Blogg
11 maj 2014 13:01

Vad hände med ”the good picture”?

Gårdagens terräng i Badminton var alldeles för svår. Det var ett misstag att utsätta ekipagen för den. Och det är ett ännu större misstag att inte våga erkänna att terrängbanan var ett misslyckande.

Jag har väntat och väntat på att någon ska sätta officiella ord på det jag kände jag under lördagens terräng här i Badminton. Någon representant för arrangören, någon ryttare, någon förbundskapten. Eller varför inte någon journalist? Men de som har sagt det jag ville höra har gjort det ”off-the-record”. Mina kollegor i presstältet använder ord som dramatisk, spännande och att nu har det blivit fälttävlan ”på riktigt igen” när de beskriver terrängen i sina medier.

Men det är andra ord i kön till toaletten, vid kaffeautomaten och på pressläktaren. Men de orden sägs med låg röst och blickar över axeln så att ”fel” person inte ska höra. Och ryttarna som bara sa ”stort och svårt” före terrängen säger numera ”ett riktigt fyrstjärnigt test” och andra floskler. 

Gårdagen var… eländig. Terrängen var alldeles för stor och svår. Visst var det en del ekipage som inte borde ha stått i startfållan. Men orutin och dåligt förberedda ekipage är en dålig förklaring till varför bara 32 av de 83 startande är kvar i terrängen då Mark Todd, världsettan William Fox-Pitt och världstvåan Andrew Nicholson tillhör dem som trillade av. De flesta ryttare försökte inte ens klara tiden och ingen var ens nära. De försökte bara komma runt – och det är inte heller mycket till tävling.

Det som berörde mig mest illa under lördagen var att så många hästar gav upp någonstans i mitten av banan. Underlaget sög mer än vad man trodde, särskilt i landningarna. Jag såg häst efter häst som efter den inledande entusiasmen fick en undrande blick – en undran över vad det var de förväntades att göra. Efter ytterligare en stund blev blicken helt tom, som hos den som inser att det inte är någon idé att undra längre. 

Nu måste jag tillägga att jag tycker att terrängen ska vara utslagsgivande. Det hör till att en och annan ryttare får bada i vattenhindret, att en och annan häst faller och springer förbi hinder. Jag tycker det är okej om runt 25-30 procent av ekipagen har försvunnit innan det är dags för hoppningen. Men det jag såg i går är inte okej. Vart tog pratet om ”the good picture” vägen? Det här är inte utveckling av sporten. Det här är tillbakagång. Och OM det här är den utvecklingen som de aktiva vill ha kommer sporten att bli en ännu mindre. Den kommer bara att intressera de aktiva själva. Och djurskyddsorganisationerna. 

Men. Jag har all respekt för den italienske bandesignern Giuseppe Della Chiesas skicklighet. Det faktum att hela 18 ryttare föll i terrängen utan att en enda allvarlig skada är rapporterad på vare sig hästar eller ryttare – än så länge – är ytterligare ett bevis för hans skicklighet. Men han gjorde en stor missbedömning och det var hur påfrestande banan var mellan hinder 12 och 23. Tävlingen hade kunnat få en helt annan utveckling om hästarna hade fått någon enklare uppgift i det området. 13 ekipage fick problem vid hinder 13, Outlander Bank, tio vid nummer 16, Micarage Pound. Av de 45 som tog sig vidare till nummer 23, Huntsmans Close, var det tolv som delade Sara Algotsson Ostholts öde och förvann där. 

Förra året var Badmintons terräng för enkel. I år var den alldeles för svår. Det är kanske dags att introducera det svenska ordet lagom för britterna?

PS. Hatten av för Johan Lundin och Ludwig Svennerstål. Naturligtvis fanns det ljusglimtar under lördagen – och de båda svenskarnas prestationer i terrängen var några av dem. Båda två har visat att de hör hemma bland världens skickligaste terrängryttare. Båda två red i mål med hästar som såg ut att gärna vilja gå en terräng igen. Fast kanske inte nästa vecka…

 

Hingstar Online

Just nu 133 hingstar i vår databas

Visa alla hingstar