Christel Behrmann: ”Låt svenskfödda hästar hamna hos svenska ryttare”

Gulden glimmade för svenskarna när VM reds i Herning 2022, Sverige dominerade hoppvärlden och väckte allmän beundran. Och viss förvåning.

I Aachen i augusti var allt ”som vanligt”.

På WhatsUp initierades en tippningstävling (som blev väldigt populär) och där var det en hel del som hade Sverige på medaljplats. Jag gick visserligen aldrig med i tävlingen, men jag hade aldrig tippat svenskarna som medaljkandidater. Inte ens det faktum att guldkillarna från Herning, Peder och Henrik, var med fick mig att tro på dem. Möjligtvis en säkrad OS-plats, alltså en plats bland de sju bästa.

Det blev inget av det, varken det ena eller det andra, sista lagrundan blev för svår. Så, där har vi det igen: det vi fick uppleva under guldåren var unikt. En ytterst begränsad epok när ett helt lag otroligt dedikerade och skickliga ryttare samtidigt hade hästar av världsklass.

Kan vi komma dit igen? Inte omöjligt. Förbundskapten Henrik Ankarcrona har gett en hel rad ryttare chansen i nationshoppningar. 

De här ryttarna, och hästarna, har fått testa sig och känna på den lite högre nivån. Förhoppningen är att de har tagit till sig av erfarenheterna och ordentligt börjat fundera på vad det är som brister, vad det är som fattas för att nå längst upp. Att det inte räcker att någon gång göra ett bra resultat i någon stor hoppning, utan att prestationsnivån måste vara konstant.

På ungdomssidan finns potentiellt påfyllningsmaterial. Nyligen vann ett young riderlag prestigefyllda FEI Nations Cup Youth-finalen i Nederländerna. Överlägset. 

Men liksom för seniorryttare som vill upp på medaljnivå, gäller det för ungdomarna att inte nöja sig. De har jobbat för att nå dit de är. Det är ett steg på vägen, men det är nu det verkliga jobbet börjar. Hårt jobb, varje dag, inte lämna något åt slumpen: noggrann i varje planering, i varje ritt. Alltför många försvinner efter ungdomsåren, kanske för att de inte orkar/vill göra jobbet.

Där fyller förhoppningsvis U25-satsningen en viktig funktion att motivera och engagera blivande stjärnor.

För framgångar i framtiden krävs så klart också bra hästar, och att bra hästar hamnar hos rätt ryttare. Inte utländska. 

Två av hästarna i VM-finalen (Singclair och Point Break) var svenskfödda. De borde haft blågula ryttare på ryggen. Vi behöver inte gå över ån efter vatten, det finns svenskfödda hästar som är tillräckligt bra. Det gäller bara att uppfödarna/ägarna inte betraktar det som status att ha sålt utomlands. Och att de marknadsför sina talanger här hemma.

Detta är en krönika – en personligt skriven text. Åsikterna är skribentens egna. Den publicerades första gången i Ridsport nummer 12/2026.