”Vi godkänner för få hingstar i Sverige”

Jag har nog aldrig fått så mycket beröm för mina ”sporthästar” som de gånger jag visat på bruksprov och blivit utkastad. ”Lycka till i sporten!” Uttalandet förvånar mig då jag uppfattat avelsmålet som en korrekt, hållbar häst som genom sitt prestationsinriktade temperament, goda rörelser, ridbarhet och/eller hoppförmåga är konkurrenskraftig internationellt; en sporthäst helt enkelt.

Av de egenskaper som listas nedärvs samtliga, till skillnad från utbildningsnivå eller uppvisningsskicklighet, vilket tyvärr kommit att bli en talande faktor för bedömning.

En missad månad i utbildning slår dessutom väldigt snett på en ung individ då den månaden procentuellt sett utgör en väldigt stor andel av träningstid. 3- och 4-åringar ska inte behöva ha gått i träning i ett till två år för att anses bedömningsbara.

Min uppfattning är att vi godkänner för få hingstar i Sverige. Kan de inte skada aveln genom defekter kan de tillföra; stora som små, ädla som oädla, kvicka som långsamma. Anledningen: vi kan inte välja avelsdjur som är homogena, till en heterogen avelsbas. Dessutom är det avelskombinationen, inte enkom hingsten, som leder till uppfödningen.

Om målet är en homogen avelsbas måste det finnas olika typer av hingstar för att möta det underlag vi avlar på. Stoägarna är de som i slutändan väljer: efter plånbok, stam, kompensations- eller förstärkningsavel, eller en snygg videoproduktion.

I Sverige godkänns färre hingstar än någonsin. De SWB-registrerade hingstarna som godkänns står dessutom för en väldigt liten andel av betäckningarna. En nygodkänd hingst kan räkna med ett 30-tal ston och kostnaderna för att tjänstgöra äter upp intäkterna lika fort. Pengarna ligger i sporten, inte i aveln.

Men, i samma anda som man förr sa att en hingst ”tjänstgör i aveln” är det ändå några få uppfödare som vill erbjuda sin SWB-registrerade hingst till stoägarna.

Den tråkiga utveckling som setts länge cementerades genom årets bruksprov. Som god sportrepresentant vill jag därför avslutningsvis bara säga: Lycka till med aveln!

Malin Myrman är uppfödare sedan drygt 30 år, jurist och en av grundarna av den ideella föreningen SWART.

Detta är en krönika – en personligt skriven text där skribenten själv står för åsikterna. Krönikan publicerades första gången i Ridsport nr 7 som gavs ut i april.