”Vi kommer inte att hitta en ny Cornet Obolensky”

Som chefredaktör för Hollands kanske största hästtidning De Paardenkrant och mest aktiva webbsida horses.nl, är Dirk Willem Rosie i händelsernas centrum. Ridsport träffade honom under hans besök på hingstekåringen i Herning.

Kan du hålla med om att de olika avelsförbundens hingstselektering är en trendmarkör för blodslinjernas popularitet?
– Ja, definitivt. Dessutom ger de alltid information om de olika avelsförbundens subkulturer när det kommer till selektering. Det finns starka traditioner som kommer till uttryck i både processen och i valen av hingstar.

Vad karakteriserar BWP, det hoppinriktade största förbundet i Belgien, som visar sina 3-åriga hingstar över hinder i mars?
– BWP har ett prov som är lean-and-mean, i betydelsen att det är kort och kostnadseffektivt för hingsthållana jämfört med de långa, dyrare proven som KWPN arrangerar.

– Deras urval börjar med röntgen; utan en klar röntgenstatus kommer ingen hingst in i deras selektering, det är i princip fas 1. Andra delen består av exteriörbedömning, även den på belgiskt vis. Det betyder i klartext att BWP inte söker skönhet utan bara en korrekt, funktionell exteriör och de är mycket stränga på den punkten. Det ska vara korrekta extremiteter, överlinje och rätt musklade hingstar. De avfärdar även väldigt intressanta hingstar om de inte uppfyller de här kriterierna.

– Det är en kort period mellan att hingstarna löshoppas i januari och sedan rids över hinder i mars, men i praktiken fungerar det bra, hingstarna av i dag är redo för det. Det gäller att hålla isär betydelsen av BWP:s hingstpremiering från vad belgiska uppfödare söker för hingst till sina ston. Det är inte alls samma sak. Det är mycket ovanligt att belgiska uppfödare söker sig till de unga nygodkända hingstarna i någon större utsträckning. I stället söker de hingstar som visar upp sig i sporten, på hingsttävlingarna och i de nationella mästerskapen. De söker hingstar som är fem-sju år och börjar visa sin kapacitet, hingstar det verkligen går att utvärdera.

– För en belgisk uppfödare finns inget värre än att satsa på en ung hingst som sedan inte visar sig kunna gå hela vägen ut i toppsport. De avskyr hingstar som inte kan hoppa de högsta hindren. Därför väntar de på de riktiga stjärnorna – och här ligger en stor del av BWP:s otroliga succé på rankningslistor de senaste åren, speciellt när man tittar på hästar på 1,60-nivå. Uppfödarna har satsat på säkrare kort.

– Westfalen har lite samma framgång här, men det har enbart att göra med Cornet Obolensky-avkommor. Tar man bort dem är förbundets framgång marginell.

”Risken att välja fel i selekteringen är stor och för mig är det en av förklaringarna till att holländsk hoppavel har försämrats de senaste åren.”

Hur ser det ut i Hollands största förbund KWPN?
– KWPN har gjort nästan tvärtom, då de arbetar hårt för att marknadsföra unga hingstar till sina uppfödare. Som förbund är de helt övertygade om att avelsframsteg kommer när generationsintervallet kortas, det vill säga unga individer sätts i avel och varje ny generation är bättre än den förra.

– Detta är en teori som stämmer så länge du är säker på att de hingstar och ston som väljs ut för avel verkligen är de bästa ur sin årgång. Det är otroligt svårt att avgöra med 3-4-åriga individer. Risken att välja fel i selekteringen är stor och för mig är det en av förklaringarna till att holländsk hoppavel har försämrats de senaste åren.

– Det används alldeles för många unga hingstar som senare i sitt liv visar sig inte ha kapacitet för den högsta nivån. Det räcker att titta på de hingstar som blivit vinnare och premiehingstar de senaste åren, det är svårt att återfinna några av dem i toppsporten.

– I själva verket är det väldigt få av de hingstar som valts ut i KWPN:s selektering som sedan gått vidare till toppsport. Det finns några undantag så som Verdi, men det var mycket länge sedan, liksom Zirocco Blue VDL. För övrigt kommer jag inte på några som kommer från urvalet  och upp i sporten.

Finns det likheter om man går över nationsgränsen till de tyska förbunden?
– De tyska förbunden har på sin kant jobbat hårt för att styra undan uppfödarnas intresse från de unga seger- och premiehingstarna, men de har inte lyckats fullt ut, speciellt inte bland dressyruppfödarna. I gångartsavel är det dock inget problem att använda mycket begåvade unga hingstar. Risken att verkligen förstöra något med en ung hingst är mycket mindre där än i hoppavel.

– Ingen hästförmedlare kan förutspå om en 3-4-årig hopphäst kommer att klara sig i toppsport på 1,60-nivå. När det gäller att välja hopphingst ska man inte skynda för fort fram, de måste ha förmågan för den allra högsta nivån. Det är en sådan specifik talang och kvalitet hos en häst, det handlar om en mentalitet hos hästen först och främst, fysisk kapacitet i andra hand. Och ingen kan förutspå denna förmåga.

