Alla ville se den vita sagohästen

Det var 1990, ett år som kom att bli en milstolpe i världens ridsporthistoria. För första gången arrangerades nämligen ett världsmästerskap där samtliga grenar deltog. Och det var Stockholm som stod som värd. Svenska förbundet hade förberett i åratal och man arrangerade till och med ett för-VM för att trimma organisationen för dessa tävlingar som gick mitt inne i storstaden.

Världens bästa hästar och ryttare samlades nu under två sällsynt sommarvarma veckor och hela Stockholm befann sig i ett lyckligt happening, med tusentals människor som minglade i tälten på Valhallavägen, vandrade i backarna på Djurgården och tittade på fälttävlans terrängbana och/eller körningens maraton och som fyllde läktarna på huvudarenan, anrika Stockholms Stadion.

Men mitt bland alla berömda hästar från alla världens hörn var det en som stack ut, en särskild som alla ville se. Det var vite Milton, John Whitakers sagohäst, hästen som blivit en legend redan under sin aktiva karriär.
Som arbetande journalist hade jag möjlighet att gå bakom kulisserna, vilket bland annat innebar framridningen och områdena däromkring i anslutning till Ryttarstadion. Jag strosade gärna där när det fanns tid, och tittade på hästar som leddes eller som mjukades upp under sina ryttare. En dag var det ett par skimlar som gick där. Speciellt en av dem var liten och såg ganska oansenlig ut, en häst man egentligen inte lade särskilt märke till. Men det var något med blicken, något i ögonen, som ändå skiljde den från de andra.
Det var Milton.

Milton blev vacker inne på arenan. Med sin flygande vita man, sin obändiga vilja, spetsade öron och vakna blick var han undantagshästen som blev Stockholms-VM:ets clou. Det blev visserligen ingen guldmedalj, men brons med brittiska laget och silver individuellt räckte mer än väl för alla hans fans.