”Vi försöker tänka i olika scenarier kring hur vi ska få hem våra hästar”

Fredrik Spetz och Fredrika Sederholm tävlade i Valencia under tourens tre sista veckor. De hade så när hunnit lämna tävlingsplatsen efter att ha tävlat klart när smittan först gav sig till känna – något abrupt.
– Plötsligt bryter man tävlingen mitt under Grand Prixen på söndagen. Efter det kom det ingen mer information, det blev bara tyst. Då förstod vi att något var på gång, berättar Fredrikas mamma Alette Sederholm.

Under lördagen hade då ett stort antal hästar redan hunnit lämna Valencia och ”flykten” fortsatte även under söndagen och söndagens natt, innan tävlingsplatsen sattes i karantän.
– Vi visste att vi inte ville åka hem, dessutom hade en av våra hästar feber, berättar Alette vidare.

Ännu fanns det dock inga provsvar, de kom först några dagar senare. Samtidigt spred sig smittan som en löpeld i det gigantiska tältstallet där alla hästar delade luftrum. Flera hästar fick också snabbt neurologiska symptom och blev svårt sjuka.

Klinikplatserna räckte inte till och istället fick man hjälpas åt med provisoriska upphängningar i traktorer för att hålla de kritiskt sjuka hästarna på benen i selar. Det erbjöds heller inga möjligheter att separera sjuka och icke sjuka hästar.

En tärande oro kombinerat med en känsla av desperation lade sig som en kvävande filt över ryttare, hästskötare och alla som tillsammans kämpade för att rädda hästliv i stallarna. Det var kaos. Något som både utländska och svenska ryttare vittnat om, däribland Carl-Walter Fox. Både FEI och Svenska Ridsportförbundet har också kommenterat läget och förloppet, och konstaterat att krisberedskapen inte fungerat tillfredsställande.

”Veterinärerna är hjältar”

Även Alette konstaterar att krishanteringensapparaten snurrat långsamt.
– Först i helgen kom FEI:s veterinärer och då började man jobba efter en plan för att separera friska från sjuka hästar. Att försöka dela upp dem i tältstallet gjorde bara hästarna oroliga. Till saken hör också att ökad puls och stress ökar risken för att de ska bli svårt sjuka. Det säger veterinärerna. Dessutom var viruset överallt.
– Veterinärerna har varit och är stora hjältar. I en veckas tid var det två veterinärer på 50-talet sjuka hästar, säger Alette.

Även hjälpen från Sverige har betytt mycket.
– Svenska Ridsportförbundet har varit ett stort stöd. De förstod snabbt situationen och agerade.

Sedan början av denna veckan är tävlingsplatsen nu indelad i tre zoner. Det ”sjuka” stallet är det ursprungliga tältstallet, det ”friska” stallet är det permanenta stall som man först inte fick tillgång till och så finns det ett tredje stall. I det sistnämnda stallet står hästar som testats positivt i det friska stallet, men som inte har några symptom, så kallade tysta smittbärare. Att förflytta sig mellan dessa zoner är inte tillåtet.

Svenska Ridsportförbundet har varit ett stort stöd.

Dottern Fredrika Sederholm stannade i det sjuka stallet med en av sina två hästar, som behandlats för viruset. Här finns också en av Fredrik Spetz sex hästar som tagits om hand av en av Spetz hästskötare. Bägge hästarna mår dock bra i nuläget och visar negativt på provresultat.
– Det går inte att beskriva hur det är här nere, det är en väldigt hemsk situation. Det enda jag kan säga är att alla de som är här kämpar för att rädda så många hästar som möjligt i denna krissituation, säger Fredrika.

Efter att äntligen ha fått tillgång till fler klinikplatser i närområdet är det i nuläget inga hästar som behandlas i sele i tältstallet.
– Tanken är att de mest allvarliga och kritiska fallen ska hanteras på klinik. Vi hoppas att det får fortsätta på det viset, säger Fredrika.

Ser inget slut

Samtidigt befinner sig Fredrik Spetz andra hästskötare Josefin Svensson med teamets friska hästar. På den ”friska sidan” tar just nu sex hästskötare hand om cirka 30 hästar.
– Vi hjälps åt med att hålla humöret uppe. Det är såklart lugnare stämning här än vad det är i stallet med sjuka hästar. Vi har fått en bra sammanhållning och hjälper varandra häruppe, säger Josefin.

