Justina Vanagaitė: ”Jag kan rida GP utan sadel, träns och sporrar”

I årets världscupfinal var Justina Vanagaitė åtta, året före i Omaha var hon elva. Hon var då den första ryttaren från Litauen som red en världscupfinal. I år kommer hon sannolikt att vara den första ryttaren från Litauen som gör ett OS.

Nyligen var hon också den första ryttaren som red internationell Grand Prix utan sporrar, först av alla efter den nya regeländringen som tillåter det. Men i världscupfinalen var sporrar åter ett krav.

– För att vara ärlig spelar det inte så stor roll om jag rider med eller utan. Jag kan rida Nabab i alla Grand Prix-rörelser utan kandar eller träns, utan sadel, utan sporrar, säger Justina Vanagaitė.

”Lilla kebaben”

Hon har haft sin mästerskapshäst Nabab – som hon kallar Kebabėlis, ”liten kebab” på litauiska – sedan han var fem år. Han är hennes första Grand Prix-häst och hon har utbildat honom själv, alltid ridit honom själv.

– Utom nu i januari, när jag och Litauens bästa hoppryttare, Andrius Petrovas, gjorde en film tillsammans. Jag hoppar hans häst och han rider dressyr på Nabab. Det var första gången Nabab hade någon annan på sin rygg sedan jag köpte honom, berättar Justina Vanagaitė.

– Han är min egen. Det var ingen sponsor som köpte honom, det var jag själv. Det är han som har gjort min karriär som ryttare och jag kommer aldrig att sälja honom. 

Busig – utom på banan

– Nabab är så rolig och busig. Han sliter sina mjuka leksaker i småbitar och han kan öppna nästan vilken box som helst. När jag leder honom i stallet tar han smakbitar ur alla de andra hästarnas foderhinkar. Utanför banan vill han visa upp sig och showa, men när vi kommer in på arenan säger han ”okej, nu ska vi jobba”. Han är alltid fokuserad, alltid arbetsvillig. Han skyggar aldrig och gör aldrig något dumt. 

– Men när han var ung var han rädd för allt. Många sa då att han inte skulle kunna bli tävlingshäst. Men jag visste att han var bra. Han var bara rädd och litade inte på mig och inte på sig själv. 

– Jag har aldrig straffat honom, tvingat eller kickat till honom. Då skulle han bara ha blivit mer rädd. Jag har bara klappat honom och sagt att han inte ska vara rädd. Nu finns det ingen modigare häst än han.

Justina har tio hästar, två lilla rundanhästar, ett par fölston, föl och unghästar och sin första tävlingshäst, som nu är pensionerad och bara rids av hennes elever.

– Honom kommer jag heller aldrig att sälja.

Enda ridläraren

Tränaren Svetlana Snarskiene var den som lärde Justina rida och hon har varit hennes coach i 22 år. 

– Jag har aldrig ridit för någon annan. Bara för henne, ända sedan hon hade mig på lina första gången jag travade. Jag tror att jag kanske är den enda på den här nivån som alltid har ridit för samma tränare.

– Litauen var ockuperat av Sovjet och de mest framgångsrika ryttarna var därifrån. Det var svårt att nå toppen om man var från Litauen. Men Svetlana vann ändå mästerskap. När Litauen blev självständigt såldes alla de statliga sovjetiska hästarna. Svetlana började köpa in och träna andra hästar. Hon hade ett stall tillsammans med en fälttävlansryttare. Nu rider hon inte längre. Hon har många elever, men jag är den enda av dem som tävlar internationellt. 

Hann inte sova

När Justina åker på tävlingar i Europa är hon ofta helt ensam. Kör lastbilen, groomar, rider. Ofta kan resan vara elva timmar lång. 

– Jag började köra på nätterna för det var bättre för hästarna på sommaren. Men då hann jag inte sova. Nu startar jag vid fem på kvällen och stannar i Poznan i Polen, ställer hästarna i box och sover innan jag kör vidare. 

Dressyrsporten i Litauen är liten och jag är en viktig del av den.

Har hon då aldrig funderat på att flytta närmare sporten, till Tyskland eller Nederländerna? Men nej, Justina Vanagaitė är lika mycket tränare som hon är ryttare och hon tar sitt uppdrag på största allvar.

– Dressyrsporten i Litauen är liten och jag är en viktig del av den. Om jag lämnade landet skulle många elever bli utan coach.

– Jag har också ansvar för min familj. Min man har ett barn sedan tidigare äktenskap och när jag tackade ja till att bli hans fru tackade jag också ja till det ansvaret.

Den här artikeln publicerades först i Ridsport nr 8/2024.