Hingsten och stoets roller

En viltlevande hästflock kan på avstånd verka bestå av ett hundratal hästar. I själva verket är det flera mindre enheter som lever i närheten av varandra. Dessa enheter är familjegrupper med en hingst, hans ston (2-10 st) samt deras föl och ett- och tvååriga avkommor. Gruppens antal kan variera från tre, fyra hästar och uppåt, men överstiger sällan tjugo. Maximalt antal ston för en hingst i sina bästa år lär vara 15, fler klarar inte han inte av att bevaka mot betäckning med andra hingstar.  

Hästgruppen fungerar närmast som en storfamilj, där familjemedlemmarna måste anpassa sig till att leva tillsammans. Utåt sett styrs flocken av hingsten och ett ledarsto, men alla hästar kan slå larm om något oförutsett inträffar eller stå på vakt medan övriga vilar.

Hästarna har inget bo, utan strövar på ett område som varierar i storlek efter tillgång på bete och vatten. Flera hästgrupper kan finnas inom samma område om det finns gott om bete.

Hingsten är en aktiv kontrollant
Hingsten är mer aktiv än hjordens övriga hästar och har både färre och kortare viloperioder än dem. I sin strävan att hålla samman hjorden och skydda den från faror är han alltid uppmärksam och på helspänn. Han kretsar nästan ständigt runt sin grupp och ser till att hålla den någorlunda samlad. Om några av hästarna drar sig för långt från övriga, drivs de omedelbart tillbaka.

Det är skillnad på hur benägna hingstarna är att valla sin hjord och förflytta den, vissa är mycket dominerande och vill ha stor kontroll över flockmedlemmarna.

Kroppsspråk.
Det är överlevnad och artens fortbestånd som har format handlingsmönstret och levnadssättet för vildhästarna och då gäller framför allt två saker:
 a)    att undvika allvarliga slagsmål som skadar djuren inom hjorden
 b)    undvika inavel som på sikt utarmar kvaliteten på individerna

De regelrätta slagsmålen undviks genom att hästar har utvecklat ett förfinat kroppsspråk, så att de varnar och hotar innan ett verkligt angrepp sker. På så sätt uppstår sällan allvarligt bråk.
Hingstarna använder sig av tydligare kroppsspråk än stona. En hingst försöker se stor och farlig ut, gör utfall och slår med frambenen. Mellan hingstarna förekommer också mycket stoltserande, skenangrepp och ritualer kring spillning för att fastställa rangordningen utan att våld behöver tillgripas.

När hingsten ska sätta fart på hjorden använder han ibland grovt kroppsspråk och rör sig mot de andra hästarna med sänkt hals och öronen tätt bakåtslickade. Huvudet blir därmed smalt och nästan ormlikt. Ibland gungas huvudet fram och tillbaka och detta är en bild av extremt hot, som övriga hästar genast rättar sig efter.
En hotsignal som hingstar använder sig mycket av, men som sällan registreras av det mänskliga ögat, är att vända ögonen uppåt och inåt.  Fotografen Robert Vavra som har följt och dokumenterat hästhjordar i Andalusien och Camargue under flera år, skriver i boken ”Hästar i frihet” att det var först när han framkallade sina bilder som han upptäckte denna ögonsignal. ”Jag använde ofta exponeringstiden en tusendels sekund för att få maximal skärpa med mitt långa teleobjektiv. Jag blev förvånad när de färdiga diabilderna avslöjade att varenda hingst som fotograferats under affekt visade ögonvitorna mycket markant” skriver han.

Ingen inavel
I den normala hästgruppen betäcker haremshingsten samtliga vuxna ston. Däremot visar studier med blodtypning av föl att han inte betäcker ungstona i sin flock, en inavelsspärr som verkar bygga på igenkännande och inte på någon slags släktkänsla.

Parningar mellan hel- eller halvsyskon som vuxit upp tillsammans är färre än väntat beroende på ointresse från båda könen. Starkaste spärren finns mellan mor och son. Inga sådana parningar eller föl har iakttagits i frilevande populationer, trots åtskilliga observationstimmar och blodtypning.

I regel blir de unga stona och unga hingstarna bortkörda ur flocken när de blir könsmogna. Unghingstarna bildar då ”ungkarlsflockar” som driver omkring tillsammans. De ägnar sig åt mycket lek, brottning och låtsasslagsmål. De är hela tiden på jakt efter en egen hjord att ta över (när dess haremshingst börjar bli för gammal) eller ston som de kan locka till sig för att bilda en ny flock tillsammans med.

Den viktiga doften.
Mycket i hingstens liv handlar om dofter och olika former av doftmarkeringar. Han ägnar mycket tid åt att uppmärksamt nosa på spillning efter andra hästar, som kan ge honom mycket information.
Själv lägger hingsten gärna all sin spillning på ett ställe, i en pyramid. Det är ett sätt att lämna ett budskap utan att behöva vara närvarande och betyder ”jag har varit här, jag kommer tillbaka”.
En hingst är även noga med att lägga lite spillning ovanpå andra hästars gödselhögar, för att markera att han är högst i rang.

Genom att nosa på stourin kan hingsten avgöra både om ett sto är brunstigt och var i brunsten hon befinner sig. Oftast urinerar han ovanpå pölen för att dölja denna information för andra hingstar. Det kan bli ett väldigt skvättande; han kan urinera upp till åtta gånger på fem minuter, för att vara säker på att märka alla fläckar han hittar.

Flema
Den noggranna kontrollen av vissa feromoner (kemiska substanser som bl a avges från svett, urin och gödsel) utförs i ett särskilt luktorgan, benämnt ”Jacobsonska organet”. Det verkar som ett specialinstrument som tas i bruk genom att hästen flemar – viker upp överläppen så att näsborrarna täpps till. Luft dras in mot gommen och samtidigt sugs vätska med de lösa doftämnena in till organet via två tunna kanaler mellan mun- och näshåla.
Hingstar flemar ofta, särskilt när de ska undersöka stourin.

Försvar, dofter, parning
Den frilevande hingstens liv kan därmed sammanfattas i tre ord.
Försvar: Hingsten är hela tiden uppmärksam på omgivningen och beredd att försvara sin hjord.
Dofter: Mycket av tiden går åt att kontrollera spillning och urin.
Parning: Under brunstsäsongen har han fullt upp; den frilevande hingsten betäcker i regel det brunstiga stoet varannan timme dygnet runt.

Läs del två, som handlar om stona, imorgon, tisdag