Horse & Hound

Om man skall generalisera så har hoppryttare oftast en Jack Russel Terrorist… förlåt Terrier.  På stora hopptävlingar så springer det runt så många lösa Jack Russels att det förmodligen bara är rena turen om man skulle lyckas få med sig sin egen hund hem igen. Inavelsgraden bland hoppryttarnas Jack Russels börjar dessutom förmodligen närma sig 100 % vid det här laget. Dressyrryttarna har istället hundar ”som travar fint”. Undantaget är väl möjligen Patrik Kittels hund Ozzy som mer verkar vara som ett glatt yrväder än en hund som ”sprätter fint med frambenen”.  Ozzy har förresten en egen sida på Facebook. Jag hoppas (för Ozzys egen skull) att han inte får fler fans än Patrik. Det vore nog inte så bra för familjefriden.

Vår egen hund Nicke, också känd som ”fåret” eller ”Topsen”, är av rasen Bedlington Terrier. Min tidigare ytterst begränsade djurvana gällde även hundar, och jag hade helt klart respekt för såna förut. Jag är fortfarande ganska reserverad när det kommer en stor hund springandes emot mig, även om jag så klart inte är rädd för Nicke. Nu är han i och för sig inte så stor heller.Anna, som är född hästtjej hade såklart haft hund i hela sitt liv. Hennes önskemål om olika hundraser gav mig mardrömmar om nätterna. Det var inte en fråga om att skaffa hund, det var en fråga om vilken hund. Till slut så gick jag med på att vi kanske kunde överväga att skaffa en Dvärgschnauzer, och vi åkte till en uppfödare som hon känner för att titta på dem.

Det som mötte mig i dörren var en hord av små mördarmaskiner som skällde och skällde och skällde på mig. Herr Uppfödare berättade sedan en förtjusande historia om hur grannens katt hade förvirrat sig in på deras tomt när hundarna var ute, och om hur katten då förvandlades till en ”före detta katt”. På vägen hem så höll jag med Anna om att det verkligen är jättefina hundar, men kanske inte riktigt rätt ras för någon som aldrig hållit i en hund förut.Mitt val av hund var av den större och (enligt min begränsade uppfattning) lugnare typen av hund. Jag tänkte mig en Leonberger, Berner Sennen eller en Riesenschnauzer. Anna skrattade bara åt mig. Dessutom så tyckte hon att det var ”liiite för stora hundar”. Vi befann oss i ett dödläge och vi surfade på måfå bland hundraser på Internet. Allt som jag föreslog blev det nej till från den mer hundvana sidan av bordet.

Plötsligt dök det upp en bild på en tops på en hemsida. Det var en fårliknande skapelse som såg ut som något jag aldrig sett förut: – Den här då? sa jag mest på skoj, och döm om min förvåning när andra sidan av bordet svarade: – Jättesöt! Vi började leta information om denna förvuxna tops-art och ju mer vi läste desto mer insåg vi att det här faktiskt kanske var hunden för oss, och efter att vi hade besökt en uppfödare så var vi båda sålda på den här vänliga hundrasen med det märkliga utseendet.Jag kan leva med att folk skrattar och pekar på Nicke när vi är ute och går på stan med honom. Anna kan då ibland säga åt dem som pekar och skrattar att de minsann inte är så snygga själva, och då skäms jag.  Jag kan leva med att barnen pekar och säger: – BÄÄÄ! Jag tycker om det faktum att vi har en ovanlig hundras som dessutom har ett fantastiskt temperament (han är lika snäll som husse och gillar också att sova länge på morgonen). Att han sedan ”travar fint” och ”aldrig någonsin blir tung i handen” uppskattas mycket av dressyrryttaren.