Vad kräver publiken egentligen?

Ekipaget gör entré på banan. I ett antal bås sitter ett urval av världens skickligaste och mest erfarna domare och på läktarna sitter vi, publiken, med appen ”Spectator judging” i händerna.

För sjunde året i rad besöker jag Falsterbo Horse Show för att avnjuta det bästa dressyr-Sverige har att erbjuda. Jag är själv amatördressyrryttare men även förälder till en professionell dressyrryttare som allt som oftast även tävlar under denna vecka. Jag kan därför betrakta tävlingsarrangemanget från flera håll. Varje år finns det något nytt att uppleva.

Katalysatorn för denna förändring tror jag mig vara ”Spectator judging”. 

I år blev jag märkbart fundersam över något som jag upplevde som en markant skillnad mot tidigare. Attitydförändringen hos publiken har förändrats. Märkbart! Katalysatorn för denna förändring tror jag mig vara ”Spectator judging”. 

Appen tillåter oss att själva värdera ritten vi ser ute på arenan. Kanske lyckas vi till och med nå samma resultat som de allra mest erfarna domarna.

Samtidigt är det nu det märkliga uppstår! Allt som oftast noterar jag att  publiken är betydligt hårdare i sin bedömning av ritten än vad proffsen är. Allt fler ekipage döms ner – inte av domarna utan av oss. Vi ägnar oss åt att bedöma ritten framför oss. Inte belöna, utan bedöma. Appens grundare ville säkert bjuda in publiken att vara mer aktiv och att testa sina kunskaper. Men vad är resultatet?

Hur kommer det sig att publiken dömer hårdare än vad domarna gör? Vad är det egentligen vi amatörer kräver av ryttarna och än mer, av våra hästar? Hur kan vi döma ut en piaff som (de fem!) domarna ger ett högre betyg för? 

Rent logiskt borde väl vi i publiken döma ekipagen vänligare än vad domarna gör. Dels för att vi kan mindre och dels för att det är så fantastiskt att se ryttarens och hästens samarbete. Och för att vi vet hur svårt det är.

Håller vi dressyrryttare på att bli allt mer kritiska? Uppmanar vår bedömningssport till dessa stränga sidor hos oss? Måste vi tillåta oss denna förändring ?

Borde vi inte alla bidra till en mer positiv sport med fler snälla ögon som njuter av det arbete och den uppvisning som ryttare och häst gör inne på tävlingsbanan? Jag kritiserar alltså inte domarnas bedömning utan förvånas över hur sträng publiken är eller har blivit.

Uppmanar vår bedömningssport till dessa stränga sidor hos oss?

Dessutom… Vad händer med kamratandan? Kan en sann teamkänsla uppstå och bevaras under dessa tuffa förhållanden?

Frågan är vad var och en av oss kan bidra med om vi sitter med appen i vår hand och har möjlighet att vara domare. Vad är det vi själva önskar oss när vi rider eller tävlar våra hästar; vid tvekan ge hellre ett högre betyg! För visst var ritten ändå beundransvärd! Känn efter hur det känns att belöna. Ganska skönt, eller hur?

Detta är en krönika – en personligt skriven text. Åsikterna är skribentens egna. Krönikan publicerades första gången i Ridsport nummer 14/2023.