Den ofrivillige joggaren

En lite yngre och en lite mittemellan åldrad sak, den ena har körts in i spann innan medan den andra har bara fått härda att dra däck med mig bakom tömmarna.

Jag har gjort allt möjligt konstigt med dem bara för att jag vet hur jobbigt det är att spänna för djur som tycker det är superäckligt med en vagn bakom sig.

Jag har stått stilla på gården och sparkat grus när jag har tömkört och jag har stått och rört dem med tömmarna på bakbenen då jag inte hade några linor. Sen har jag och Persson haft dem mycket på släp efter vagnen när vi har kört andra individer.

Sen när man har spänt för så måste en stackars hästskötare springa med en longerlina och vara beredd på allt möjligt. Fast mest innebär det att man måste springa med när kusken travar runt dem i flera kilometer (kanske inte är kilometer, men för en stackars hästskötare känns det som det). Man tänker aldrig på hur lång Fredriks gräsbana är förrän man måste springa där, eller hur mycket den lutar…

Min chef kan kanske också jämföras med världens värsta Personliga tränare, när man inte får i sig luft, tror man ska kräkas och tappa både armar och ben och man ber honom att volta eller att man ska få hoppa upp på vagnen så får man svaren ”gnäll mindre spring mer!” Eller ”lyft på benen”. Som tur var skötte de sig utmärkt och jag kunde andas igen.

Snart åker vi ju på nästa tävling, Valkenswaard. Då en häst olyckligtvis har skadat sig, och det är en häst som går allt så har vi fått plocka fram lite andra hästar och testa oss fram. Vi ger aldrig upp!