Hon berättar att hästskötarna och veterinärerna jobbar via en Whatsappgrupp, där all information gällande hästarnas status delas. Hästarna tempas klockan 8, 12, 16, 20 och vid midnatt.
– Om någon häst ligger runt 38 grader så tempar vi den oftare, så att vi märker tidigt om någon är på väg att få feber. Vi skriver in allt i Whatsappgruppen, så att veterinärerna hela tiden vet vad hästarna har för temperatur och hur de mår.

Runt fyra hästar har fått flytta tillbaka till det sjuka stallet igen.
– Det som är väldigt otäckt med våra hästar därnere är att man inte vet om de plötsligt blir mycket sämre från en minut till en annan, säger Josefin.

Cirka sju hästar har också fått flytta till det tredje stallet, efter att ha testats positivt utan symptom.
– Det känns som att det aldrig kommer att ta slut.

Det är ett otroligt stresspåslag varje gång man ska tempa.

Känslan av hjälplöshet är fortfarande stor.
– Så är det verkligen. Än så länge har ingen av våra hästar blivit allvarligt sjuk, men det spelar ingen roll vems hästen är. Det är oerhört tufft att se när de blir sjuka oavsett vems hästen är. Man har ju sett saker som ingen borde behöva se.

Innan möjligheten att separera sjuka från friska hästar och fler klinikplatser kom till för några dagar sedan var läget desperat.
– Lördag och söndag var de värsta dagarna, då eskalerade allt och väldigt många hästar blev väldigt dåliga samtidigt, säger Josefin.

– Nu är det mycket bättre organiserat, det är många fler veterinärer på plats och hästarna kan snabbt få hjälp om de behöver det. Veterinärerna har varit väldigt stöttande.

Josefin Svensson har jobbat som hästskötare åt Fredrik Spetz i drygt åtta år. Hon minns utbrottet av EHV-1 på Norweigan Horse Show i norska Lilleström för nästan exakt två år sedan.
– Vi var ju där men det går inte alls att jämföra. Vi fick ha hästarna i karantän hemma i tre veckor, vi hade dem hos grannen, men ingen av våra blev sjuk.

I nuläget finns det inget annat val än att ta ett steg i taget.
– Vi tar det dag för dag här nu, ingen vet vad som kommer att hända. Det är ett otroligt stresspåslag varje gång man ska tempa, om hästen skulle ha feber och få flytta ner till det sjuka stallet igen.

Fredrik Spetz vände tillbaka

Alette Sederholm lämnade Valencia för någon dag sedan och är nu tillbaka i Sverige för att ta hand om verksamheten hemma på Ålberga gård.
– Det är fruktansvärt att vara på plats och hemskt att vara hemma och veta hur det är. Men någon måste vara på plats för att sköta allt hemma också, även om vi har mycket god hjälp av vår personal.

Förutom hästarnas stora lidande, handlar detta också om människors liv och leverne, menar Alette.
– Det handlar först och främst om kärleken till hästarna, men självklart även om ekonomi för ryttare och ägare som har tagit ner sina hästar hit. Och vars arbete kanske går upp i rök. Det handlar om stora pengar, fortsätter Alette som nu bytt plats med Fredrikas pappa Göran Olsson, som åkt ner tillsammans i en BE-lastbil med Fredrik Spetz, som i sin tur avlöst sin hästskötare i det sjuka stallet.

Ryttare, hästskötare och veterinärer har fått jobba stenhårt.

Efter att ha säkerställt att hästarna mådde bra, strax innan kaoset bröt ut, lämnade Fredrik Spetz tävlingsplatsen som planerat när tävlingarna var slut. Hästarna var kvar med två hästskötare och Sederholms. Den ursprungliga planen var att de skulle resa hem tillsammans med hästarna medan Fredrik tog sikte på uppdraget som testryttare på bruksprovet. Och på att umgås med familjen efter tre veckors tävlande i Valencia.
– Vi har precis fått vårt andra barn, säger Fredrik.

– När jag åkte härifrån misstänkte man EHV-1, men det fanns inga bekräftade provresultat. Mina hästar mådde bra, men jag var självklart inställd på att åka ner om det blev några förändringar.

