”Vi skulle behöva ett par miniversioner av Peelbergen i Sverige”

Med Henrik Ankarcrona vid rodret har svensk hoppsport nått världstoppen med ett historiskt OS-guld i lag som grädden på moset. Nyligen presenterades landslagstrupperna för 2022 och återväxten lovar gott inför framtiden. Men även om guldlaget skapat kämpaglöd i leden är vägen till nästa stora bragd inte självklar.

”Vad är hemligheten bakom framgången?”är den återkommande ”tiotusenkronorsfrågan” till guldryttarna – och det krassa svaret stod Malin Baryard Johnsson för vid Jönköping Horse Show i år.
– 30 års tävlande, svarade hon med glimten i ögat.

Under hösten presenterades måldokumentet ”Hoppsportens vision 2030”, vars syfte är att beskriva ”hur hoppsporten långsiktigt ska behålla sin position i världstoppen”. Med dokumentet vill landslagsledningen synliggöra sin vision för alla intressenter i hoppsporten. Målbilden för 2030 är kristallklar.

Målbild 2030

• Svensk hoppsport är världsledande och ett föredöme i den internationella toppsporten.
• Sverige ska fortsatt vara ett föregångsland i hästvälfärdsfrågor.
• Svenska landslagstrupper ska årligen ta mästerskapsmedaljer.
• Sverige ska ha tio ryttare inom topp 200 på FEI:s världsrankning.
• Sverige ska ha fem U25-ryttare inom topp 100 på FEI:s U25-rankning.
• Nationella 5* tävlingar, attraktiva för både ryttare, hästägare och sponsorer, finns över hela landet, under hela året och är förberedande för CSIO3*.
• Sverige ska ha nyckelpositioner i FEI och EEF och därmed ha en betydande roll i utvecklingen av den internationella hoppsporten.

Målbilden bryts sedan ner i allt från uppfödarnas roll i sporten och hållbart tävlande till hur de unga ryttarna ska lotsas rätt i sina satsningar. På hästsidan pratar man om att skapa hästägarkoncept och mötesplatser för uppfödare och ryttare – och unghästträningar på initiativ av landslagsledningen. På ryttarsidan nämns Svenska Ridsportförbundets ryttarutvecklingsprogram som ”en självklar plantskola” och vikten av att tidigt skapa ett personligt varumärke.

Tränarna har också en central roll i visionen, där de tar ett helhetsansvar för ryttarens och hästens utveckling. De är också involverade i tränings- och tävlingsplanering och har ett nära samarbete med landslagsledningen.

Utomhus-SM mest attraktiva tävlingen

På tävlingssidan är det nationella tävlandet i fokus. ”Det finns ett stort utbud av svenska, attraktiva nationella tävlingar som gör att ryttare väljer att tävla i Sverige”, står det att läsa. Tävlingskalendern ska göra det möjligt att ”bedriva en kvalitativ sportsatsning året om”. I visionen målas utomhus-SM upp som Sveriges mest attraktiva nationella tävling, det finns en GP-serie inomhus och ytterligare en utomhus, och det finns etablerade serier och cuper på flera nivåer. ”Laghoppningar på nationell nivå är en plantskola för framtidens mästerskapsryttare”, står det vidare.

Gällande den svenska banbyggnationen finns det ett utvecklat tävlingssystem baserat på stjärnmärkningen, med Grand Prix som mål på flera nivåer. Teknisk svårighetsgrad och högkvalitativt hindermaterial optimeras för att utveckla både ryttare och häst.

På sponsorsidan är hoppsporten högvilt bland ”kapitalstarka företag och starka varumärken”. Det finns också ”flera GP-serier med spel, statistik, snygg inramning och spännande livesändningar som gör den nationella sporten attraktiv”. Samtidigt delas det också goda historier för att bygga profiler i sporten.

”Måste vara tydligt vart vi ska”

Det är en stark vision som Henrik Ankarcrona har varit drivande i att ta fram tillsammans med en lång rad nyckelpersoner inom svensk rid- och hoppsport. Men lika lite som han hade kunnat ta fram idéerna helt själv, lika lite kan han genomföra dem själv, menar han.

– Det är något som jag tycker är viktigt och som vi behöver göra för hoppningen, men jag har inte mandat att genomföra allt själv. Däremot är det en del av mitt uppdrag att skapa en samsyn och få med så många som möjligt på tåget. Mycket av det här ligger på hoppkommittén och andra organisationer och tillsammans behöver vi hitta verktygen för att nå dit vi vill. Jag kan förhoppningsvis driva frågorna och få folk med mig, säger Henrik Ankarcrona.

