28-åring klarade buköppningen

Thincy har gått SM i fälttävlan – kanske lite otippat eftersom det handlar om en tinkerhäst. Ännu mer otippat blir det när ägaren Christine Norelius berättar om stoets första tid hos familjen. 

– Det var en vuxen person som haft Thincy i några månader men blivit rädd. Vi var på jakt efter familjehäst, berättar Christine, som slog till på hästköp. 

Thincy visade sig vara allt annat än lätt. 

– Det räckte med att man höjde rösten så gick hon i taket. Det gick inte att sitta på henne, och vi insåg att hon varit med om mycket. När vi hanterat henne i ett år började vi rida, men det var som att vi red in henne från början. Vi red mycket i skogen. Hon var flyktbenägen och skenade ofta. 

Trots allt kunde Christines dotter Frida så småningom börja tävla.

– Vi började i låga klasser, det gäller att inte förta sig. 

Thincy var ingen stjärna första dressyrtävlingen. Men så småningom skulle
D-ponnyn komma att gå  LA P1 och hoppa 1,10. Thincy och Frida var med i två lag-SM i fälttävlan, ena gången kom de tolva individuellt och andra gången blev de individuellt tvåa efter 75 procent i dressyren och ett retligt pet i hoppningen.

Hur var det då att ha en tinker bland alla ponnyer på tävling? 

– Det var lite beroende på vilken del av Sverige vi var i. Uppemot Gävle fanns det fler tinker som tävlade, men i Stockholm var det lite finare och lättare ponnyer. Det blev väl några kommentarer men min dotter brydde sig inte, säger Christine. 

Betedde sig konstigt

Numera är Thincy 28 år och rids inte så mycket, även om hon är pigg och glad. Men i somras när hon gick på bete började hon skrapa med hoven. 

– Hon kan ju vara lite bestämd ibland, när det inte passar så visar hon det. Jag tog in henne i stallet, och där fortsatte hon att skrapa. Jag tänkte att det var något med magen, så vi gick en promenad. 

Under promenaden ville stoet hela tiden lägga sig ner. 

– När vi kom tillbaka till gårdsplanen bara lade hon sig ner på sidan och låg där helt stilla. Jag fick panik. 

När den ambulerande veterinären kom fram jobbade hon i fyra timmar med hästen. 

– Det var flera rektalundersökningar och tio liter dropp. Sedan var det bara att åka in till Ultuna djursjukhus.  

Till slut, efter ett dygn, gick det inte längre att smärtlindra hästen. På 20 minuter blev andning och puls påverkad, och hon tappade blodcirkulation. 

– Man såg hur ögonen bara spärrades upp, och man kan ju tänka på när man själv har ont i magen, säger Christine. 

Veterinärerna berättade att det kan gå alldeles utmärkt att buköppna en äldre häst. I Christines huvud gick tankarna av och an. 

”Jag hade inte mage att säga att vi skiter i det här.”

– Jag stod där med en häst jag haft i 20 år och hon har så högt värde för oss. Thincy var helt fokuserad på att ta sig igenom, jag såg att hon ville leva. Jag hade inte mage att säga att vi skiter i det här. 

Tillsammans med veterinären kom man överens om att öppna buken och titta hur allvarligt läget var. 

– Om man skulle behöva plocka bort en massa tarm så kanske vi skulle avsluta där på operationsbordet. Jag följde med Thincy in i Pre Op-rummet och då slog det mig att detta kan vara det sista jag ser av min häst. Jag sa hejdå, och att vi kanske skulle ses i Nangijala nästa gång.

Det visade sig att grovtarmen hade vridit sig ett helt varv, något som skulle vara ganska lätt att åtgärda. 

Boxvila och sjukruta

Allt kom att gå bra och Thincy fick komma hem. Hon skulle ha boxvila och sedan stå i sjukruta. Nu har hagen utökats, men med zickzackgångar, så att det inte ska gå att få upp tempot. Promenader i skritt har också gått bra. 

– Men dag ett i sjukruta rullade hon sig. Jag var på jobbet och kunde inte göra något. Man kan inte linda in dem i bubbelplast, man gör så gott man kan.

Hittills verkar inte rullningarna ha påverkat läkningen negativt. Men det har funnits ett stort problem: att täcka såret. 

– Bandaget var som ett skämt. På första dagens kväll satt det runt ljumskarna, berättar Christine, som ändå har erfarenhet inom sjukvården från både IVA och operation och är van att lägga om sår.

Dyr gördel

Lösningen blev en sorts gördel som såldes på Ultuna. 

– Den kostade 5 400 kronor för cob, och ändå har den töjt sig och tappat formen. Men jag är tacksam för funktionen för även om bandaget släppt så har gördeln täckt snittet, där det är stor risk för infektion. 

Hittills har Christine tagit det lugnare än vad rehabplanen säger. 

– Man får skritta uppsuttet efter vecka fyra, och rida hur man vill efter tolv veckor. Men jag tycker det känns för tidigt. 

Snart är det ändå dags att sitta upp, för att ta lugna turer i skogen. 

Att buköppna en häst kostar mycket pengar. Var det värt det? 

– För oss är hon väldigt speciell. Hon är inte jättetillgiven, man kan inte ta i hennes öra och inte klia i ansiktet. Men det känns som att hon fattar; jag fick ta bort agrafferna själv och hon lyfte inte en hov. Samma sak när vi jobbade med bandaget, Thincy var så snäll. Hon släpper inte in en till hundra procent, men mer än tidigare. 

– Hon är så himla klok, det är som att hon förstår att det här är hennes räddning, att hon kan leva ett tag till. 

Den här artikeln publicerades först i Ridsport nr 20/2024.