William Nilson Fryer: ”Vi har gjort oss till åtlöje inför resten av världen”

Ridsporten står inför en evolution. Den är naturlig med tanke på människans ökade medvetenhet om djurs rättigheter och den är så välkommen av mig.

I 20 års tid har jag tillsammans med min sambo och kollega Anna Freskgård utrett och tränat hästar åt kunder som upplevt att deras hästar har svåra inkorrekta beteenden.  

Dessa beteenden är uppkomna ur hästens egen naturliga repertoar av försvars- och flyktbeteenden. Men i mänsklig kontext så blir dessa beteenden mycket svåra att hantera och i många fall farliga och vissa fall fatala. Både för hästen och för människan.

Beteendena är ett svar på att hästen inte får möjlighet att tillgodose sina naturliga behov. En av de vanligaste orsakerna gällande de hästar vi möter är att rörelsebehovet inte har tillgodosetts på ett individanpassat sätt utifrån ålder, exteriör och vilken fas hästen är i sin utbildning. 

Att inte tillgodose hästars rörelsebehov korrekt innebär att vi går emot hästens natur rent fysiskt, någonting som kan skapa problem för den både fysiskt och psykiskt.

Det i sin tur kan leda till både små och stora skador.

I många fall har hästarna som kommer till oss försökt dölja en skada. Som i sin tur stimulerar en smärta hos hästen, vilket ger ett oönskat beteende.

Istället för att förändra oss själva i sporten har vi nu gjort oss till åtlöje inför resten av världen.

William Nilson Fryer

Oavsett uppkomst av skada måste den – enligt svensk djurskyddslag – detekteras, diagnostiseras, behandlas och rehabiliteras. Om hästen visar att den inte vill utföra ett beteende i träningen så kan frågan vara fel ställd av hästens tränare (ryttaren). Det kan visa på brist på kompetens hos tränaren för att utföra uppgiften, varpå man bör ifrågasätta sig själv om man är kapabel att utföra det.

Det kan naturligtvis också vara ett symptom på att hästen rent fysiskt inte kan utföra det beteende vi ber om oavsett anledning (referens Can’t Jump Won’t Jump av Marianne Davies, Joseph A Stone, Keith Davids, Jane Williams och Mark O’Sullivan). I dessa fall handlar det om att ta ansvar för sin häst och ta reda på exakt var hästens gräns går och varför den gränssätter. Att försöka generalisera ett beteende är tyvärr allt för vanligt i ridsporten, vilket enbart skapar problem för alla – därav dagens debatt.

Tron på avsaknad av att ge hästen den tid som krävs för att komma dit vi vill skapar massa fula genvägar. Vilket tydligen har varit okej i ridsporten i många år.

Men inte nu.

Det går att att skapa jättefina interaktioner mellan människa och häst– utan tvångstyglar eller andra tvångsmetoder.

William Nilson Fryer

Istället för att förändra oss själva i sporten har vi nu gjort oss till åtlöje inför resten av världen.

Vi har börjat förlora vår social licens to operate. Väl tappad – förlorad för evigt.

Med den vetenskap vi har tillgång till idag så går det träna hästar utan att behöva använda inlärd hjälplöshet som metod. Det är ett oetiskt och förlegat sätt. 

Med tillräcklig vetenskapsbaserad kunskap om hästar och individkännedom hos den häst du tränar så går det att skapa jättefina interaktioner mellan människa och häst– utan tvångstyglar eller andra tvångsmetoder.

Det gäller att ha en väl tillpassad utrustning som sitter bekvämt på hästen och som underlättar kommunikation istället för att bidra till härskartekniker.

Det är nu upp till var och en att ta en titt i sin egen omgivning i stallet och städa upp. 

För min egen del upplever jag att hästägare som påstår att deras hästar är dumma numera har svårare att rättfärdiga sina påståenden. Vi måste förstå att det är deras/hästägarens fulla ansvar varför hästen beter sig som den gör istället för att bara skylla på att den är dum.

Det är härligt med nya tider. Tack för den här förnyelsen.

William Nilson Fryer, hästtränare