Varför så få kvinnor i hopptoppen?

Vad är hemligheten med Sverige – och vad hindrar kvinnor i världen? Statistik över antalet internationella medaljer och rankning i hoppning visar en nedslående bild – i alla fall för den som menar att jämställdhet gynnar samhället och sporten.

Inom dressyren dominerar kvinnorna, i fälttävlan är det relativt jämnt, men medaljerna i hoppningens mästerskap går främst till män. Det gäller bland annat länder som Nederländerna och Belgien.

Jämnt i toppen i Sverige

I Sverige och USA verkar kvinnorna däremot ha lättare att ta sig fram.
– Anledningen måste vara historisk, det måste ha med ridsportens historia i olika länder att göra, säger Lisen Bratt Fredricson.
– Jag har ett perspektiv som svensk, här har det varit väldigt jämnt i toppen i landslag och så. Men Belgien och Nederländerna har varit väldigt mansdominerade på landslagsnivå och de har en annan attityd, nästan medeltida. Det ska vara hårt att vara ryttare och yrket ska gå i generation från man till man, säger Lisen Bratt Fredricson.

Hon är förvånad över att så många unga svenska tjejer vill åka till Nederländerna och Belgien för att jobba.
– Det är dubbelt så svårt att slå sig fram som tjej i de länderna. Jag hoppas att de får de chanser de är värda; den som kommer som 20-åring till ett mansdominerat stall kan ha svårt att slå sig fram.

Kvinnor måste få ta plats

Malin Baryard Johnsson är inne på samma spår.
– Tittar man internationellt är det få stora stall som har kvinnliga ryttare som förstaryttare. Det är inte många kvinnor som har fått lov att kliva förbi. Kvinnor måste få ta plats. Eller är det så att männen är bättre? Kvotering är svårt, men samtidigt är det så att många hästar fungerar bättre med en tjej på ryggen – och tvärt om, säger Malin Baryard Johnsson.

Att det skulle handla om att kvinnor har svårare att få sponsorer tror hon inte på i Sverige – men i länder där kvinnor inte får samma chans att visa upp sig är det sant, menar Malin Baryard Johnsson.

Dock känner inte Angelica Augustsson Zanotelli, som bor i Belgien, igen sig i beskrivningarna av landet.
– Här är allt väldigt likvärdigt för män och kvinnor, i alla fall på den nivå jag rider på, säger Angelica Augustsson Zanotelli.

En del av karriären offras för familjen

Hon tror i stället att det istället kan handla om familjebildning.
– Att kvinnor väljer familjelivet någonstans på vägen och vill ha barn, en del av karriären offras när man bestämmer sig för att vara mamma. Det krävs ett lite längre uppehåll från ridningen. Sedan är det många som skaffar barn och efter det bestämmer sig för att sakta ner lite för att kunna vara med barnen.

Angelica Augustsson Zanotelli har två små barn och en bebis i magen, men själv ska hon satsa på att komma tillbaka – även om livet ser annorlunda ut numera.
– Förr kunde jag rida hela dagarna bara för att få rida. Jag älskar fortfarande ridningen, men nu blir det mer kvalitet än kvantitet.
– På tävling har jag väldig tur för Marlons föräldrar är nästan alltid med och barnen är i goda händer, så att jag kan koncentrera mig. Det är också positivt att ha något utanför ridningen som är bra, det blir inte lika deppigt med en dålig runda och det blir lättare att ladda om.

”Det finns inga ojämlikheter”

Enligt Sylve Söderstrand, tidigare förbundskapten, är hoppsporten helt jämlik.
– Ridsporten är en av få sporter där män och kvinnor tävlar på samma villkor. Där finns inga ojämlikheter, säger Sylve Söderstrand.

Samma besked får den som ringer upp Maria Gretzer, även hon tidigare förbundskapten.
– Det är en extremt jämlik sport, jag tror till och med att jag hade fördelar av att vara tjej med framgångar om vi tänker på inbjudningar. Nu är det ganska många tjejer i sporten men jag tror att de fortfarande kan ha fördelar, säger Maria Gretzer.

Men att sporten är jämlik innebär inte att det inte finns olika förutsättningar, det kan ex-förbundskaptenerna hålla med om.

Ridstilen är största anledningen

Till att börja med vill Sylve Söderstrand diskutera olikheter mellan länder. USA, England och Sverige har gott om kvinnor i toppen, menar han.
– Men varför inte Tyskland, Belgien, Nederländerna och Frankrike? Nummer ett är ridstilen. Sverige, USA och England har en ridstil som är enklare och handlar mer om att kommunicera med hästen med ett finstämt språk i stället för att rida på styrka, säger Sylve Söderstrand.

Tyskland, Nederländerna och Belgien har kvar mer grov och kraftfull ridning.
– Det sitter i väggarna och är svårt att få bort. Den gamla germanska ridstilen med skarpa bett och sporrar passar inte alla, oavsett om det gäller män eller kvinnor.