Vilka förbund i Tyskland klarar bäst det svåra med att selektera ut de verkligt goda och mest lovande hingstämnena, de som har förmågan att nå hela vägen till 1,60-nivå?
– Oldenburg och Holstein gör det bäst, där framför allt Oldenburg International är det mest progressiva förbundet. De är mycket strikta i sitt urval och har tydligt signalerat till hingsthållarna: Kom inte med något normalt, kom bara med hingstar som har riktigt bra stam oavsett härkomst med exceptionella förmågor.

– Deras framgång som förbund har kommit väldigt snabbt, det är något vi ser tydligt i Horsetelexresults. Det är tre verkligt stora aktörer som står bakom, Paul Schockemöhle, Gerd Sosath och Guido Klatte. De har inget intresse av att producera hästar som är trevliga i 1,10 – de vill alla göra hästar för toppen. De vet av egen erfarenhet vad som krävs och de är djupt personligt engagerade i toppsporten på olika vis. De är levande exempel och många uppfödare följer efter.

– Holstein har stora traditioner att leva upp till. De är inte så framgångsrika som de skulle kunna vara, eftersom de fortfarande är fixerade vid sin typ. De vill känna igen en holsteinare på exteriören, en häst med långa linjer, uttryck och skönhet. Det är trevligt, men i förlängningen är det bara en sak som gäller i hoppning: att kunna klara sig på högsta nivå.

Det jag tycker om med SF och fransk avel är att de använder unga hingstar men bara ett litet fåtal av dem.

Finns det något förbund som avviker mycket från de andra europeiska förbunden i sitt sätt att selektera?
– Jag har precis varit i Frankrike hos Selle Français, SF. De har den helt omvända situationen, deras uppfödare är fullständigt fixerade vid de gamla stjärnorna. Det är som ett pensionärshem med alla golden oldies, varenda pensionerad hingst i Europa får en ny vår i Frankrike. Det är kommersiellt intressant att ta fram avkommor efter dessa gamla hingstar såsom Kannan, Diamant de Semilly, Orlando, Montebellini med flera, och det är inte så lyckat för SF, där man är bekymrad.

– Förbundets motdrag är att ta fram hingstar i programmet ”Jeune génetique”, ungefär unga gener. De tar varje år fram en grupp mycket lovande 4-åriga hingstar producerade från de bästa mödernelinjerna de har, det finns en hel del sådana. De här är väl selekterade med god hoppning och de marknadsförs hårt från förbundets sida som ett alternativ till ”pensionärsparken’”. Det är logiskt så länge som förbundet är 110 procent säkert på att de verkligen valt ut de bästa.

– Fransmännen har sin hingsttävlingstour ”Salon des Etalons” som gör att uppfödarna landet runt kan se hingstarna tävla och bilda sig en uppfattning om dem.

– Det jag tycker om med SF och fransk avel är att de använder unga hingstar men bara ett litet fåtal av dem. De godkänner färre än fem varje år, de är verkligt bra och med helt suveräna stamtavlor fulla med prestationer. Jag skulle önska att KWPN jobbade mer på det sättet – bara de allra bästa, inte 30-40 varje år, det är bara löjligt.

Hur ser framtiden ut för avelsförbunden?
– Jag tror att avelsförbunden allt mer kommer att bli administrativa enheter som hanterar godkännanden. Allt eftersom hittar uppfödare olika vägar för att få sina hingstar godkända, aveln är i dag helt internationell.

– Det kommer även fortsatt att vara selektering av hingstar, men det går inte att hålla uppfödarna innanför skranket längre. Du hittar avkommor från samma hingstar i alla förbund och det finns inte längre någon genetisk skillnad.

– Inget förbund kommer att kunna hävda sin storhet längre. Det borde vara möjligt för de seriösa nordeuropeiska
avelsförbunden att bara samsas och komma överens om att acceptera varandras hingstar utan mankemang.

Så till 10 000-kronorsfrågan: Vilken hingst blir nästa Cornet Obolensky?
– Jag hänvisar självklart till listan över unga lovande hingstar på Horsetelexresults för dem som vill spana framåt.

– Helt ärligt tror jag aldrig att vi får se en ny Cornet. Han var helt bokstavligt talat ett unikum, en ”freak of nature”, en häst med otrolig egen kapacitet och förmåga, atletiskt och mentalt, när han kom fram. I hopp-avel har det gjorts stora framsteg de senaste åren och det blir allt svårare för en hingst att göra så stor skillnad. Lite som med Cardento för SWB, de skapade i sig ett stort avelsframsteg.

– Vi kommer inte att hitta nya som är lika bra, men jag tror på Cornado NRW och Comme il Faut, men även Emerald. Du måste leta efter hingstar som har exceptionellt tydliga förmågor som otroligt scope, supersnabba reflexer och liknande som även har med hästens nervbanereaktioner att göra. Det här är egenskaper som är mycket tydligt arvbara och förs vidare från hingsten. Det går inte att träna hästar till sådant. Emerald är ett naturligt fenomen.

– Sök efter hingstar som har de här egenskaperna som försiktighet, scope och reflexer, så kommer du att hitta dem i stamträdet också.