Vad gör du när olyckan är framme?

Även den snällaste hästen i stallet kan bli skrämd och olyckan är framme! Sen vill jag även påpeka att jag tycker att mobilen ska vara i fickan alltid, för du vet inte när olyckan är framme och skulle den vara framme så är mobilen jättebra. Men att skapa en olycka genom att prata i telefon samtidigt som man rider är bara dumt och idiotiskt. Så sluta med det är ni snälla! 🙂

Åter till att alltid ha mobilen i fickan så var jag själv med om en olycka i morse, en olycka som slutade väldigt lyckligt men som ändå fick min kära mamma att nästan boka en biljett hem till mig. Lovar att inte skrämma dig fler gånger mamma, men jag berättade faktiskt inte för dig förrän jag var hemma från akuten och visste att läkarna sagt att allt ska bli bra, bara jag tar det lugnt.

Nu undrar ni säkert vad som hände, jo, jag håller på att sadla upp första hästen samtidigt som de andra två tjejerna fodrar de andra hästarna. Detta gör jag varje dag och allt var frid och fröjd. Jag går in i sadelkammaren för att ta på mig mina stövlar och hjälm (använder alltid hjälm när jag rider, anser att det är den billigaste livförsäkringen vi har). Står där inne och svär lite smått över att det återigen regnar som tusan.
Tyckte gott att solen och värmen kunde stanna kvar efter förra gångens översvämning och eftersom det knappt har hunnit att torka upp sen dess, så stallet är ännu mer översvämmat och en halv meter in av stallgången är täckt med vatten.

Eftersom vårt stall är byggt som ett utestall, med tak över stallgången men inga väggar, så kan ni mycket väl förstå att det lätt regnar in… I alla fall, jag står där inne och är på väg ut när jag helt plötsligt har en stor häst i vägen, den som fodrade åt honom glömde att låsa hans boxdörr, så han går där och är totalt chockad över allt vatten som har kommit in och hör inte när jag försöker få hans uppmärksamhet utan blir jätterädd och sparkar mot mig.
Jag reagerade fort och tackar väldigt för det, samt att jag tackar för att jag var så nära honom att jag inte fick den allra största kraften på mig. Vart träffar han då? Eftersom jag är liten och han är stor så träffar han mig precis bakom vänster öra och även på örat…

Jag flyger och slänger mig en bit bort från honom. Det enda jag tänker på är att ta mig in i sadelkammaren och ringa till tjejerna för att få hjälp. Den ena av dem fångar hästen och den andra springer in och får tag på min ena chef som sedan ringer efter ambulans.
Det jag även tänker på är att stanna kvar i sittande läge, för det var så jag landade. Ambulanspersonalen kommer och det kollar mig, konstaterar att eftersom jag fortfarande pratar tydligt och har inte en enda gång förlorat medvetandet och jag känner alla deras nervtest och ryggradstest, så kan de hjälpa mig upp på fötter och jag kan gå till ambulansen och sätta mig.

Väl på sjukhuset genomgår jag samma koll och de konstaterar att jag måste ha en ängel som vakar över mig (själv anser jag att det är min kära morfar, för han sa alltid åt mig att jobba med det som gör mig lycklig, för inga pengar i världen kommer göra dig lycklig och han hade varit stolt över mig om han visste att jag följer mitt hjärta och hans råd), för det var bara mjukdelar som sparken tog.
De kunde inte se någon spricka på mitt kranie, ingen blödning från mitt öra. Den enda blödning som gick att se var en liten en från det lilla såret på en halv centimeter där skon tog och ett smått svullet öra. Som sagt, jag hade änglavakt och hade det inte varit för att jag hade min telefon i fickan och kunde tänka snabbt, kunde olyckan slutat värre.
 
Sen när jag låg på akuten för observation – de ville inte låta mig gå innan jag varit där i fyra timmar bara för att se så allt var ok – så kom en man in som hade halkat på sin garageuppfart och slagit i sidan av pannan och herre jäklar vad han såg ut! Så det är lika farligt att gå ute på sin garageuppfart som det är att hålla på med hästar…
Men ha gärna mobilen i fickan så ni kan ringa om olyckan är framme, men snälla rid inte runt och prata i den och skapa er olyckor, det är bara så dumt!