– På sikt tror jag att det kommer att behövas en liten styrgrupp – med människor som är initierade i sporten – som kan jobba praktiskt med de här frågorna. Alla vill ju framåt men då måste det vara tydligt vart vi ska. Om vi har ett gemensamt mål, tror jag att vi har mycket vunnet.

Vill hjälpa till

När Henrik Ankarcrona blev förbundskapten 2016 var ”hästrekrytering” en av hans främsta ”käpphästar”. Ett unghästprojekt med sikte på Tokyo blev startskottet för den målinriktade unghästutveckling som sker inom ramen för Svenska Ridsportförbundet idag. Nästa års första träningar för lovande unghästekipage sker redan i januari och tränare är ingen mindre än Rolf-Göran Bengtsson, berättar Henrik Ankarcrona.

– Det är inte för att jag tror att vi ska hitta hästar som ingen annan har gjort, men om vi kan stimulera några hästägare och ryttare att satsa vidare är det värt mycket. Vi hjälper till med det lilla vi kan, till exempel om någon vill ha hjälp med att matcha sin häst. Det är fantastiskt kul om vi kan få vara med och hjälpa dem vidare. Om vi kan ge stöd och göra så att några känner sig sedda och behåller hästen, en del kommer alltid att sälja, är mycket vunnet. Plötsligt är det en häst som tar sig hela vägen.

Att unghästutvecklingen ger utdelning råder det ingen tvekan om. Bara under pandemin har flera av unghästtalangerna gått vidare till större uppgifter. Point Break finns numera hos Ben Maher, Casanova Hästak står i stallet hos det unga grekiska stjärnskottet Ioli Mytilineou (och rids av hennes OS-ryttare till mamma) och Selfie BT flög nyligen över Atlanten till Jessica Springsteen medan Thelma Hästak stannade på hemmaplan med Peder Fredricson i sadeln.

– Att Ben Maher har köpt en häst i Sverige är förstås en fjäder i hatten, det visar på vilken högkvalitativ avel vi har. Helst skulle vi förstås vilja att alla bra hästar stannar i Sverige, men så fungerar det inte i verkligheten. Kan vi attrahera fler intressenter som gör att hästar stannar i Sverige, kan vi lyfta den fantastiska resan som hästarna och ryttarna gör för att bygga de svenska lagen, då är jag säker på att många skulle vilja vara med på en sådan resa, säger Henrik Ankarcrona.

Han nämner nystartade Olympiska hästägarklubben som Svenska Ridsportförbundet och Sveriges olympiska kommitté har skapat för att uppmärksamma hästägarnas del i de framgångar som i somras resulterade i ett olympiskt lagguld.

– Kanske att Hoppsportens vision 2030 även kan vara en vision för potentiella hästägare och investerare?

Sneglar på dressyren

Ryttarnas talangutveckling är också något som Henrik Ankarcrona brinner för. Här lyfter han fram Svenska Ridsportförbundets ryttarutvecklingsprogram som grogrund för framtida mästerskapsryttare. Ett par av de yngre ryttarna i den färska B-truppen har exempelvis vandrat den vägen. Att tidigt få hjälp med matchning och management är en viktig ingrediens, menar han.
– Jag tror det går att göra mer för att fler ska få tillgång till den här hjälpen. Bland annat försöker vi frigöra fler platser.

Att utnyttja ungdomsserierna, exempelvis Arena Youth Tour, Lövsta och Torstensons, för mer än tävlande kan vara ett annat sätt att guida de yngre ryttarna i deras satsningar, fortsätter Henrik Ankarcrona.
– Tävlingen är det viktiga men det finns också möjlighet att bygga in avsuttna träffar, där vi kan förmedla kunskap kring saker som matchning och träning. Det finns en stor poäng i att samlas och där tittar vi på om vi kan göra något extra för dem som är lovande och vill satsa framåt.
– Dressyren gör det bra med Plantskolan och Knytkalaset, men vi behöver titta på vad som fungerar för hoppsporten som är mycket större. Allt behöver inte heller ske i förbundets regi, Dressage Power är ett bra initiativ som redan finns.