Det sitter i väggarna och är svårt att få bort.

Sylve Söderstrand

Maria Gretzer håller med om att förutsättningarna är olika beroende på land.
– Internationellt sett ser det väldigt olika ut. I USA är det nästan övervikt på duktiga kvinnliga ryttare, men de är rätt lika Sverige och har en tradition av duktiga affärskvinnor. Jämför det med Mellanöstern, där det var en sensation att en tjej fått rida och vunnit en Grand Prix.

Man väljs på sina meriter

Så de båda tidigare förbundskaptenerna är överens; Sverige är jämlikt när det gäller hoppningen.
– När jag blev förbundskapten fick jag frågan ”hur känns det att bli den första kvinnliga förbundskaptenen”, men jag hade inte tänkt på det. Inom hoppsporten väljs man på sina meriter.

Just att vara just förbundskapten är traditionellt sett ett tufft yrke.
– Det är mentalt tufft och tidskrävande, och man ska kunna nås dygnet runt. För den som har barn och familj är det svårt, för det är mycket resor, säger Gretzer.

Hon själv gjorde ett val att inte ha familj för att sporten krävde mycket.
– Många tror att man är knäpp för att man gör det valet men jag är inte ledsen, jag har hittat min man på senare tid och är otroligt nöjd med det.

Att kombinera familj med dressyr eller fälttävlan borde kunna vara lättare menar Maria Gretzer.
– De tävlar inte lika ofta. För att hålla dig på riktig toppnivå i hoppningen måste du vara med i cirkusen.

Jag vet inte om jag armbågat mig fram men det är inte ofta jag ber om ursäkt.

Malin Baryard Johnsson

På frågan om det är svårare för en kvinnlig hoppryttare att kombinera familj och karriär väljer Sylve Söderstrand att vända på perspektiven.
– Frågan är egentligen felvinklad – det är så att en kvinna kan skaffa barn oavsett om hon har en man eller ej. Mannen ska arbeta och försörja familjen, det finns ett gammalt ok någonstans.

Ett högt pris fatt betala för att vara på toppen

Dessutom menar Sylve Söderstrand att även män får göra uppoffringar om de vill vara på topp.
– Det är klart de gör. Se på Rolf-Göran, när han vann EM i Madrid var han 47 år och singel. Han var en rundresande cirkusartist, det är klart att han har betalat ett väldigt högt pris. Han blev pappa vid 50 och det är bara att gratulera, men det har ett högt pris att vara på toppen oavsett om du är man eller kvinna.

En teori om varför det är färre kvinnor i topp i hoppningen handlar om att det skulle vara svårare att hitta sponsorer som kvinna.
– Jag tror inte ett dugg på det, min erfarenhet är att om du är en duktig ryttare så spelar det ingen roll om du är man eller kvinna. Se på Malin, hon har haft det längsta sponsoravtalet som någon idrottare haft i Sverige. Hon är en jädra bra förebild för alla, hon rider mjukt, är morsa och tävlar på hög nivå, säger Sylve Söderstrand.

Att jag var med i Team Ericsson var bara för att jag var tjej.

Maria Gretzer

Maria Gretzer håller med honom:
– Att jag var med i Team Ericsson var bara för att jag var tjej. De sade att det inte sett bra ut att inte ha med en tjej.

Malin Baryard Johnsson tror att skillnader mellan män och kvinnor i sporten skulle kunna handla om attityd.
– Vissa kvinnor kanske inte är så mycket för att armbåga sig fram, vi kan vara lite försiktigare, känner lite mer och tar det lite lugnare. Jag vet inte om jag armbågat mig fram men det är inte ofta jag ber om ursäkt heller. Jag har varit trygg i mig själv och fått en fantastisk uppbackning från tränare och familj som trott på mig, vilket gör att man blir en stark individ.

Känner större skillnad utanför sporten

För Lisen Bratt Fredricson har ridsporten känts mer jämlik än det övriga samhället.
– Nu när jag jobbar utanför sporten känner jag mycket mer skillnad i styrelserummen. Om jag pratar med två män så pratar de gärna högre och avbryter mer. Det känner jag inte igen från ridsporten, där jag känt en otrolig jämställdhet vilket gjort mig till en starkare kvinna.

Men Lisen Bratt Fredricson har trots allt slutat tävla i toppen.
– Det fungerade bra när barnen var små och kunde följa med överallt, men sedan kommer skolplikten. Att då vara två som tävlar hade inte fungerat. Men det kunde lika gärna ha varit Peder som varit hemma med dem, om det var han som ville göra andra saker och jag som ville tävla.

Roberto frågade ’men barnet då?’, och jag sa ’lös det’.

