Häst är som barn

Den här kvällen, den fjortonde juni, för exakt nio år sedan så möttes Sverige och Bulgarien i fotboll. Det var Sveriges premiärmatch i EM och Sverige vann med 5-0, vilket var Sveriges största seger i EM-sammanhang någonsin. Det var Europamästerskap i Portugal och Sverige vann sin grupp, men förlorade i kvartsfinalen emot Holland efter straffar.

Hur minns jag då detta? Det är ganska enkelt, jag missade den matchen eftersom min yngsta dotter hade bestämt sig för att det var dags att äntra världen, just denna fotbollshistoriska kväll. Dock fick jag löpande uppdateringar av personalen på sjukhuset, och jag hörde hur personalen jublade vid varje mål.

Nio år går både fort och långsamt på en och samma gång. Nio år har försvunnit ner i historieböckerna sedan den där junikvällen men när man tänker tillbaka på hur mycket som har hänt sen dess så känns tiden lång, nästan oändlig.

Det har varit ambulanshelikopter och brännskador. Det har varit svåra sjukdomar och det har varit många långa nätter utan sömn och tonvis med oro och sorg.  Naturligtvis så har det också varit många bra saker. Det första leendet (och alla de tusentals leenden som har följt sen dess). Treåringen som hoppade runt hela BVC på ett ben, bara för att vara lika bra som sin två år äldre syster, och som läste högt ur böcker när hon var fem av precis samma anledning.

Ja, jag är väldigt personlig, och ni undrar såklart vad fotboll och barn har med ridning att göra. Jag tänker att det på ett sätt är samma sak. Det är en resa som man påbörjar med någon som man måste lära saker, och som man måste lära känna. Det är ett långvarigt ansvarstagande för en annan varelse och det är också (kanske just därför) en av de renaste formerna av kärlek som existerar på den här jorden.

Lika lite som barn är en enda lång dans på rosor, så är hästlivet det. Hästlivet är fullt av motgångar, bakslag, skador och sjukdomar. Det går liksom inte komma ifrån vare sig det gäller barn eller hästar. Sen kanske en del är lyckligare lottade och mer förskonade än andra, men sådant är ju alltid livet.

Poängen som jag skulle vilja göra är att det nog inte är målet som är belöningen vare sig det gäller två- eller fyrbenta adepter. Det är resan dit som är själva meningen, och det som egentligen gör mödan värd. Man lär sig förmodligen mer själv än vad man lyckas lära sin häst eller sitt barn och det gäller att njuta av de där små segrarna.

Det är klart att det finns dagar då man tänker att man skall sluta rida, sälja hästen billigt till Findus och börja samla frimärken istället, precis som det finns dagar som man önskade att man hade nöjt sig med att bara öva på att göra barn istället för att skjuta skarpt. Fast ändå, tillslut, när man summerar allt så ångrar man ingenting, alla svåra dagar till trots.

Dock finns det en viktig skillnad mellan barn och hästar. Som hästägare så kan man såklart välja att kliva av sin relation, sälja hästen, och faktiskt börja om på nytt med en annan häst som kanske passar en bättre. Just det alternativet är inte helt accepterat eller politiskt korrekt att göra med sina barn.

Man måste också komma ihåg att varken hästen eller barnet har den möjligheten att faktiskt välja. Det är en ganska intressant tanke dock. Tänk om hästen hade kunnat sälja sin ryttare och skaffat sig en ägare som passade den bättre? På www.ryttarnet.se så kan hästen surfa runt bland tillgängliga ryttare och sortera efter ekonomi, tycke och smak.