Beridarbloggaren: ”Ett förtroende att förtjäna”

Igår kom senaste Tidningen Ridsport, bland annat innehållande min första krönika för i år. ”50/50 är inga bra odds” är rubriken, och krönikan handlar om unghästens rätt till en trygg utbildning.

Ni som följt bloggen ett tag har nog inte missat att jag verkligen är intresserad av just unghästutbildning. Att arbeta med unga hästar är så otroligt givande, av minst hundra olika skäl. För det första tycker jag att det är ett roligt uppdrag att få vara den som lägger grunden för hästens fortsatta karriär som ridhäst. Det är häftigt att börja med en häst som är helt orörd träningsmässigt.

Visst är det en del jobb, men en omsorgsfullt lagd grund kan spara massor av arbete i framtiden. Det är lite som att åka upp ett skidspår i nysnö, tyngre än att köra där någon annan redan åkt, men det blir precis som man vill ha det. (Egentligen är jag för lat för att åka längd och kör bara utförs, men tanken i alla fall!)

Jag gör verkligen inte anspråk på att vara någon sorts expert eller guru i unghästutbildning och jag är fullt medveten om att det finns tusentals saker jag måste lära mig och göra bättre. Men jag tror att man kommer väldigt långt med lugn och tålamod, med en tydlig plan, och genom att tänka efter före. Ödmjukhet inför uppgiften och inför hästen, och framförallt en förståelse för att den unga hästen inte vet vad vi vill förrän vi lyckats förklara det.

För det är ju så att de hjälper vi använder på den skolade hästen inte betyder någonting alls för hästen som ännu inte utbildats att förstå dem. Även om aveln går framåt och hästarna blir mer och mer talangfulla så föds de inte med inbyggda knappar, den oridna hästen vet inte att den ska gå framåt när ryttaren trycker med benen på magen. Och det är just där i fascinationen ligger för mig, att få sätta dit knapparna och lära hästen vad önskat beteende på respektive hjälp är.

Det är som en klok lärare vi hade på Flyinge sa, man kan lära hästen att gå framåt när man drar i manen om man nu skulle vilja det – men hur praktiskt skulle det vara när nästa ryttare ska upp på ryggen? Istället försöker de flesta av oss som rider att utbilda hästen efter samma signaler, så att vi talar samma språk allihopa.

Samma språk med hästarna, oavsett världsdel. Foto: Anna Blomdahl

I unghästutbildning händer allt så snabbt – i både positiv och negativ bemärkelse. De flesta unghästar tar till sig fort, och därför gäller det ju att vi får så många önskvärda reaktioner som möjligt. Jag brukar tänka att det ska vara lätt för hästen att göra rätt. Att man lägger upp arbetspassen på ett sätt som ger optimala förutsättningar att lyckas, att man med noggranna förberedelser ger sig själv och hästen så bra odds som möjligt.

Inte minst så vill vi att hästen ska tycka att det är roligt att arbeta, att den ska känna sig nöjd och uppskattad. Vi ska vara trygga ledare som det är givande för hästen att umgås med. Vad har hästen för anledning att släppa upp oss på sin rygg, egentligen? Det är ett förtroende vi måste förtjäna.

3-årstest 2014, examen efter inridning för Susanne & Thorbjörn Sjunnesons fina Zunshine.