Webbchefen: ”Hagar är livet!”

Förra veckans mest lästa artikel var vår chefredaktörs intervju med Lisen Bratt Fredricson. Vi ringde Lisen för att höra mer kring det här med utevistelse och miljonhästar. På Grevlunda går de flesta hästar två och två och sedan den rutinen infördes har skadorna blivit betydligt färre.

Ni läsare jublade. Både i mejl och kommentarsfält.

Ungefär samma positiva entusiasm som när vi publicerade det långa reportaget om systrarna Vendela och Wynja Eriksdotter Rubin, som har alla sina hästar på lösdrift. Glädjen är i regel alltid densamma om vi visar klipp eller skriver texter om britterna Carl Hester och Charlotte Dujardins rutiner kring utevistelse. OS-kusarna går lortiga, leriga och lyckliga, tillsammans, i stora hagar.

Carl Hester har förvisso berättat för oss att en viss ångest kan smyga sig på, särskilt om han vaknar nattetid och det låter som om flocken övar för start i galopptävlingen Grand National.

Men ibland undrar jag om glädjen och entusiasmen liksom gör en avancerad halvhalt mellan tangentbordshurra:et och många hästmänniskors egen vardag. För det går väldigt många hästar ensamma, i små hagar.

I min absoluta närhet och säkerligen även i din.

Jag erkänner utan omsvep att jag själv gått i bräschen för falangen ”Katastroftänkande hästkvinnor”. Och hästar i min ägo har tillbringat alldeles för många timmar i små sandhagar som på sin höjd kunde rymma ett eller två samlade galoppsprång.

De har även haft både lindor och skydd. Samtidigt. Skämmigt. Men ja, sant.

För två år sedan köpte jag den dyraste häst jag någonsin har ägt. Man kan säga att han länsade allt vad stålar heter. Han hade inte varit ute i hage på flera månader när han kom hit. Och han var mer ett explosivt popcorn på fyra ben än en gräsätande individ både på in- och utsida. Sedan ett år tillbaka går han – efter att ha börja spränga staket – i stora hagar tillsammans med två artfränder. Han är helt utan skydd och har sedan dess inte haft en enda skada.

Däremot är han numera lugnet själv, där spänningar i kroppen och stressat beteende är ett minne blott.

Slump, tur eller evolution min i hästhållning?

Hur gör du?

Detta är en krönika – en personligt skriven text. Åsikterna är skribentens egna. Den publicerades första gången i Ridsport nummer 6/2024.