Unghästutbildaren: ”De flesta vill vara till lags”

De första två veckorna i den unga hästens utbildning är nu klar. Hästen har lärt sig att ha bett i munnen och den har förstått att den ska springa ut i linan vid longering. Den har också fått på sig både gjord och sadel. I slutet av den andra veckan har den även vant sig vid att man från en pall kliver upp vid sidan och hänger lite på den.

Intrycken blir många för den unga hästen och därför är det viktigt att den får några dagars vila och tid att tänka efter. I vårt fall blir det alltid lördag och söndag, det passar bäst in i vårt personalsystem.

När det är måndag igen är det dags att börja arbeta. Målet den här tredje veckan är att vi ska kunna hänga på hästen under rörelse framåt. Förhoppningen är att vi i slutet av veckan ska ha suttit på hästen. Och att den lärt sig tömkörning.

Veckans första arbetsdag handlar dock mest om repetition för unghästen. Det blir longering med de stretchiga inspänningstyglarna. Vi kliver upp och ner på pallen bredvid hästen, från båda sidor, samtidigt som vi klappar hästen över hela dess kropp. Vi håller fortfarande till på volten där hästen nu ska känna sig trygg.

Många hästar har hunnit ”tänka efter” under helgen

Det är intressant att studera hästarna den här måndagen. Många har hunnit ”tänka efter” under helgen. Något de kanske varit rädda för på fredagen kan vara helt okej nu, de står som ljus när vi håller på med dem.

Om allt gått bra är det dagen efter repetitionen dags att släppa inspänningstyglarna. Också den vanliga longerlinan byts ut mot långa tömmar, som en förberedelse för tömkörning. Den yttre tömmen drar vi genom stigbygeln och om rumpan. Den inre går genom bettringen till sadelgjorden. En del hästar reagerar på tömmen om rumpan och det kan hända att någon får panik. Men då bara släpper vi tömmen och börjar om igen. Det har faktiskt aldrig hänt att vi misslyckats med detta momentet. Det gäller att hästen förstår vad vi vill att den ska göra. De flesta hästar vill ju faktiskt vara till lags.

Tömkörningen är veckans huvudfokus men jag vill också att vi ska kunna vara uppe på hästen när veckan är slut.

I arbetet med att vänja hästen med att ha något på ryggen rör vi oss mycket i sadeln när vi hänger på den. Vi klappar den på höger sida för att den ska vänja sig vid att det händer något även där.

Med minst hälften av hästarna går det ganska snabbt och är okomplicerat, några behöver lite längre tid och det får de.

Under allt vårt arbete med hästarna pratar vi mycket med dem. Vi är aldrig tysta!

Det kan hända att vi inleder den fjärde veckan med att bara hänga, tills hästen är bekväm med att ha en människa på sin rygg. Och, som tidigare, är vi alltid två som arbetar tillsammans med varje häst.

Grunderna från vecka ett gås igenom vid varje pass

Den fjärde veckan börjar vi gå över till ”vanlig” tömkörning. Observera dock att innan vi gör något nytt, går vi igenom grunderna från vecka ett. Det inleder varje pass för att hästen ska känna igen sig och känna trygghet.

Vi börjar tömkörningen på volten, men nu har vi inte längre den yttre tömmen om rumpan. När hästen bjuder framåt och förstår bettet börjar vi gå ut på en mindre del av fyrkantspåret.

Passen den här veckan avslutas med att vi står på pallen vid hästen (på båda sidorna), att vi hänger på den och att vi sitter på den. I slutet av fjärde veckan har vi förhoppningsvis också kunnat trava några steg med ryttaren på.

Under allt vårt arbete med hästarna pratar vi mycket med dem. Det är ett sätt att få dem uppmärksamma. Vi ger väldigt mycket beröm, men aldrig godis. Jag tycker nämligen att godis tar fokus från det vi vill hästen ska göra. Det är mycket bättre med berömmande ord och klappar.

Inför den femte veckan har vi öppnat ridhuset så att vi kan använda en del av fyrkantspåret. Vi nyttjar alltså inte riktigt hela ridhusytan ännu. Här blir det tömkörning och sedan ”ridning”. Som vanligt hänger vi först och sedan sitter vi försiktigt upp. Hästen leds, i både skritt och trav. När det går bra släpper vi, men vi går kvar vid sidan. Efter hand kan ledaren gå mera bakom. Den huvudsakliga drivningen framåt gör jag som piskförare. Jag blir kvar i mitten av ridytan. Hästen är van vid pisken och känner sig trygg med den, den blir som ett mentalt stöd och förtydligar för den att den ska bjuda framåt.

Den sjätte veckan fortsätter vi att köra hela programmet: tömkörning, hänga i sadeln, sätta oss i sadeln och begära att hästen ska gå framåt. Nu har vi öppnat så att vi kan rida i hela ridhuset. Efter en stund med ryttare på travar vi några steg med ledare och sedan släpper vi.

Rösten är den viktigaste hjälpen

Hästen ska nu vara klar för detta men det är inte ovanligt att den blir lite konfunderad. Den förstår inte riktigt att den ska gå framåt på egen hand och det kan ta lite tid att få den att fatta. Vi hjälper dem med att signalera med piskan och nästan ännu viktigare: rösten. Under hela utbildningen har vi som sagt använt röstkommandon och det har man väldigt mycket nytta av när det blir dags för ridning. Vi är aldrig tysta!

Vecka sex och sju blir hästen etablerad i sitt jobb, vi kan tömköra och rida den försiktigt i alla gångarter. Sedan är det dags för den att åka hem för några veckors välförtjänt vila.

Denna artikel publicerades första gången i Ridsport nummer 5/2020.