Situationen eskalerade som bekant snabbt och bruksprovet fick se sig om efter en ny testryttare.
– Att så många hästar samtidigt blev dåliga var det som gjorde det turbulent. Nu är de svårast sjuka hästarna på klinik istället, vilket har gjort det mer behagligt här. Oron finns ständigt, men mina hästskötare fick vara med om några otroligt tuffa dagar, säger Fredrik.
– Krisberedskapen har inte riktigt fungerat från start. Ryttare, hästskötare och veterinärer har fått jobba stenhårt och slå våra kloka huvuden ihop för att försöka göra en plan. Nu har det långsamt styrts upp och vi jobbar tillsammans med arrangören och FEI för att lösa situationen på bästa sätt.

Finns det någon idé om när hästarna kan få åka hem?
– Det pratas mycket om det. Vi vill ju få bort de friska hästarna, de hästar som inte har haft några symptom och som visat negativt på alla tester. Men vi måste ha lite is i magen. Vi vill ju inte heller påbörja en resa som kan utlösa någonting. Just nu handlar det om att vidta största försiktighet och vänta ut att hästarna mår så pass bra att vi kan ta dem härifrån, säger Fredrik.
– Det måste styras upp ordentligt, så att det blir speciella karantänstallar som är till för oss längs vägen.

Frågan dryftas ständigt av FEI i samråd med de nationella ridsportförbunden, däribland Svenska Ridsportförbundet, som enligt Fredrik Spetz varit en ovärderlig hjälp. Att man nu skickar en personlig resurs i form av FEI-stewarden Ulrika Tågerup är verkligen uppskattat.
– Förbundet har jobbat hårt för att hjälpa oss. De har påverkat allt de kan från sitt håll, och vridit och vänt på alla stenar för att göra det bästa av situationen.

Att det även startats en insamling till förmån för alla som är fast i Valencia är rörande, tycker Fredrik.
– Det uppskattar vi verkligen. Det är väldigt fint gjort.

– Än så länge har vi haft det vi behöver, men hästarna behöver ju foder och strö. Vissa kanske också behöver vissa tillskott. Allt ska helst vara som vanligt, hästarna ska ju ha sina vanliga rutiner i allting. Det styrs lite av vilka tillgångar som finns på anläggningen, och än så länge har vi fått bra hjälp. Men det kommer ju att ta slut.

Dråpslag ekonomiskt – men hästarna är viktigast

Att det här kommer att påverka hans verksamhet är han klar över. Även om han har en duktig beridare hemma som kan hålla igång hästarna på hemmaplan så kostar det på. Både i form av förlorade inkomster av träningar och annat hemma, och den extra kostnad det innebär att stanna kvar i Valencia på obestämd tid. Med sina bästa hästar.
– Det är klart att vi drabbas hårt ekonomiskt av det här. Jag lever ju på hästarna och nu stannar allt upp. Men det är inget jag tänker på nu, det får bli nästa fråga. Det enda jag hoppas nu är att hästarna kommer hem sunda och att allting blir som vanligt.

Vi är glada för varje dag som hästarna mår bra.

I väntan på en ljusning går dagarna åt till att ta hand om hästarna och hjälpas åt med att organisera allt på plats. De friska hästarna får gå korta promenader och röra på sig lätt.
– Rekommendationen från veterinärerna är att de inte får ansträngas. Om de ansträngs eller utsätts för stress ökar risken att de ska bli sjuka.

Hur mår ni?
– Det är klart man är mentalt påverkad, men i mitt team mår alla bra. Att vi mår bättre beror förstås också på att våra hästar inte har drabbats så hårt. Man ser på dem som haft riktigt dåliga hästar, att de är väldigt påverkade.
– Men det är klart vi är på helspänn hela tiden. Vi är glada för varje dag som hästarna mår bra.

Under torsdagen valde Alexander Zetterman att lämna ”bubblan” på Sunshine Tour och åka hem med sina sju hästar. Något som var en stor besvikelse efter att ha laddat för en lång tävlingsperiod. Men samtidigt ett självklart val efter att ha gjort några starter ”med en klump i magen” – av oro kring risken att smitta skulle kunna bryta ut även där. Något som nu också har skett då en häst precis har isolerats med misstänkt neurologisk EHV-1.

För Fredrik Spetz hade det inte rått någon tvekan, om han hade befunnit sig i en bubbla.
– Hade jag kunnat hitta en bra resväg hem, då hade jag också försökt åka hem. Efter att ha sett det här och vet hur illa det kan bli, då hade jag varit väldigt försiktig och observant. Men det är förstås upp till varje ryttare.

– Vi tar en dag i taget och försöker tänka i olika scenarier kring hur vi ska få hem våra hästar. Vi hoppas på det bästa.