Dramatik i Aachen

Då fick vi stå under tak medan hopphästarna galopperade omkring. Här är vi inte kinkiga, körmänniskor härdar det mesta. Kanske blev vi något bittra när hästarna gick som allra bäst och man var redo att köra in och det kommer folk och viftar och stoppar oss. Men vi är ju inga vädergudar och är tacksamma att vi slapp den hagelskuren som de hade varnat med.

Dag två-dressyren gick ännu bättre, tyvärr inte poängmässigt. Något att jobba på inför EM.

Maratondagen tror jag de flesta var väldigt oroliga över värmen. Fläktar och isvatten i mål för hästarna skulle hjälpa dem att kylas ner. Jag och Helena såg till att befinna oss i veterinärpausen mellan sträcka A (där när de kör en sträcka i skog och mark innan hinder sträckan. Också denna med en minimi- och maxtid.) och sträcka B. Hällde vatten både över djuren och över oss själva. Sen cyklade vi runt och ursäktade oss hejvilt för passerande tyskar som tagit med hela familjen för att kika på spektaklet. Någon tråkig volt i ett hinder, men hästarna var piggare i mål än vad vi hade väntat vilket gladde oss.

Precisionen på sista dagen var veckans bästa, det bara flöt genom zick zacken, noll bollar men en halv sekund över tiden… låt mig upprepa detta, en halv sekund! Vi trodde inte vi skulle komma till omkörningen eftersom det var ändå ett gäng som varken hade boll ner eller tidsfel. Så där skrittade vi lugnt tillbaka till lastbilen och spände ifrån och bytte om när mischa ringde och sa att vi skulle på omkörningen. Bara tillbaka igen, Persson fick lära sig en ny bana och hästarna fick ladda om.

När man vet att man som sämst kommer sjua och det är en bana med långa avstånd, då kör man. Och det gjorde han också, någon boll som flög men vi placerade oss både i precisionen och totalt. Om det är någon prisutdelning som är magisk så är det nog den i aachen inne på stora arenan.

Snart landslagsträning innan EM och sedan händer det…