Team Ankarcrona laddar för SM-final: ”När jag lyssnar på mamma går det bäst”

Namnet Ankarcrona klingar starkt i dessa guldtider och på hopp-SM i Mantorp syns nästa generation på banan. Efter två felfria omgångar ligger Caroline Ankarcrona i delad ledning med sin prickige Hot’n Tot (val f-05 e Okänd-Okänd, äg Ankarcrona Equestrian AB) inför torsdagens final i kategori B på hopp-SM i Mantorp. Den unga ryttaren är glad, men det var inget hon hade trott.
– Jag hade inte så mycket förväntningar, det är mitt första SM, säger Caroline.

– Vi visste att ni kunde gå nolla, det gör ni väldigt ofta. Men det kan också ramla både en, två och tre bommar. Det har vi sett på alla kompisar, att ibland är det lite nerver när det är SM och lite större, fyller mamma Ingrid Ankarcrona i och tittar på sin dotter.

Caroline är dock en ganska cool ryttare.
– Jag brukar aldrig bli nervös, men i måndags var jag lite nervös. Sedan har det varit helt okej.

Lite annat är det med mamma Ingrid.
– Jag är alltid nervös, oavsett om det är SM eller en vanlig tävling. Det är svårt att stå vid sidan av och vilja hjälpa till så gott det går. Men du är väldigt cool, du går bara in och gör din grej med ”Hotte”, säger hon och tittar återigen på Caroline.

Hot’n Tot har funnits i familjen sedan september förra året och har god SM-rutin, inte minst med senaste ryttaren Emma Pettersson.
– Han är väldigt fin att rida, säger Caroline.
– Han kan bli lite stark, men jag lärde mig ganska fort.

– Han har väldigt fin galopp. När man kommer upp i tempo och håller rytmen så främjar det väldigt bra ridning, fyller Ingrid i.

Lyssnar på mamma

På tävling är det Caroline och mamma som är teamet, pappa Henrik Ankarcrona har varit med någon gång. Även hemma är det främst Ingrid som tränar Caroline, och Henrik ibland när han är hemma.
– Han är oftast på stora tävlingar med andra. Han tycker det är jättekul att vara med, men det är svårt att få till det, säger Ingrid.

Tidigare drev Henrik och Ingrid en fullödig ridsportanläggning på Hunneberga i Skåne, men när Henrik tog uppdraget som förbundskapten växlade familjen liv. Hunneberga är sålt och familjen bor nu i en villa utanför Lund. Ingrid arbetar som fastighetsmäklare till vardags och rider inte själv just nu. Några storhästar finns kvar men är utlånade, och ”Hotte” är inackorderad sex kilometer från hemmet.
– Det är en nyvunnen lyx vi har nu, att inte behöva tänka på om underlaget behöver bytas. Men det är klart att man saknar det också, säger Ingrid.

Förhoppningen var att Henrik skulle kunna följa finalen på plats efter tisdagens presskonferens i Stockholm. Men nyligen hemkommen från Tokyo fick han istället köra till Halmstad och avlösa farmor och farfar som tagit hand om småsyskonen Carl och Celine. På söndag tar han tåget till Mantorp för att följa seniorernas SM-final, men då har Ingrid och Caroline lämnat.
– Det är mycket logistik i den här familjen, säger Ingrid.

Jag har förstått att det går ganska bra när jag lyssnar på mamma. Så jag har slutat argumentera.

Ingrid och Caroline är ett sammansvetsat team, som jobbar bra tillsammans.
– Jag har förstått att det går ganska bra när jag lyssnar på mamma. Så jag har slutat argumentera. När jag inte lyssnade på henne i början gick det inte alltid jättebra.

– Du brukar vara jättebra på att följa instruktioner, säger Ingrid till Caroline.
– Vi gör alltid likadant, vi pratar om vad vi ska göra och varför. Vi rider fram, går igenom banan och sedan kör vi.

– Jag går igenom banan många gånger, jag vill inte glömma banan. Det är så jobbigt, fyller Caroline i.

Hur gör du för att komma ihåg banan?
– Vi brukar gå banan en gång. Jag har inget spö på honom, men om jag har det brukar jag dra det i marken när jag går igenom banan. Annars brukar jag blunda när jag tänker igenom den, jag tänker på hur hindren ser ut också, förklarar Caroline.

Tänker du på hur du ska rida mellan hindren också?
– Oftast, men vi brukar inte räkna så mycket galoppsprång. Det känns som att jag kommer tänka ”nu blir det ett galoppsprång för lite”, och så försöker jag lägga in ett. Då blir det inte bra.