Vill inte åka till Spanien

Förädlingen av både hästar och ryttare mynnar till syvende och sist ut i det här enträgna tävlandet som Malin Baryard Johnsson talade om på Elmia. Även hästägarna och sponsorerna är främst investerade i själva tävlandet, menar Henrik Ankarcrona. Och här finns det en del att göra om visionen ska kunna uppfyllas.
– Vi skulle behöva ett par miniversioner av Peelbergen i Sverige. Ett par anläggningar där vi verkligen kan komma samman och hålla tävlingar, utan att behöva åka hela vägen ner till södra Spanien med våra unghästar.

Storsatsningarna i Flyinge och på Tärnö Säteri ser Henrik Ankarcrona som ett steg i rätt riktning.
– Det är fantastiskt roligt med Flyinge och Tärnö, här måste det till privata aktörer för att göra det möjligt. Men det vore bra om även kommuner och andra kunde vara med och bidra. Vi behöver skapa professionella tävlingsanläggningar, där sponsorer kan gå torrskodda från bilen till arenan. Om vi vill attrahera ännu fler intressenter i hoppsporten måste vi också kunna ta hand om dem.

Viktig sporre för unga ryttare

Henrik Lannér, landslagsledare för junior och young rider, är inne på samma spår som Henrik Ankarcrona. Både för att de unga ryttarna ska få bättre förutsättningar att växa till mästerskapsryttare och för att hästägarna ska vilja satsa.
– Vi behöver skapa en attraktiv nationell tävlingsscen, säger han.
– Vi har GHS, Falsterbo och Friends, men det är förbehållet några få ryttare. I min värld hade vi behövt ha ett Jönköping Horse Show i månaden. En tävling som gör att hästägare vågar fatta det där irrationella beslutet och behålla hästen, även om de inte är stenrika. Något som de kan se fram emot, där det är realistiskt att få en plats.

– Det är bara att titta på Belgien och hur bra det går för dem. För 35 år sedan var det rätt skralt med tävlingar i Belgien och nu kan du hoppa på toppentävlingar 45 helger om året. Det gör det superintressant för både ryttare och hästägare, säger Henrik Lannér.

Att få tävla mot och jämsides med sina förebilder är en viktig sporre för unga ryttare. Många svenska tävlingsarrangörer gör redan ett bra jobb med utvecklande tävlingar för både häst och ryttare – det som saknas är fler ”horse shows”, menar han.
– Då hade alla förutom topp tre kunnat hoppa hemma. Det hade lyft ungdomarna, aveln, hästägarna och allt runt omkring.

Om det var möjligt hade Henrik Lannér gärna kastat om lite i tävlingskalendern också.
– Det hade varit perfekt om SM gick tidigt på utomhussäsongen. Då hade det kunnat fungera som träning och värdemätare inför NM och EM. Men tydligen är det svårt att få till.

Att det är först på SM som de unga ryttarna ställs inför ett högre banhoppningstempo håller han öppet för diskussion.
– Jag tycker det är positivt med ett högre tempo om det är i rätt klasser. Jag vet att det finns länder där allt över 1,35 rids i 375-meterstempo. Hur vi i sådana fall gör det bäst är något som måste diskuteras. Först måste man lära sig att rida, sedan kan man lära sig att rida fort.

”Du måste ha järnviljan”

Det nationella tävlandet är det ena ”guldbenet”, det andra handlar om de unga ryttarna själva, fortsätter Henrik Lannér.
– Det måste finnas en hunger och ett intresse att bli bäst. Du måste lära dig hantverket och att utbilda en häst. Det viktiga är att vi ger ungdomarna verktyg så att de kan utbilda sig själva, för att sedan kunna utbilda en häst.
– När den hästen sedan kommer spelar inte så stor roll om du har nycklarna. Fredrik Jönsson blev bästa svensk vid VM i Tryon när han var 45 år gammal. Att hålla på med hästar är ett maraton och det gäller att våga se det långsiktigt. De som vill bli bäst söker svaren på hur de ska göra.

Flera av de unga landslagsryttarna har helhetsupplägg på toppställen i Belgien och Holland, andra har bildat team med svenska toppryttare på hemmaplan och en del kör sitt egna race.
– Det viktiga är att hitta det som passar bäst för individen. Att få bra hjälp är viktigt, men du måste också ha det där sista. Du måste ha järnviljan och skallen för att lyckas, säger Henrik Lannér.

– Det gäller att inte stirra sig blind på finansiella resurser, den här sporten är inte mer rättvis än livet i övrigt och det går att lyckas även med små medel. Alla får jobba efter sina egna förutsättningar.