfärden men miljöaspekten är också stor. Lastbilar far och flänger mellan länderna och flyg blir allt vanligare. Kanske blir det fler tävlingar nationellt, att man försöker tänka på kortare resor. 

– Hästvälfärdsmässigt kommer det att bli snällare och snällare, mildare bett, inga sporrar, inga spön och så. Det ser man redan. Många unga rider väldigt mjukt. Det var fler galna flängrundor förr. 

– En del uttalar sig mot förändringar, säger att det inte går. Sedan visar det sig att man visst kan ta sig fram med snällare metoder.

– Vi unga måste våga stå upp för den positiva förändring som måste ske. Samtidigt är många beroende av varandra på olika vis. Som runt Helgstrand, som är insyltat i det mesta. Pengar är en stor del av sporten.  

– Det är jätteviktigt att media skriver. Men helst vill jag att sporten själv ska göra skillnad.

– Får man inte tävla i framtiden skulle jag ha två, tre hästar att rida ut på.   

Kajsa Björe, 22, hoppryttare:

”Det är ju för vår skull hästarna gör detta”

– I framtiden är det inte konstigt om spö på tävling bli förbjudet. Man ser ju folk som inte hanterar spö bra, vilket drabbar alla.

– Utrustning handlar ganska mycket om hur man är som ryttare. Vissa har alltid långa sporrar, en del bara korta, andra inga. Vissa rider bara på tränsbett, andra bara på pelham eller hack. 

– En annan sak är gamla normer – så här har det alltid varit. Problemet är att vi är så nära allt själva, vi blir hemmablinda. Det krävs nog perspektiv utifrån för att få förändring. 

– Att rida och tävla är något människan hittat på. Det är okej så länge hästarna mår bra, men får aldrig bli på bekostnad av dem. Många gör det på ett bra sätt. Men när man ser motsatsen gör det mig väldigt ont i hjärtat. 

– Jag tänker hela tiden på att jag ska kunna stå för och visa allt jag gör med mina hästar. Det kliar i mig om en ryttare inte klappar sin häst efter en hopprunda. Det är ju för vår skull hästarna gör detta, även om de flesta hästar tycker det är roligt att hoppa. 

– Om tävlingar förbjuds rider jag nog ändå, men inte lika mycket. Och jag skulle få livnära mig på något annat.    

Den här artikeln publicerades först i Ridsport nr 7/2024.