Helena Lundbäck

Malin Baryard Johnsson har två barn och har hållit sig kvar i toppen. Något som skulle ha varit svårare utanför Sverige, tror hon.
– Sverige ligger i framkant med pappaledighet och jämställdhet. Jag har många manliga yngre kollegor som inte ens vet hur man kokar ett ägg eller lagar mat, det har någon kvinna alltid fixat åt dem. Det ser väldigt annorlunda ut nere i Europa. Det är inte så långt från Sverige, men en annan värld. Det är klart att kvinnliga ryttare drabbas i Europa.

Håller inte med varandra om allt

Ett par som inte håller med varandra i allt när diskussionen handlar om män och kvinnor i hoppsporten är hoppryttarna Helena Lundbäck och Roberto Cristofoletti. Och de har inga problem att visa det. Ett ämne där de
visar sig skilja sig åt när det gäller åsikter är varför Helena Lundbäck började tävla igen efter att ha fått barn.

Hon sade nämligen i en intervju för många år sedan att hon skulle sluta tävla när hon blivit gravid.
– Det var min plan, men det tyckte Roberto var en skitdålig idé. Det var han som tyckte att jag skulle tävla, och får jag bara rätt hästar kör vi en vända till, säger Helena.
– Hon använder mig som en ursäkt. Mitt enda inflytande är att jag är far till barnet, säger Roberto.

När Helena Lundbäck slutat amma lämnade hon barnet hos sin pappa och åkte två månader till Marko Kutscher.
– Roberto frågade ”men barnet då?”, och jag sade ”lös det”. När Roberto visade sig ensam med barnet hade italienarna aldrig sett ett så litet barn med bara en pappa.

Dottern Giselle är numera sju år och gillar – tyvärr – inte att rida.
– Men hon gillar att tävla, så när hon ville rida en pay and jump fick vi henne att träna några dagar i veckan åtminstone, säger Helena.

Hormonpåverkad i tre år efter barnafödande

Åter till ämnet hoppning och män och kvinnor. För Helena var det omvälvande att vara gravid och bli mamma.
– Jag var hormonpåverkad i åtminstone tre år efter att jag fått barn, det tog en jävla tid innan jag var mig själv igen. Det SKA ju vara så att man vill stanna hemma och ta hand om barn. Med hormonpåslag och allt får du sparka dig själv i röven för att jobba på när du fött barn.

Från det att hon var liten har Helena fått höra att hon kanske måste offra barn och familj för att nå toppen.
– För mig var det ett medvetet val att vänta med barn. Jag var medveten om att en del kvinnor tappar mördarinstinkten som krävs för att tävla, och att en del blir rädda för att rida när det finns någon att överleva för.

Roberto bryter in:
– Män är lite tuffare, om de ramlar av är det ett mindre problem. En man kan ta en dum häst, och ibland handlar det om hur stark du är om det är en stor och galen hingst. Men det är klart, det finns fler hästar som passar kvinnor nu jämfört med hur det såg ut förr, det är känsligare hästar nu.

Men Helena tycker att det går att modifiera det där med hur tuffa män är.
– Små pojkar tål inte att göra sig illa, där är flickor tåligare. Om du vill att en pojke ska rida måste du förhindra att han ska göra sig illa, du får inte tvinga pojken att hålla på med hästen utan du måste serva honom med allt.
– Killar vill galoppera, hoppa och vinna, säger Roberto.
– Ja, det får inte vara för mycket trimmande för dem, säger Helena.

Behövs fler killar som rider

Att det finns få kvinnor i toppen i Sverige är inget problem, enligt paret. Snarare ligger problemet i att killar inte rider.
– Jag skulle säga att det behövs fler män som rider i Sverige. Om vi vill ha fler pojkar som rider krävs fler män som är framgångsrika, säger Roberto.

Vad är då orsaken till att så få män rider här? Enligt Roberto handlar det till stor del om prispengar.
– Tjejer gillar att rida för sporten och pengar är en sidoeffekt. Men män är mer materialistiska och känner att de måste försörja sig själva. Jag tänker på det här och jag tror att andra män också gör det.

I Italien är det stora prispengar i omlopp.
– Men i Sverige är det låga prispengar på alla nivåer. Det går inte att försörja sig. Om du åker på en tävling i Sverige och måste ha pengar för att tanka för att ta dig hem är det helt omöjligt.

Det kan också vara mer grundläggande värderingsfrågor som ligger bakom skillnaderna mellan Sveriges och stora delar av övriga världens ryttarkår.
– Jämlikheten har kommit längre här. I Sverige ligger det stolthet i att en kvinna betalar för sig, medan en kvinna i Italien förväntar sig att mannen betalar notan. Det avspeglas i hur det går i sporten. Här sköter kvinnan sina affärer själv medan en man i Italien eller till och med i Nederländerna eller Tyskland skulle ta över, säger Roberto.

Denna artikel publicerades första gången i Ridsport nummer 20/2020.