Bertil Frost fyller 80 år: ”Hästarna håller mig ung”

Ålder är inget som bekymrar Bertil Frost, hans dagar är fyllda med hästar och hästverksamhet.
– Fast jag rider ju inte så mycket längre, säger han med ett skratt. Det får andra göra.

Det började i Tunaparken i Lund. Där låg en ridskola och där fick Bertil börja rida, på stora hästar. Då var han sex år gammal. Det var gamle körmästaren på Flyinge, Nils Lindstrand, som var ridlärare och som gav Bertil den första grunden i ridningen.

Bertils föräldrar var inte speciellt hästvana själva men de sa inte nej till det här intresset, även om mamma tyckte att det allt såg lite farligt ut.
– Gå inte för mycket till hästarna, sa hon till sonen.

Grunden var dock lagd för ett livslångt intresse och en växande kunskap. Men först blev det några år på K4 i Umeå. Unge Frost satsade på officersutbildning och här fanns det drygt 400 hästar att öva på. Han kom dit 1962 och var kvar till den så kallade ”avhästningen” 1967.

Befälen på K4 såg snart att här hade de en man som kunde rida, som förstod sig på hästarnas beteende och som aldrig var rädd.
– Jag fick rida officerarnas hästar, det var inte alla som fick det.

Tog sig an ”galet” sto

Bertil blev också snart känd för att klara av det mest ”omöjliga” i hästväg.
– Det fanns en remont i stallet som var känd som ”galen”. Ett sto som ingen varken kunde eller ville försöka klara av. ”Ohanterbar”. Hon skulle gå till slakt, det var den enda utvägen.

Bertil bad att få försöka med hästen och det var väl okej, tyckte ledningen. Stoet hade mest gått mellan två boxar. När det var mockningsdags drevs hon över i en annan box och sedan tillbaka igen.
– Jag gick in i boxen och gjorde i stort sett ingenting mer än att jag bara var där. Hon stod mot väggen med öronen bakåtstrukna, fruktansvärt misstänksam.

Men undan för undan började hästen uppskatta Bertils dagliga besök och efter en tid kom hon fram och kollade upp honom ordentligt och sedan var det svåraste gjort.
– Vi blev kompisar!

Så pass bra kompisar att när hästperioden var över i Umeå och hästarna såldes eller togs bort, ja då köpte Bertil sitt ”galna” sto och tillsammans tog de tåget hem till Lund.

Fullifan, (enligt stamboken Full of Fun) som hon hette, fick så småningom en karriär på hoppbanan, hon fick flera fina föl och så småningom blev hon också A-premierad. Stammen var Slide on xx-Papaver.
– En fin häst som jag hade i många år.

– Det var många, med tiden kända hästkarlar som fanns i Umeå på den tiden. Som till exempel Anders Lindgren, Per Fresk, Tor Burman och Dadde Nätterqvist.

Bertil har många goda minnen från Umeå och hans förmåga att klara av även de ”omöjliga” hästarna fick han visa många gånger. Inte minst när vissa av hästarna skulle lastas och trots allt kunskap som fanns, aldrig gick på en transport frivilligt ja, då kunde Bertil gripa in. Ett kort resonemang med hästen och sedan gick den på.
– Det kändes bra, då kunde jag bli stolt!

När han fick frågan hur han egentligen gjorde med de där hästarna som hade rykte om sig att vara ”svåra” hade han egentligen inget konkret svar. Hans klokskap, kunskap och erfarenhet fungerar med hästarna och så har det varit genom hela hans hästliv.

Det fungerar om man gör rätt och Bertil gör rätt. Även om det har kostat honom en sju-åtta hjärnskakningar och brutna revben. Bland annat.
– Jungfrulin var en sådan där häst som kom till mig, berättar Bertil.
– Hon var uppfödd av Sixten Pohl i Röstånga och inte helt lätt. Kastade av mig över sargen i Lunds ridhus. Vi hade en hel del duster men jag ville inte ge mig och till slut blev hon riktigt bra, och väldigt framgångsrik i hoppning med Arne Håkanson i sadeln. (Ulla Håkansons man, reds anm).

Tillbaka i Lund blev alltså LCR Bertils bas. Uppskattad chef men framför allt en tränare som många gamla LCR-ryttare minns med mycket glädje. Det blev snabbt fullt i Bertils grupper om det så var den mer avancerade hoppgruppen eller drop in-ridningen på fredagsmorgnarna med ett gäng ryttare på olika kunskapsnivåer.

Det gjorde ingenting för Bertil hade full koll. Främst på hästarna, hans arbetskamrater, som inte hittade på så mycket när chefen stod i mitten av ridhuset.
– Man måste ha förmågan att läsa hästen, säger Bertil.
– Göra rätt, vara konsekvent, ha en bra kommunikation och se att hästarna lyssnar. Då är det inte så svårt.

Många sätter likhetstecken mellan Bertil Frost och Åskmolnet 483 (e Meteor xx-Locarno) – skimmelhingsten som blev hans tävlingskamrat i många år, med stor framgång, bland annat en femteplats i Falsterbos hopp-derby.
– Han var egentligen inte så modig från början, men han utvecklades till en fantastisk hopphäst. 1,60 hög hoppade han betydligt högre när han var som bäst. Han kom till mig när han var fem år gammal och han blev 22 år.

Bertil Frost gifte sig så småningom,. Hans dåvarande fru Gunlög, (idag medlem i svenska landslaget i sportkörning) kom även hon från Umeå och tillsammans var de ett mycket framgångsrikt par i hästvärlden – gård i Löberöd i Skåne, framgångsrik hästuppfödning och båda i topp på tävlingsbanorna.

Och så LCR förstås. Bertil var som sagt trogen sin klubb i över 50 år. Ett svårslaget rekord i häst-Sverige. Men nu är den tiden historia. Numera hittar man Bertil Frost på en gård i Flyinge. En av hans gamla elever, Ulrika Schön, köpte nämligen Hästgården Amerika för några år sedan tillsammans med sin man Robert. Och hit flyttade Bertil sina hästar och sina träningar och sitt samarbete med familjen Schön.
– Bertil och jag träffades på LCR, jag red för honom där, berättar Ulrika.

Och när hennes man fick ridlektioner av sin fru i present, ja då blev det som ett startskott för en spännande verksamhet med hästar.

I hagarna runt den vackra gården går läckra unghästar som basas av chefen i flocken, For Joy SN efter Cardento, mamma till Joystick (e Jaguar Mail) som Bertil fick pris för nyligen – Årets uppfödare. Joystick rids mycket framgångsrikt i fälttävlan av Aminda Ingulfson.
– Och For Joy är dräktig igen, berättar Ulrika.

Det var inte alls svårt för Bertil att avsluta sin tid på LCR och byta mot gården i Flyinge. Här har han ett riktigt bra hästliv och ett lika bra samarbete med Ulrika och Robert.
– Jag är här sju dagar i veckan och när jag åker härifrån är jag redan igång och planerar för kommande dagar.

Nu fyller han alltså 80 år, Bertil Frost. Inget som han reflekterar så mycket över.
– Jag känner mig absolut inte gammal. Hästarna håller mig ung!