LedareEn häst får flera rapp på Falsterbo, men när Catharina Hansson söker svar från FEI:s högsta domaransvariga möts hon av tystnad, dag efter dag. Den varning som sägs ha delats ut går inte heller att hitta i FEI:s register. Fjorton år senare ekar Monty Roberts fråga: Vem är den värsta skurken – den som håller i piskan eller den som skapar reglerna?
Chefredaktören: FEI-domarna tiger efter spörappen – då ekar Monty Roberts fråga

En häst får flera rapp efter ett stopp på Falsterbo Horse Show. Filmklipp som visas i SVT väcker starka reaktioner. Agerandet hade inte varit tillåtet enligt svenska tävlingsregler och strider mot svensk djurskyddslag, men tävlingen är internationell. Därmed gäller det internationella regelverket.
För att förklara, skapa transparens och sprida kunskap om hur reglerna fungerar försöker jag gång på gång, under flera dagar, få tag i Ground Jurys ordförande Susanne Macken eller någon av tävlingens överdomare utan att få kontakt. Man kan fråga sig varför. Till SVT säger Macken att agerandet var tillåtet, men att ryttaren ändå fått en varning.
När vi sedan följer upp detta hos FEI finns ingen varning registrerad – deras pressavdelning svarar att det förmodligen endast var en muntlig varning som delades ut till den nu också VM-aktuella ryttaren.
Nu får allt detta mig att tänka på en fråga jag fick för fjorton år sedan.
”Vem är den värsta skurken, den som håller i piskan eller den som skapar reglerna?”
Den som frågade var Monty Roberts, hästtränaren som blev världsberömd som ”mannen som lyssnar på hästar” och som helt nyligen gick bort, 91 år gammal. När jag tillbringade en dag med honom här i Sverige 2012, pratade vi om våld, sporrar och spön, dressyr och rollkur och om hur bedömningssystem kan styra människor mot en mer eller mindre hästvänlig ridning.
Ett spö var inte våldsamt i sig, menade Monty. Det kunde ligga på ett bord i tio år utan att skada någon, eller det kunde användas som en lätt beröring. Det var handen som höll i det, avsikten och användningen som avgjorde. Det är lätt att rikta ilskan mot den handen, som håller i piskan. Men viktigare, menade Monty, är att granska systemet som avgör vad handen får göra.
När jag körde Monty Roberts tillbaka till hotellet i Malmö den där iskalla aprildagen, var han 78 år och trött efter en lång arbetsdag. Han visste att han själv inte skulle hinna uppleva den värld utan våld mot hästar som blivit hans livsmål.
Men han hade hopp.
”Nästa generation kommer att greja det”, sa han och gav mig ett sista segervisst, vitt cowboyleende innan vi skildes åt.
Nu är Monty borta och nästa generation håller i rodret. Och i spöet.
Men också i regelboken.
Detta är en krönika – en personligt skriven text. Åsikterna är skribentens egna. Den publicerades första gången i Ridsport nummer 10/2026.
Så arbetar Ridsport
Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Ridsport är oberoende och fristående i förhållande till ekonomiska, privata, politiska och andra intressen.












Följ Ridsport på