– Vi kör mer på ”sitt upp” eller ”följ med”. Det blir lite mycket annars när man är 11 år och ska tänka på alla ridtekniska detaljer. Det gör vi så småningom, men inte här. Vi har bara hoppat medelsvår sedan i april, säger Ingrid.

Såg inte svenskarnas ritter

Innan Team Ankarcrona åkte till SM följde de OS i Tokyo på avstånd, med pappa Henrik ständigt i tv-rutan. Det var nervöst.
– Jag och mina kompisar tittade på alla utom svenskarnas ritter. Jag såg inte enda av svenskarnas språng, men nu har jag gått in och tittat på lite videor, berättar Caroline.

Henrik Ankarcrona har varit förbundskapten sedan 2016. Året efter tog det svenska hopplaget silver på EM i Göteborg och Peder Fredricson tog guld med H&M All In. Samtidigt föddes familjens yngsta barn Celine.
– Det började bra där, säger Ingrid.

Henrik tycks vara lugnet själv i alla intervjuer och det stämmer bra hemma också.
– Han är så där lugn, alltid, säger Ingrid.

– Jag har aldrig sett honom nervös. Han är alltid taggad, säger Caroline.

– Han var pirrig inför OS, och hela den veckan. Han gillar tävlingsmomentet. Men han är alltid lugn, och det är han hemma också, fortsätter Ingrid.

Det var det Henrik tyckte var så jobbigt, att det gick så sjukt bra.

Varför tror du att det gick så bra?
– Hästarna hoppade helt fantastiskt. Det var makalöst. Alla tre hade toppat formen, hela veckan. Malins jobb med Indiana, den omhoppningen hon gjorde var fantastisk på den hästen, som hon fick till det. Och Peders ritt, han var supersnabb. Han har jobbat stenhårt med det. Det är inte en slump att han var snabbast, säger Ingrid.

– Vi var bäst och vi var snabbast. Vi var snabbare än USA, fyller Caroline i.

Ingrid framhåller också den mentala styrkan i hela det svenska OS-teamet.
– De lyckades verkligen hålla det på plats. Det är nästan mest imponerande, att vara bäst hela tiden och bara hålla det. Det var det Henrik tyckte var så jobbigt, att det gick så sjukt bra. Man vet att när det går bra, då trillar det till slut en bom någonstans. Men det ville sig hela vägen.

– Nu fick vi vinna på riktigt, det var en riktig revansch från Tryon. Vi bara var bäst. Det teamet som var där var bäst, och vi var bra på att heja på hemifrån, säger Ingrid som trodde att hon skulle kräkas när det var omhoppning.

”Väldigt lugnt ledarskap”

Vilken roll har Henrik spelat?
– Han är väldigt lugn och sammanhållande, och så vet alla att han har koll på allting. Det är inget som lämnas åt slumpen. Han vaknar inte och tänker att ”det går nog bra”. Han har full koll på allt. Han är förberedd på alla scenarier, han har tänkt igenom allt. Han vet var han har hela sitt team, inte bara ryttare, utan även hästskötarna, Silvia, Rasmus och Rolf-Göran. Alla som var där, alla visste vad de skulle göra, säger Ingrid.

Pappa gör ett viktig jobb.

– Det är ett väldigt lugnt ledarskap. Han slänger inte ur sig en massa ogenomtänkta saker, han har tänkt igenom allt innan. Jag tror att det skapar ett lugn. Sedan har han känt de här personerna länge innan, fortsätter hon.

– Pappa gör ett viktig jobb, säger Caroline.

Att se pappa på tv är stort, men Caroline har blivit lite van. Annat är det med lillasyster.
– Celine som är fyra år tycker det är väldigt spännande att se pappa på tv. Hon saknade honom jättemycket, säger Ingrid.

Vad tänker du när du ser Henrik på tv?
– Att han är duktig på det han gör. Han är väldigt bra. Sedan när man tänker efter så är han det som pappa också, han är lugn och genomtänkt, säger Ingrid.

Svallar det aldrig över för honom åt något håll?
– Jo, men det svallar över. När de vann i Aachen, då var det stort. Han är väldigt jämn, men då var han glad, säger Ingrid.

Henrik ringde nästan direkt efter att Sverige hade säkrat guldet, men det gick knappt att höra vad han sa. Den svenska nationalsången började spelas så de fick lägga på.
– Det var en sådan lättnad att det höll hela vägen. Han är iskall när han säger att de ska ta guld, men det är för att han vet att de kan.

Under torsdagen laddar nästa generation alltså för SM-final, men teamet tar det med ro.
– Vi tänker mycket på att andas, ha kul och göra som vi brukar. Sedan kör vi, säger Ingrid.

Fotnot:
Silvia Torresani är lagets equiterapeut och Rasmus Westergren är landslagets veterinär.